Regimens löften att höja löner och sluta skjuta skarpt har inte hjälpt. Regimen Assad är i gungning.
Tiotusentals syrier demonstrerade under fredagen och skanderade: ”Ned med regimen, vi är inte rädda längre”. I Damaskus förstäder och i storstäderna Homs, Aleppo och Hamma – där regimen mördade tusentals islamister 1982 – misslyckades soldaterna med att hålla massorna från torgen.
Hundratals demonstranter i al-Sanamin i södra Syrien mejades ned med automateld, tjugo av dem dödades, enligt oppositionen.
I hela landet uppges ett 40-tal personer ha dödats på fredagen, varav tre i en förort till Damaskus. I officiell radio och tv förekom inte ett ord om allt detta.
Människorättsorganisationen Amnesty Internationel har nåtts av uppgifter om att minst 55 liv gått till spillo under den gångna veckans oroligheter i Syrien, skriver TT.
När den väntade demokratiska löpelden nu nått arabvärldens mest skoningslösa polisstat gör denna ett skakat och obeslutsamt intryck.
Efter onsdagens blodbad i Deraa, då minst fyrtiofyra och kanske över hundra civila dödades, anklagade regimen först jordanska agenter för att ligga bakom. Sedan hette det att det var ”lokala gäng” som tagit gisslan och använt dem som levande sköldar, oklart mot vem.
Men nu säger president Bashar Assads talesmän att regimen lyhört skall ta del av ”medborgarnas rättmätiga klagomål” och kanske rent av häva det förhatliga undantagstillståndet.
Klanen Assads regim är en inofficiell koalition mellan den alawitiska minoriteten (se faktaruta) och delar av de kristna och drusiska minoriteterna. Kurderna i norr står, tillsammans med den sunnimuslimska majoriteten, utanför maktens inre krets.
En syrisk demokrati, eller annan majoritetsregim, skulle omedelbart uppvaktas av USA och Saudi-arabien för att locka landet ur Irans grepp och bryta dess isolering.
För Iran vore ett syriskt regimskifte ett mardrömsscenario. Ayatollornas stormaktsstrategi har gått ut på att omringa Israel med stater och rörelser som är beroende av Iran för både vapen och försörjning. Syriens nyckelroll i detta system, särskilt det nära understödet till libanesiska Hizbollah, är mycket impopulärt på hemmaplan.
Ett nytt Syrien som inte går i irans-ka ledband skulle genast kullkasta det libanesiska maktspelets förutsättningar. Utan det ständiga flödet av iranska pengar och vapen via Syrien skulle Hizbollahs de facto-styre över Libanon snart utmanas internt. De kristna och drusiska rörelser som av ren opportunism anslutit sig till den shiitiska milisen skulle vända kappan efter nya vindar.
Bashar Assad är olycklig över beroendet till Iran. Vägen till internationellt erkännande går via en fred med Israel, och han har skickat ut trevare. Men Israel kommer aldrig att dra sig tillbaka från Golanhöjderna så länge Syrien domineras av Iran. Om, å andra sidan, ett nytt Syrien bryter med Iran, Hizbollah och Hamas, så kommer Israel inte att ha något val. En israelisk-syrisk fred vore förstås det värsta tänkbara för regimen i Teheran.