Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

När dagen är slut har de räddats från en säker död

Varje vecka drunknar flera hundra människor på Medelhavet, som är världens dödligaste hav. DN:s Katia Wagner och Anders Hansson har följt med räddningsfartyget Aquarius under en åtta dagar lång insats. 731 människor räddades från en säker död, trettio var barn. Yngst var tre månader gamla bebisen Success.

Strax efter nio på morgonen lyfts tre månader gamla bebisen Success med varliga händer ur den sjunkande gummibåten. Han har suttit i mamma Betsys famn sedan de lämnade stranden i Libyen klockan fyra på morgonen. Deras båt tar in vatten och kommer snart att vika sig på mitten.

Max Avis, vice räddningsledare, och teamet från räddningsfartyget Aquarius har precis nått fram. De har inte många minuter på sig att få kontroll. Flera har panik och kan när som helst börja kasta sig i vattnet.

– Hej allihop. Jag heter Max. Vi är här för att hjälpa er.

Foto: Anders Hansson
Bebisen Success, tre månader, tas om hand på havet av Iason Apostolopoulos.

Han står upp i den snabbgående ribbåten, sträcker leende ut sina armar i en välkomnande gest. Han säger åt alla att sitta ner. Och att de måste hjälpas åt med flytvästarna.

När Betsy och några av de andra kvinnorna tagit plats och är på väg mot Aquarius brister de ut i sång. Med händerna mot skyn prisar de gud för att de och barnen lever.

Några sjömil bort går en annan överfylld gummibåt under. Åttiotvå människor försvinner i Medelhavet, den här fredagsmorgonen i början på maj.

Nico Stalla ligger och sover i sin kabin när larmet kommer. En gummibåt tjugo minuter bort är i sjönöd. Det är gryning, han befinner sig på räddningsfartyget Aquarius som patrullerar tjugo sjömil från Libyens kustremsa. Som alltid är det den italienska sjöräddningscentralen, Maritime rescue coordination centre, som dirigerar operationerna på Medelhavet. Och det är alltid Nico, som är räddningsledare, som tar emot samtalen. Det är hans andra period ombord. Den första varade i två och en halv månad, nu har han varit ute lika länge. Han är 38 år gammal och van sjöman, länge var han styrman på fartyg som fraktade färsk frukt från Karibien till Europa. Efter femton år klev han i land och undervisade i navigering. Sen längtade han ut igen.

Åtta blir tolv, tolv blir sexton. Nya överlastade båtar siktas hela tiden.

Nu skyndar han upp på bryggan till kapten Wojciech och får positionen på gummibåten. Han drar i gång kedjeväckningen. Femton minuter senare är besättningen på benen, liksom räddningsteam och vårdpersonal från de två hjälporganisationerna SOS Méditerranée och Läkare utan gränser. De är trettiotre allt som allt. Alla vet vad de ska göra. Flytvästarna ska fram. Ribbåtarna – de små snabba motorbåtarna med gummireling – ska göras redo att sänkas ner i vattnet. Kliniken ska ställas i ordning, kvinnoavdelningen öppnas upp, registreringen förberedas. Den egna skyddsutrustningen ska på: hjälm och flytväst för alla, overall och arbetshandskar för dem som ska ut i ribbåtarna och solkräm med mycket hög skyddsfaktor.

Till Rummenhohl från SOS Méditerranée beger sig upp på bryggan och följer horisonten med en kikare. Den antika staden Sabratha sju mil väster om huvudstaden Tripoli skymtar, liksom några oljeriggar. Han får syn på båten i nöd. Det är en blå gummibåt.

– Jag hatar de blåa, säger han. Det är de sämsta.

Foto: Anders Hansson
Migranterna i morgonens första båt har alla fått flytvästar och ska flyttas över på Aquarius.

Strax bakom den kan ännu en båt skönjas. Och så ännu en. Och ännu en. Han ropar till sig räddningsledaren.

När Nico med kommunikationsradion kallar till möte på däck några minuter senare har åtta överlastade båtar siktats. Mer än tusen personer i nöd. Han samlar teamet omkring sig i en tät ring.

– Det blir en lång dag, säger han.

***

När gummibåten är några hundra meter bort sänker lyftkranar sakta ner de två ribbåtarna. Först och främst måste flytvästar ut, det är den enskilt mest avgörande nyckeln för en lyckad räddningsinsats. Människor som hamnar i vattnet utan västar riskerar att drunkna, de med västar klarar sig på egen hand en lång stund och det tar tid att ta alla nödställda till Aquarius. Flytvästarna ligger hårt packade i stora vita säckar som förvaras i en container i fören, tre säckar åt gången lastas på ribbåtarna. Sen ger de sig i väg, fyra på varje, plus läkaren Conor Kenny. Samtidigt som västarna delas ut måste teamen lugna ner situationen som alltid är uppjagad. Många är rädda, den första frågan brukar vara om de ska skickas tillbaka till Libyen. Och Nico som leder arbetet från fartyget behöver en lägesrapport; Hur många barn och kvinnor? Har någon hamnat i vattnet? Föreligger det någon akut medicinsk situation?

Förutom vätskebrist är frätskador det vanligaste. Båtarna körs med utombordsmotorer, i aktern står plastdunkar med bensin som ofta är i så dåligt skick att bensin skvalpar ur. Blandat med saltvatten uppstår en kemisk reaktion som vållar smärtsamma brännskador på huden. Det är framför allt kvinnorna som drabbas, de placeras i mitten av båtarna dit vätskan rinner, och får svåra frätskador i underlivet. Så snart de kommer till Aquarius måste de duscha. Bensinångorna gör också att man blir omtöcknad, vissa har knappt kunnat ta sig över till ribbåtarna, helt enkelt för att de varit så påverkade av ångorna.

***

Stunden när evakueringen börjar är avgörande. Om en kastar sig i vattnet brukar andra följa efter. Det kan leda till kaos. Flera har redan krängt sig till hälften ur gummibåten och har benen utanför relingen, några har glidit ner i vattnet och hjälps upp igen. Otåliga händer sträcks mot ribbåtarna.

– Oroa er inte, vi kommer att ta med alla. Men vi måste hjälpas åt. Ni måste stanna i båten. Sitt ner och var lugna. Och ta in benen, ropar Max.

I den ena ribbbåten står förutom han också Nich Romaniuk och Iason Apostolopoulos. Ebenezer håller i rodret. I den andra Till Rummenhohl, Reem Bouarrouj, Tanguy Louppe, Conor Kenny och så Anthony Lucas-Tassel som kör. De börjar med barnen och kvinnorna. Ribbåtarna har plats för tjugo åt gången. En efter en tas emot och placeras längs med sidorna. De är uttorkade. Några gråter. En man håller armarna om sin kropp, gungar fram och tillbaka och mumlar: ”Thank you, thank you, thank you.”

– Vi är en humanitär organisation, inte polis eller militär. Vi kommer att ta er till Italien, säger Iason innan de lägger till vid Aquarius fribord.

På däck står Marcella Kraay, Läkare utan gränsers koordinator, och tar emot med framsträckta händer. Hon kränger av flytvästar och klappar om dem som kommer ombord. Hon har ett varmt leende.

– Welcome on board, säger hon.

Foto: Anders Hansson

Från bryggan följer Nico skeendet och koordinerar. Han har tät kontakt med sjöräddningscentralen. Det robusta fartyget är sjuttiosju meter långt och tolv meter brett och har plats för över sjuhundra personer. Vid något tillfälle har närmare tusen nödställda tagits ombord. Tidigare, innan det blev räddningsfartyg på Medelhavet, gick fartyget i Nordatlanten och övervakade fiskbestånd.

***

Betsy och lille Success leds in till kvinnoavdelningen. Det är pojkens tremånadersdag. Han är genomvåt. Skakar och gråter. Bebisen har flera lager kläder på sig och en överfylld blöja. Betsy klär av honom med långsamma rörelser. Tre sparkdräkter. Två par strumpor. När hon når den innersta strumpan drar hon upp sömmen och tar ut ett litet inplastat paket.

– Mitt sim-kort, säger hon.

Barnmorskan Elisabeth Ramlow kommer in och undersöker Success. Allt verkar okej. Med nya torra kläder läggs han vid mammas bröst. Betsy har lagt sig på en filt på golvet. Success suger ljudligt och somnar nästan direkt. Det gör hon också.

Nästa gång ribbåten är tillbaka lyfts två barn, en pojke och en flicka i fyra-femårsåldern, upp på däck. Det står snabbt klart att deras mammor och pappor inte är med. Famnar tar emot dem, barnen klamrar sig fast. De bärs till kvinnoavdelningen, en avlång sal med ett litet rum med dörr att stänga i ena änden. Också de har flera klädeslager på sig. Allt är genomsurt. Pojken luktar kiss.

När dagen summeras har närmare 2.500 människor räddats från en säker död i havet.

Alla får en tygpåse med vattenflaska, energikex och ett set med underkläder, strumpor och träningsoverall samt en liten handduk och en filt. Barnen kläds av, torkas och får likadana blå träningsoveraller. Ärmarna är för långa på båda och får vikas upp några varv. Varken flickan eller pojken ger några ljud ifrån sig. När de fått i sig lite vatten säckar pojken ihop. Elizabeth tittar på honom och konstaterar att han är utmattad men utan feber, och verkar inte uppenbart sjuk på annat sätt. Han kryper ihop på golvet. Liksom bebisen somnar han. Flickan lägger sig alldeles intill. Klappar hans kind med sin lilla hand. Hon tittar upp i taket och svarar inte på tilltal, varken på engelska eller franska. Men hon är i säkerhet nu och teamet måste ta emot andra. Först senare kan de leta efter föräldrarna.

***

Törstiga och utmattade av rädsla och timmarna på havet hjälps en efter en upp på däck. På gummibåtarna kan uppemot hundrafyrtio personer trängas ihop, på de mindre träbåtarna tvåhundrafemtio och på de stora upp till niohundra, i tre våningar. Det var en sådan som kapsejsade i april 2015, i den hittills värsta katastrofen då kanske mer än åttahundra människor drunknade.

Foto: Anders Hansson
Under två dygn räddades över 3.000 migranter som lämnat Libyen i 25 båtar.

Hittills i år har över 60.000 människor satt sig i båtarna. I fjol nådde drygt 170.000 Europa den här vägen. Från Libyens kust tar det mellan fyra och nio timmar innan de sjöodugliga båtarna når internationellt vatten. Det är där räddningsoperationerna görs. Om båtarna alls når så långt. Alla vet att de bara håller några timmar innan de börjar ta in vatten eller helt enkelt går sönder. Smugglarna räknar kallt med att hjälporganisationer och den italienska kustbevakningen ska finnas i området och plocka upp folk. Det är i alla fall vad de säger, när de säljer de eftertraktade platserna till Europa.

Men det stämmer inte. Det vet också alla. Den centrala Medelhavsrutten, som vägen mellan Libyen och Italien kallas, är världens dödligaste flyktingrutt. I fjol registrerade FN-organet Internationella organisationen för migration, IOM, att över 7.500 människor miste sina liv under flykt. Fler än 4.500 av dem dog på den här rutten. Hittills i år har över 1.600 människor drunknat. Men ingen vet säkert hur många som försvinner i havet, eftersom ingen vet hur många som sätter sig i båtarna. Vid ett tillfälle förra sommaren flöt närmare hundra döda kroppar iland i Libyen, utan att någon särskild båt rapporterats som förlist.

***

Aquarius håller sig vanligen ungefär fem hundra meter ifrån räddningsoperationerna, för att förhindra att några kastar sig i vattnet och försöker simma dit. Den här gången är fartyget nära, det är snabba insatser som gäller. Nya överlastade båtar siktas hela tiden. Åtta blir tolv, tolv blir sexton. Innan dagen är slut har över tjugo odugliga båtar dykt upp, både trä- och gummibåtar. I tolv timmar går de två ribbåtarna i skytteltrafik. Vid något tillfälle skickar kocken en laddning pizza till teamen. De får nya vattenflaskor. Men någon paus blir det inte, inte ens för toabesök.

En vit motorbåt med fyra män cirkulerar i området. Libyska kustbevakningen står det målat på sidorna. En av männen ser ut att filma. I skyn kretsar ett flygplan, troligen ett kustbevakningsplan från Frontex, EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå. Flera fiskebåtar har också dykt upp. Det är så kallade motorfiskare som vill lägga beslag på motorer. De får inte chansen. När båtarna är tömda på folk skickas motorerna ner i havets djup för att inte kunna återanvändas. Träbåtarna eldas upp av italienska marinen eller kustbevakningen. Gummibåtarna punkteras, men sprayas först med det nummer som varje räddningsoperation förses med av sjöräddningscentralen samt dagens datum: Den 8 maj.

– Motor sänkt, rapporterar Max till Nico, över kommunikationsradion.

***

Till slut har 731 människor kommit ombord på Aquarius. Rädda Barnens fartyg Vos Hestia har anslutit under dagen och tagit emot 550 människor, italienska kustbevakningen med sitt fartyg Gregoretti CP 920 är också där och tar emot över tusen personer.

När dagen summeras har närmare 2.500 människor räddats från en säker död i havet.

***

– Jag vet att kexen ni fått smakar lite märkligt. Men de är bra för er, ni behöver energin.

Barnmorskan Elisabeth Ramlow står mitt i kvinnorummet och försöker göra sin röst hörd. Det är inte helt lätt. På cirka 40 kvadratmeter samsas åttiosju kvinnor och trettio barn under tolv år, varav femton är under fem.

De har vecklat ut filtar och tagit plats på golvet. Ben trängs, det går inte att vända sig utan att slå i varandra. Alla behöver dricka vatten, några menstruerar och behöver trosor och bindor. Här finns blöjor och tvättlappar till spädbarnen, skänkta barnkläder och leksaker i travade lådor; sparkdräkter och småtröjor mönstrade med skateboards, prinsessor och flygplan. Gosedjur, ritpennor och papper. Hit in får bara kvinnor och barn komma.

– Och toaletten är där, säger Elisabeth och pekar på rummets ena hörn.

Det är en portabel toa med spann inuti som står oskylt längs väggen. Vid sidan om tvättlappar, toapapper och en papperskorg. Och en potta till de minsta.

Flera av kvinnorna spärrar upp ögonen.

– Ska vi gå … där?

– Jag är ledsen att jag inte kan erbjuda mer integritet, vi får hjälpas åt så att det funkar.

Elisabeth har snart varit ombord i tre månader. Den här räddningsoperationen blir hennes sista, sen återvänder hon hem till Massachusetts i USA där hon jobbar på ett barncenter. Hon blir sjuttio senare i år och har inga planer på att slå ner på takten.

Foto: Anders Hansson
Elisabeth, barnmorska på Läkare utan gränser, och Anthony, på SOS Méditerranée, pratar om vattentillgången på Aquarius.

De senaste sju åren har hon med jämna mellanrum varit på fältuppdrag för Läkare utan gränser. Elisabeth var egentligen på väg till Sydsudan när hon fick frågan om hon kunde ta uppdraget som barnmorska på Aquarius i stället. Nu har hon intensiva dagar framför sig, nästan alla vill få en pratstund med henne. Elisabeth har ett rum inne på kliniken där hon tar emot. Alla gravida undersöks. De är arton stycken, en del i början, andra är höggravida. Samtalen blir långa, ofta är det första gången de träffar en barnmorska. Elisabeth hinner i stort sett inte sova de här dygnen.

Det svåraste i mötet med kvinnorna, säger Elisabeth, är att flertalet utsatts för sexuella övergrepp.

Flera behöver vård. En jämrar sig och säger att hon har malaria. Några har migrän och magbesvär. Var och en som bedöms behöva träffa Elisabeth eller läkaren får ett rödvitt band runt handleden, för att kunna urskiljas.

Det svåraste i mötet med kvinnorna, säger Elisabeth, är att flertalet utsatts för sexuella övergrepp. Ofta är det uppenbart att de är på väg in i prostitution, några säger det rakt ut när hon frågar. En del vet inte vad som väntar.

Veckan innan hade Elisabeth rummet fyllt av unga nigerianska kvinnor. Det tog inte lång stund innan hon förstod att de var kontrollerade av en kvinna som var med. Deras madame, kallar hon det.

– När jag frågade saker vågade de inte svara utan att titta på henne.

Samtliga hävdade att de var över arton, fast det i flera fall var påtagligt att de var mycket yngre. Det var också tydligt att de blivit tillsagda vad de skulle säga.

Elisabeth blev ställd. Hon har haft liknande farhågor förut, men då har det gällt några stycken. Den här gången var de sjuttio.

Situationen är plågsam, säger hon. Hon har dem hos sig bara två dagar, sedan aldrig mer. Samtidigt som Elisabeth vill skydda och rädda flickorna, kan hon inte distansera dem från madamen eftersom hon inte har något att erbjuda.

– Den kvinnan är den enda de känner, det närmaste en mamma de har.

Elisabeth försöker hinna prata enskilt med alla. De brukar fråga om de är gravida. Elisabeth stöter på underlivsskador och infektioner efter övergrepp.

– Jag säger till dem att jag hört talas om sexindustrin i Italien och ger dem telefonnummer till en antimänniskohandelsgrupp. Det är fruktansvärt att låta dem lämna fartyget.

***

Foto: Anders HanssonBebisen Success ligger på rygg i sin rosa sparkdräkt med utsträckta armar. Han sover fridfullt trots kakafonin i rummet. Betsy håller till i mittersta delen av rummet med några nigerianska kvinnor. Hon reser ensam. På eftermiddagen den 22 april dödades hennes man framför ögonen på henne. Beväpnade män kom till huset i Tripoli där de hyrde ett rum och sköt vilt. Hon själv undkom med en hårsmån, med sin bebis på armen.

– Jag tog mig till stranden och gömde mig.

Hon ringde sin mamma i Nigeria. De grät tillsammans. Men att återvända hem går inte, säger Betsy. Hon och hennes man åkte till Libyen för att jobba. Åttaåringen, som bor hos Betsys mamma i Benin City går inte i skolan för att de inte kan betala skolavgiften. Det kommer att bli likadant för fyraåringen. Släktingar samlade ihop pengar till resan, Betsy och maken lämnade familjen förra sommaren. Barnen är kvar hos sin mormor.

Resan över öknen var svår, säger Betsy, men båtresan hon just gjort var mycket värre.

– På havet kände jag döden hängande över mig hela tiden.

Mamman sa åt henne i telefon att hon måste fortsätta ensam. På stranden träffade Betsy några nigerianer som hjälpte henne att komma med båten.

Hon sitter på linoleumgolvet i den blå träningsoverallen och tvår sina händer när hon berättar.

– Jag saknar honom så mycket.

Långsamt plitar hon ner sin makes namn på ett papper. Friday. Och barnens: Success, Bessed och Marlous. Det närmsta jobb Betsy haft är att fläta hår. Hon pekar på en av kvinnorna i rummet med tunna inbakade afroflätor.

– Sådan frisyr kan jag göra. Tror du man kan jobba med det i Italien?

När Success vaknar lägger hon honom till sitt bröst. Han gråter otröstligt. Mjölken håller på att sina, säger Betsy. Det var flera veckor sedan hon åt ordentligt. Elisabeth tar henne med in till kliniken och ger henne ett rejält mål mat, utom synhåll för de andra. Hon undersöker pojken, han är förhållandevis välmående och säger till Betsy att hennes mjölk är det bästa pojken kan få.

Mest vill Betsy bara sova. Hon har ingen aning om vad som väntar i Italien. Hon vill gärna gå i skolan. Lära sig italienska och skaffa ett jobb så att hon kan skicka hem pengar till barnens skolgång.

– Det blir svårt utan Friday. Men jag måste orka för mina barns skull.

***

När alla tror att räddningsinsatsen nått sitt slut får Nico plötsligt ett larm. Två medvetslösa killar och två som är illa däran är på väg i motorbåt, från ett av de andra räddningsfartygen. Läkare utan gränsers klinik på Aquarius är den bäst utrustade, därför ska de hit. Sjuksköterskan Mark Leirer och läkaren Conor Kenny tar emot. Sufian, Amir och de två andra är omtöcknade och helt uttorkade. De har blivit sjuka av havsvatten eftersom det inte fanns något dricksvatten på deras båt. Dessutom är Sufian och Amir skadade och behöver plåstras om. Vårdteamet får i dem vätska, värmer dem och tar dem sedan in i fartyget till kliniken med flera bäddar att vila ut i.

Foto: Anders Hansson
Sufian och Amir tas om hand av Mark och Conor från Läkare utan gränser.

De två bangladeshierna hade suttit längst bak under färden, berättar Sufian när han återhämtat sig. Plötsligt dök en liten vit motorbåt upp längs relingen med fyra män. Från libyska kustbevakningen, sa dem.

– De skrek ”Bangla, bangla, ge oss pengar”. Men ingen av oss hade några, säger Sufian.

Då krävde männen att få ta båtmotorn och bensindunken i stället. I horisonten skymtade räddningsfartygen. Det var långt dit. Alla fick panik och grät. När de försökte hindra männen från att ta motorn blev Amir så hårt sparkad i bröstet att han föll bakåt och slog huvudet i träbrädorna i botten på gummibåten. Han tuppade av. Sufian ställde sig emellan och blev då själv sparkad, rakt över revbenen. När ett flygplan började cirkulera över dem stack männen i den vita båten.

***

Det var aldrig meningen att Sufian skulle till Libyen, berättar han. Han hade inga tankar på att ta sig till Europa. Han var på väg till Saudiarabien för att jobba, det var dit han hade skaffat visum. Flyget var bokat via Turkiet, flera bangladeshier var på samma resa. När de kom till Istanbul möttes de av en man som hade helt andra planer.

– Han satte oss på ett flyg till Libyen.

I Tripoli väntade en annan man som tog dem till ett hus där de blev inlåsta i ett rum. De fick ingen mat och nästan inget vatten. Olika män kom in i omgångar och slog och sparkade dem.

– Jag ringde min mamma och pappa och grät, säger Sufian.

Männen krävde pengar av Sufians familj för att frige honom. Genom telefonen tvingades föräldrarna höra sonen vråla av smärta under en brutal misshandel, som iscensattes för att de skulle förstå allvaret. Sufian säger att hans pappa sålde familjens hus för att få honom fri och skickade 6.000 dollar.

Han släpptes och lyckades hitta ett jobb på ett skeppsvarv som svetsare. Det blev inte bättre. Arbetsdagarna var långa och han var ständigt hungrig och törstig. Dessutom fick han ingen lön.

– Till slut sa jag ”jag har tjänat ihop pengarna och måste hjälpa min familj”. Då sa chefen att han skulle skjuta mig om jag någonsin mer nämnde ordet pengar.

***

Efter att Muammar Khaddafi störtades och dödades 2011 startade ett inbördeskrig i Libyen. Sedan dess har det varit kaos. Tre regeringar och två parlament gör anspråk på makten. Ingen av dem har lyckats ta kontroll över landet. I stället har milisgrupper som är etniskt religiöst och klanstyrda, tagit över olika områden och IS har flera starka fästen. Dessutom opererar kriminella nätverk och människosmugglare i stort sett obehindrat.

Tillgången till information inifrån Libyen är mycket begränsad. Internationella hjälporganisationer har i stort sett lämnat landet och journalister har svårt att ta sig in och rapportera. Internationella organisationen för migration och Unicef talar i rapporter om människohandel, kidnappningar och slavarbete.

Människor hålls inspärrade i stora förvar, kvinnor och barn våldtas och misshandlas. Unga kvinnor injiceras med preventivmedel av människohandlare för att de inte ska bli gravida under övergreppen.

I ett reportage i SVT tidigare i år sägs att miljontals vapen okontrollerat cirkulerar i landet och att sjukhusen, de som fortfarande fungerar, svämmar över av skottskadade. I april publicerade The Guardian ett reportage om slavhandel på marknader där människor köps och säljs helt öppet.

Förmodligen är det vad som hände med Sufian, för när han varit på skeppsvarvet ett halvår överlämnade hans arbetsgivare honom till en beväpnad man som tog honom till Gharyan, en stad i nordvästra Libyen. Han blev inlåst igen, den här gången i en lagerlokal med tio andra bangladeshier. Det var där han och Amir träffades. De båda sjuttonåringarna kommer från Madhupurdistriktet i Bangladesh, och talar samma språk. De började hålla ihop. Hjälpte och skyddade varandra. Det blev som en pakt.

– Om den ena går nånstans följer den andre efter, förklarar Sufian.

De sov på golvet. Fick ett bröd om dagen, men inget vatten. Till slut måste de dricka vattnet i toaletten.

– Vi fick inte tvätta oss heller. Enda gången vi kom i kontakt med vatten var när de torterade oss med el.

Foto: Anders HanssonSufian blev knivskuren flera gånger, han har sex ärr på ena underarmen. En man brukade slå dem med en sko, hårt över revbenen. En kom in och skenavrättade dem flera gånger; Siktade mot huvudet, sköt just förbi axeln. Varje gång krävde männen att familjerna i Bangladesh skulle skicka pengar.

– Men hur skulle de kunna göra det? Min pappa hade redan sålt sitt hus, han kunde inte få fram mer.

Sufian berättar att en av bangladeshierna var svårt misshandlad och blödde från huvudet. En dag fick han nog och bara sprang rakt ut genom dörren när en av de beväpnade männen öppnade och kom in.

– De sköt honom framför våra ögon. Efter det tänkte ingen på att rymma.

I arton dagar plågades de. Sen kom räddningen. En vakt som kom in var så full att han glömt sitt gevär. Han skrek och gapade som vanligt: ”Bangla, bangla, give me money.” Klockan var två på natten, dörren stod på glänt.

– Vi sprang allt vad vi orkade.

De vandrade länge genom öknen, säger Sufian. De hade inte ätit och druckit ordentligt på flera veckor. De hade skador av allt våld. Till slut säckade de ihop vid en vägkant. En förbipasserande man med flakbil tog dem med sig hem.

– Han var en god man. Vi fick bo i hans getstall.

Sufian och Amir sitter tätt ihop på Aquarius när de berättar vad de varit med om. Världen måste få veta vad som pågår inne i Libyen, säger de.

– Åk inte dit, säger Sufian. Åk inte dit. Åk inte dit.

Jag dör hellre på havet än stannar i Libyen.

De fick det ganska bra hos mannen med getstallet. Han gav dem mat och köpte dem var sin mobiltelefon och lite kläder. De hjälpte till på hans fruktodling och med djuren. Men han kunde inte ge dem lön och efter två månader måste de vidare, för att få ihop pengar till sina familjer.

– Vi vill hem, men det går inte. Det kostar nästan 2.000 dollar var. Hur skulle vi kunna få ihop det i Libyen?

Till slut fanns bara alternativet att försöka ta sig till Europa. Mannen de bodde hos betalade smugglarna.

De var rädda hela tiden på vattnet. Sufian och Amir vet att många drunknar. Men att ge sig av var ändå det bästa, säger Sufian.

– Jag dör hellre på havet än stannar i Libyen.

Han pratar fort, med gäll och lite mekanisk röst. Amir säger inte så mycket, flikar bara in någon detalj med sprucken röst. Läpparna är vita och hårt sammanbitna. Han håller sig över bröstet och grimaserar när han hostar. De har ingen aning om hur det ska bli när de kommer till Italien. Ingen av dem har tänkt sig ett liv i Europa, bara på att komma bort från Libyen. Sufian är orolig över hur han ska kunna hjälpa sina föräldrar. Han kan inte jobba hårt längre, säger han. Ryggen är förstörd av all misshandel.

– Jag vet inte vad jag ska göra.

***

Ibrahim och Samba, två 16-åriga killar från Gambia som håller till på Aquarius avgränsade område för ensamkommande barn och ungdomar, berättar att de betalt för båtresan till Europa fyra gånger. De tre tidigare gångerna kom de bara en liten bit ut i vattnet.

– Någon stod på stranden och sköt hål på gummibåten.

Foto: Anders Hansson
Migranter väntar på att få gå i land i hamnen i Reggio Calabria på italienska fastlandet.

De fick vada tillbaka och återvända till mannen som höll de fångna för att jobba ihop pengarna till en ny resa.

Samba kom till Libyen som 15-åring för att jobba. Han hade ingen aning om läget i landet. Ibrahim var fjorton, han har snart varit där i tre år. De har hela tiden tvingats arbeta, har varit inlåsta på olika ställen och har sålts vidare flera gånger.

– Världen kanske tror att slaveriet har upphört. Det har det inte.

***

Reem Bouarrouj hör liknande vittnesmål vid varje räddningsoperation. Hemma i Tunisien är hon läkare på ett akutsjukhus, här på Aquarius ”kulturtolkare”, anställd av Läkare utan gränser. Hennes arbete är att på olika språk, bland annat arabiska, förklara vad som händer under färden till Italien och när de kommer fram. Reem är med på ribbåtarna och tolkar vid läkarbesök och i samtal.

Vissa saker går knappt att ta in. Men världen behöver de här vittnesmålen. Vi måste orka lyssna.

Alla säger samma sak; Att de flytt för sina liv från Libyen. Och att de hållits inspärrade i stora migrantläger eller i hus, att de utnyttjats av kriminella gäng, misshandlats och torterats.

Veckan innan pratade Reem länge med två 17-åriga sudaneser. De hade sålts flera gånger. Hållits inspärrade och plågats som Ibrahim och Samba, Sufian och Amir. Torterats med el. Tvingats arbeta. Bara fått en bit bröd och en kopp vatten om dagen. De jobbade på byggen och lantbruk, målade hus och plockade frukt.

Killarna hade varit i Libyen i mer än ett år när de lyckades fly. Trettiotvå sudaneser rymde tillsammans. En av dem blev skjuten under flykten. Kulan gick in genom ena sidan av låret och ut på den andra. Det var Conor och hans medicinska team på Aquarius som tog hand om skottskadan.

Foto: Anders Hansson
Reem, läkare, kulturell medlare och tolk, berättar på arabiska för nordafrikanska migranter om var de kommer i land i Italien.

– Det som chockade mig mest var det de berättade från en marknad där de jobbade, säger Reem.

Tonåringarna hade varit där med sin arbetsgivare. Två libyska män stod bredvid och höll på med en vapenförsäljning. Köparen hade sagt att han inte trodde att vapnet funkade. ”Du kan provskjuta” ska säljaren ha sagt, räckt honom geväret och pekat på en afrikansk pojke intill. Köparen lyfte vapnet och tryckte av, pojken träffades i huvudet. ”Där ser du, ge mig pengarna”, ska säljaren ha sagt.

– Vissa saker går knappt att ta in. Men världen behöver de här vittnesmålen. Vi måste orka lyssna, säger Reem.

***

Under fredagseftermiddagen ser Nico till att ett foto på flickan och pojken utan föräldrar skickas till de andra räddningsfartygen. Är det någon som vet något? Svaret kommer efter en halvtimme. Mammorna finns i säkerhet, de råkade hamna på ett annat fartyg under tumultet. När Nico några timmar senare meddelar över radion att de är på väg till Aquarius för att återförenas med sina barn utbryter jubel på däck. Barnen har haft en lång dag, det är tio timmar sedan de kom ombord. Båda har sovit, och gråtit. Pojken har letat och ropat. De sitter i var sin famn vid relingen när de får syn på sina mammor som snubblar upp på fartyget och tar sina barn i sina armar. Allt runt omkring stannar upp.

***

När uppståndelsen lagt sig berättar pojkens mamma Stéphanie att han är fyra år gammal och heter Kameni. De satt tillsammans i båten som börjat ta in vatten, samma som bebisen Success och hans mamma Betsy. Det var många barn och bråttom att ta dem i säkerhet. Stéphanie såg när Kameni lyftes över till ribbåten, men det var trångt och hon lyckades inte komma med.

Foto: Anders Hansson
En liten pojke och en flicka separerades från sina mammor. Efter flera timmars sökande på de andra båtarna lokaliserades mammorna på Rädda Barnens båt och de kunde sammanföras.

– Jag var rädd hela tiden. Och tänkte på hur rädd han måste vara, säger hon.

När hon själv kom till ett av fartygen började hon fråga runt.

– Det tog tid innan jag förstod att Kameni inte var på samma ställe som jag.

De är från Kamerun. I hemlandet finns hennes två andra barn, en lillasyster till Kameni, och en storebror. I magen bär Stéphanie ännu ett barn. Hon tog sonen med sig och stack för att byhövdingen krävde att få gifta sig med henne. När hon sa nej tog han henne med våld. Kanske är det han som är far till barnet hon bär på. Kanske är det mannen som hon redan levde med och som är pappa till de tre barnen.

Stéphanie har svårt att redogöra för sina resvägar. Hon har liftat och bett om hjälp, säger hon. Hon och pojken har varit i Libyen i tre-fyra månader, men hon ger inga detaljer om hur de haft det. De två andra barnen bor hos hennes storebror. Själv vet hon inte vart hon är på väg, bara att hon är på väg bort. Mesta tiden på Aquarius ligger hon och sover eller stirrar upp i taket. Hon orkar inte med pojken. Kameni luktar kiss igen utan att hon märker det.

Elisabeth sitter länge med henne i sitt rum på kliniken. Stéphanie är traumatiserad, konstaterar hon. Lille Kameni också. Men på den här korta tiden kan hon inte göra så mycket annat än att undersöka dem, lyssna, och förklara hur Stéphanie ska göra för att söka hjälp när hon kommer till Italien.

– Sen måste jag släppa. Hur svårt det än är, säger Elisabeth.

***

Det är nästan midnatt när Nico står uppe på bryggan och tänder en handrullad cigarett. Han älskar havet, säger han. Framför allt när det är hård sjö, det är som att det sker något kemiskt i honom då. Nu ser han ut över de många hundra människorna som sover i sina filtar.

Det var i den norditalienska staden Ventimiglia, nära hans hem och nära gränsen till Frankrike, som Nico stötte på folk som fastnat i Italien på grund av stängda gränser. Han fick höra om resan över havet, särskilt av några sudanesiska killar som han lärde känna. De berättade om gummibåtarna, om rädslan, om det de varit med om inne i Libyen.

Samtidigt höll Nico på att lära sig franska. På fransk radio hörde han om Aquarius och räddningsarbetet på Medelhavet

– Då kände jag att det är detta jag ska syssla med. Inte containerfrakt.

Teamet tränar mycket. Alla måste veta exakt vad de ska göra för att undvika kaos i de ofta extremt pressade situationerna.

Nico kontaktade SOS Méditerranée och erbjöd sig att köra fartyget. Något sådant behov fanns inte. De två humanitära organisationerna chartrar Aquarius med full besättning och ägnar sig uteslutande åt räddning och medicinskt arbete. Nico gav sig inte, han tänkte att hans år på sjön kunde göra nytta. Han anmälde sig till räddningsteamet.

Redan efter första insatsen ombads han bli vice räddningsledare med ansvar för arbetet på ribbåtarna. När han mönstrade på nästa gång fick han frågan om att axla rollen som högsta räddningsledare, Sar-Co (Search- and rescue-coordinator).

Foto: Anders Hansson
På natten sover utmattade migranter överallt på däck på Aquarius.

Det var med bävan han klev ombord. Den nervositeten känner nog alla som ska ut på sin första insats, säger Nico. Alla måste veta exakt vad de ska göra för att undvika kaos i de ofta extremt pressade situationerna. De tränar mycket. De två dagarna det tar från Sicilien, varifrån Aquarius utgår, till området utanför Libyen ägnar de åt att öva och utvärdera. De tittar på filmat material från tidigare insatser och diskuterar. Från vilket håll ska de närma sig en gummibåt som börjat ta in vatten? Hur ska de agera när folk kastar sig i vattnet? När människor i desperation klättrar på varandra för att deras gummibåt vikt sig på mitten? Hur hanterar man döda kroppar, frätskador, tortyrskador, förtvivlan.

– Allt detta händer framför våra ögon.

Samhörigheten de känner efter en lyckad insats är enormt stark, säger han. De vet att de med gemensamma krafter räddat liv, att de timme efter timme tagit emot hundratals utmattade människor. Att sedan få se dem som balanserat mellan liv och död komma till ro på fartyget är stort.

– Jag kan inte förklara det i ord.

Man ser förändringen, säger Nico. Rädda och spända ansikten spricker upp. Leenden växer fram. På återfärdens andra dag är det inte ovanligt att folk sjunger och dansar tillsammans. De hyllar livet, hyllar teamet. Händer trycks. Många vill krama och tacka. De har inte bara räddats ur havet. De har också undkommit Libyen med livet i behåll.

***

Salim lyfter sleven ur grytan och låter den heta gröten rinna ner i pappmuggar. En sked socker på det, sen ställer han dem på en bricka.

Han står i förmaket till kvinnoavdelningen den här lördagsmorgonen och hjälper till med barnens frukost. Salim har själv med sig sju barn i åldrarna tolv och neråt, och sin fru Zahra.

Solen står högt över Medelhavet. Det har varit en relativt lugn natt, de flesta har sovit. Det blev lite bråk på kvällen, några män rökte fast det inte är tillåtet, och fortsatte trots tillsägelser. Vid ingången till kvinnorna är det också lite irriterat, ett par män vill gå in till sina barn och fruar, men blir inte insläppta.

– Gör bara som de säger och låt det vara lugnt här, tillrättavisar Salim en man som envisas.

Han är klädd i mörkblå skjorta, kavaj och pressvecksbyxor, som nu är skrynkliga. Liksom de andra männen har han virat in sig i en filt och sovit på däck.

– Ingen därhemma vet att vi har åkt, säger han och drar ut en nyckelknippa ur jackfickan. Sex-sju nycklar sitter i en stabil ring. En går till huset med trädgården i Tripoli, två till kontoret i affärskvarteren kring Tripoli tower, ett par till lagret. Salim driver ett importföretag med en kompanjon och handlar med flera europeiska länder, bland annat Tyskland och Italien. Han är ursprungligen från Syrien, men har bott i Libyen i tjugo år.

– Vårt liv var bra tills kaoset bröt ut.

Det är i det närmaste omöjligt för näringslivet att fungera, säger han. Det finns inga myndigheter att vända sig till, inga avtal att lita på. Bankväsendet fungerar inte. Vissa gånger kan han göra transaktioner, andra inte. Det är inte ens säkert att det är samma bankägare från en gång till en annan.

– När vi fått betalt av kunder har det hänt att banken påstår att det inte kommit in några pengar. Vi har ingenting att sätta emot.

Men det är inte det värsta, det är de ständiga hoten om att barnen ska kidnappas. Salim och Zahra vågar inte låta dem gå i skolan. Så har det varit i tre år. Barnen får inte heller gå ut och leka själva, trots att familjen bor i ett bra område där grannarna känner varandra. En av döttrarna står vid sidan om sin pappa, med hans arm omkring sig.

– It’s too dangerous for us to go to school, säger hon.

Hemma i huset har föräldrarna ställt i ordning en liten skolsal. Skaffat läsplattor och internetbaserade kurser i bland annat engelska, matte och naturkunskap.

– Vi lägger ner ett stort arbete på att undervisa barnen.

Salim berättar att en av hans vänners son kidnappades av en milisgrupp för två år sedan. Pappan betalade 400.000 dinarer, nästan 2,5 miljoner kronor, för att få tillbaka sitt barn. Ett år senare tog samma milisgrupp pojken en gång till och begärde mer pengar. Den gången betalade vännen ett betydligt lägre belopp till en annan milisgrupp som fritog pojken.

– Efter det flydde han med sin familj. Tog dem ut på havet. Som jag gjort nu. I dag lever de i Tyskland.

***

Det är inte bara kidnappningar som hotar. En gång i månaden kommer män från en milisgrupp och kräver pengar, berättar Salim. Skatt kallar de det. Mellan fyra och fem tusen dinarer varje gång, mer än 25.000 kronor. Männen dyker upp när leveranser från Europa anlänt till lagret i containrar. De vet när det är, enligt Salim. Då går de runt med vapen hängande över axlarna och pekar på det mest värdefulla i den stora lagerhallen, och låter förstå att allt när som helst kan brinna ner.

Ibland hör de av sig och beställer saker.

– De kan ringa och säga: ”Jag ska ha fem Iphone 7 och två laptops i morgon kväll klockan sex.” Vad jag gör? Skaffar fram det de begär, förstås.

De många rivaliserande milisgrupperna, de kallar sig saker som Tigers, Monkeys och Lions, har utpressning och kidnappningar som inkomstkällor. Eftersom systemet i Libyen brakat samman kan de som drabbas inte få hjälp från samhället. Djungelns lag råder, säger Salim.

– Vet du vad ett derby är? Nej nej, inte fotboll. Milisgrupperna har derbyn på torsdagskvällar vid åtta-tiden. De skjuter på varandra. Då låser alla in sig i sina hem. Nästa morgon är det som att det inte hänt.

***

När barnen ätit sin gröt kommer Zahra ut på däck med dem. Hon har minstingen över armen. Salim presenterar dem och rabblar var och ens ålder, med månaderna medräknade: tolv år och fem månader, tio år och sex månader, åtta år och fyra månader …

Natten har varit jobbig, säger Zahra. Hon har bedövande huvudvärk och är fortfarande knäsvag. De gav sig av vid 4-tiden på morgonen dagen innan. Salim hade köpt flytvästar och fått löfte från smugglaren att det skulle vara en stabil båt och inte mycket folk. När de kom till stranden väntade massor av folk. Båten var en dålig gummibåt. Vi ska inte med, sa Salim till smugglaren. Jo, det ska ni, hade mannen svarat och viftat med sitt vapen.

– Vi vågade inget annat än att hoppa i, säger Salim.

Zahra skakade hela tiden och höll på att kräkas. Barnen grät.

***

Salim har länge försökt ta familjen ut ur Libyen på ett lagligt och säkert sätt. Han säger att han ringt och skrivit till representanter för FN och EU, kontaktat ambassader i länder där hans företag gör affärer. Han har skickat underlag som visar att han har pengar och inte kommer att ligga någon till last. Lovat att bidra till samhället, sätta igång med affärer.

– Svaren har varit desamma, jag måste hitta lösningen i Tripoli.

Det dör människor på havet varenda vecka. Det är på nyheterna hela tiden. Jag förstår inte varför FN och EU låter det fortgå.

Det går inte. Det är så farligt i dag att de flesta flyttat sin ambassadverksamhet ut ur landet. Någon annan hjälp har Salim inte lyckats få.

Till slut fanns bara båtresan över Medelhavet kvar som utväg. Salim har förberett i ett år. Följt nyhetsrapporteringen, räddningsinsatserna.

– Det dör människor på havet varenda vecka. Det är på nyheterna hela tiden. Jag förstår inte varför FN och EU låter det fortgå.

På nätet har Salim följt fartygstrafiken i området och lärt sig hur humanitära organisationer och italienska kustbevakningen patrullerar kustremsan. Han har fått kännedom om Läkare utan gränsers närvaro och tittat på Youtube; Hur man sitter i båtarna, vad som kan hända. Han har visat Zahra och barnen videoklippen. Förberett dem, men inte sagt något till någon annan. Vännerna och kollegorna skulle ha försökt stoppa honom om de visste, på samma vis som han själv tidigare avrått andra.

– Jag har tänkt att jag inte kan utsätta min familj för detta, det är för farligt. Men till slut var det för farligt att ha dem kvar i Libyen.

***

När söndagen gryr stävar Aquarius genom Messinasundet, med Sicilien på babord sida och italienska fastlandets sydspets på styrbord sida. Fartyget har omdirigerats från de sicilianska hamnarna där de annars går in, till Reggio Calabria på fastlandet. Skälet är de senaste dagarnas stora räddningsinsatser, i hamnarna måste myndigheterna stå redo för att ta emot alla.

Sista biten kantas av grönklädda berg, smala landsvägar och fiskebyar. Morgonsolen värmer men vinden har tilltagit igen. I fören håller de som vaknat hårt i sina brunrutiga fleecefiltar och tygpåsar.

Foto: Anders Hansson
Nigerianska kvinnor går i land i hamnen i Reggio Calabria.

Där Aquarius lägger till har stora tält ställts upp längs kajen, med framdragna elkablar och bord för registrering. Bakom dem står bajamajor på rad och en bit bort mattält. Området är avgränsat med staket.

Röda Korset är på plats, liksom Rädda barnen och FN:s flyktingorgan UNHCR. Frontex också, och lokala polismyndigheten och karabinjärerna, den italienska paramilitära poliskåren, samt migrationsmyndigheter.

Innan någon får lämna Aquarius kommer hälsoministeriet ombord för att göra sig en uppfattning om läget. Personalen bär skyddsoveraller, handskar och munskydd. Efter dem kommer polismyndigheten för att inhämta uppgifter om räddningsoperationen. Proceduren tar två timmar.

Under tiden försöker en välkomstkommitté från en kyrka hålla ångan uppe. Vända mot båten hurrar och applåderar dem. Ropar ”welcome” och vinkar. Deras sångledare klämmer i med Kumbayah:

”Someone’s laughing, my Lord, kum ba ya; Someone’s crying, my Lord, kum ba ya; Someone’s praying, my Lord, kum ba ya.”

Intill står några myndighetspersoner, de rör inte en min. En lokalpolis röker elcigg. En representant klädd i ljusblå Frontexväst filmar längs babord. Han lyfter upp sitt munskydd i pannan för att komma åt lite bättre.

***

Nico gör sig redo att kliva iland. Han vet vad som väntar. Längs kajen står en rad journalister med kamerastativ uppställda. Så är det i varje hamn, ibland får han ägna ett par timmar åt att svara på frågor. Det är inte räddningsoperationerna som journalisterna är intresserade av. Sedan en tid tillbaka handlar intervjuerna uteslutande om anklagelser som riktas mot de humanitära organisationerna på Medelhavet.

Det är slitsamt, säger Nico, att ständigt behöva försvara sig mot påståenden som han menar är en del i ett politiskt spel om flyktingpolitiken.

Beskyllningarna grundar sig i att allt fler hjälporganisationer ägnar sig åt räddningsarbete. EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex menar att det underlättar smugglarnas verksamhet som därmed inte behöver transportera människor så långt. Kritiker anser också att fler ger sig ut på havet för att de vet att de kommer att bli räddade.

Organisationerna anklagas även för att operera inne på libyskt vatten, vilket är emot reglerna, samt att man går till italienska hamnar i stället för till närmsta hamn.

Tidigare i år påstod den italienske chefsåklagaren Carmelo Zuccaro i Catania att någon hjälporganisation till och med samarbetar med smugglare och får pengar för det. Till en början hänvisade han till telefonsamtal som skulle bevisa saken, men det har han fått backa ifrån eftersom han inte kunnat lägga fram samtalen. Nu kallar han sina anklagelser för hypoteser i stället. Men han fortsätter att misstänkliggöra. Mängden pengar som vissa humanitära organisationer har tillgång till väcker misstankar, ska han ha sagt, enligt Reuters.

Foto: Anders HanssonSom räddningsledare är Nico den som uttalar sig. Det är slitsamt, säger han, att ständigt behöva försvara sig mot påståenden som han menar är en del i ett politiskt spel om flyktingpolitiken.

– Det tar mycket av vår energi.

Han suckar tungt när han går över landgången. Frågorna är alltid desamma. Nico betar av.

– Nej, vi har aldrig någonsin haft kontakt med smugglare och kommer aldrig att ha det. Nej, vi går inte in på libyskt vatten, vi opererar på internationellt vatten. Ja, det kan jag bevisa eftersom allt vi gör registreras och rapporteras till sjöräddningscentralen. Nej, det är inte vi själva som bestämmer vilka insatser som ska göras, vi får instruktioner från sjöräddningen. Nej, vi kan inte gå till närmsta hamn eftersom internationell sjöfartslag stipulerar att de i sjönöd ska transporteras till ett säkert ställe, vilket Libyen inte är. Nej, människor ger sig inte ut på havet för att vi är där. Vår närvaro är svaret på situationen. Och vad är alternativet?

***

Det är trångt framför landgången. Stämningen är både upprymd och dämpad. De är framme. I Europa. Förutom Elisabeth, som tappat rösten och ligger och sover, är alla från teamet på däck. Återigen trycks händer. Kramar och lycka till utbyts.

Salim och Zahra har samlat ihop alla barnen och står och väntar på att kliva iland. Från och med nu kan allt bara bli bättre, säger Salim. Han har gott om kontakter i Europa. Innan de gav sig av flyttade han över en summa pengar till ett utlandskonto.

Han kan inte sluta krama sina barn.

– I dag är vår gemensamma födelsedag. Den bästa dagen av alla.

Pojkarna försöker skruva sig loss ur hans kärleksgrepp. De skrattar. Han gråter.

***

Fotnot: Salim och hans fru heter egentligen något annat. Av säkerhetsskäl nämner vi inte vad hans företag sysslar med.

Foton i text: Anders Hansson

Källor: IOM, Unicef, Frontex, MRCC, UNHCR

Läs mer om flyktingkatastrofen här

Om reportaget. Artikeln i tre punkter
  • 4.500 människor miste livet i fjol under det hittills dödligaste året på den centrala Medelhavsrutten. I år har över 1.600 människor drunknat.
  • Räddningsfartyget Aquarius drivs av hjälporganisationerna SOS Mediterranee och Läkare utan gränser, och bedriver sök- och räddningsintsatser utanför Libyens kust.
  • I det sönderfallande Libyen säljs och köps människor öppet på marknader. Kidnappningar och utpressning tillhör vardagen.
Fakta.

SOS Mediterranee

Ideell hjälporganisation i Tyskland, Italien och Frankrike som bildades 2015 och som genomför sök- och räddningsinsatser med fartyget Aquarius sedan i februari 2016.

Räddningsteamet arbetar ideellt. Volontärarbetarna har ofta erfarenheter av sjöliv eller av humanitärt arbete. Finansieras helt genom donationer.

Läkare utan gränser

Är en internationell medicinsk humanitär organisation med närmare 3.000 fältarbetare. Bedriver sök- och räddningsinsatser på Medelhavet på två fartyg, Aquarius och Prudence. Förutom läkare, sjuksköterska och barnmorska har organisationen också logistiker och kulturtolkar ombord. 53-åriga Martina Svensson, till vardags narkossjuksköterska på anestesikliniken på Huddinge sjukhus, tjänstgjorde som sjuksköterska på Aquarius tidigare i år, på uppdrag för Läkare utan gränser. Finansieras till största del genom donationer.

Maltaöverenskommelsen

I februari 2017 samlades EU:s regerings- och statschefer på Malta där man kom överens om tio punkter för att hejda flyktingströmmarna från Libyen. Bland annat ska man ge utbildning och träning till den libyska kustbevakningen, störa människosmugglare och bidra till bättre villkor inne i Libyen för flyktingar och migranter. Kritiker menar att EU därmed är med och finansierar omänskliga migrantläger i ett land där det saknas en stabil regering att samarbeta med.

Flyktingkatastrofen i siffror

70 PROCENT av båtarna som lämnar Libyens kust är gummibåtar.

22 PROCENT av räddningsinsatserna på den centrala Medelhavsrutten utfördes av humanitära organisationer under 2016.

630.000 MÄNNISKOR på flykt tog sig till Italien på centrala Medelhavsrutten mellan 2011 och 2016.

Källa: EU: European political strategy centre

Video med nödsamtal

Under dagarna då DN följde Aquarius miste 250 människor livet, enligt FN-organet UNHCR. Samma dagar avslöjade en undersökande journalist på den italienska tidningen Lespresso att italiensk kustbevakning för två år sedan vägrade hjälpa syriska flyktingar i en sjunkande båt, trots att ett italienskt fartyg befann sig i närheten. 268 människor dog, 60 av dem var barn. Här är videon med de inspelade nödsamtalen och kustbevakningen som vägrar hjälpa till.

Reportern och fotografen

Katia Wagner är undersökande journalist och författare som specialiserat sig på berättande journalistik. Hon har bland annat belönats med Guldspaden och Wendelapriset för bästa sociala reportage. Tidigare i år kom hon ut med boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna”.

Anders Hansson är prisbelönt fotograf baserad i Malmö. Han bevakar sedan många år migrations- och flyktingfrågor.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.