Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

När frontstriden blir vardag

02:40. De ukrainska frontsoldaterna i staden Pisky utanför Donetsk lever i ett limboland där leda blandas med livsfara. Ska det äntligen bli fred? Eller måste fler dö?

Sedan några veckor råder en bräcklig vapenvila i östra Ukraina – ett läge mellan krig och fred.

DN:s Michael Winiarski och Paul Hansen har följt den ukrainska armén vid frontlinjen, i skyttegravar bara några hundra meter från separatisternas styrkor utanför staden Donetsk.

Det är en vardag av bedrägligt lugn, där tristessen blandas med oro för framtiden och en unken lukt av upplösta matrester.

Vi går till fots på en grusväg, kantad av yppiga fruktträdgårdar där vindruvor, päron och äpplen tynger grenarna. Med ojämna mellanrum kliver vi över hål efter raketer och granater. Husen är skadade i olika grad; en del är sotsvarta av brandbomber, andra har gapande tomma fönster eller har ärrats av splitter.

Det är en solig morgon när vi ger oss av till den ukrainska arméns yttersta frontposition mot de ryskstödda separatisternas ställningar vid den totalförstörda flygplatsen i Donetsk.

– Var uppmärksamma, och om jag ropar en varning har ni två-tre sekunder på er att kasta er i skydd, säger Konstantin Bernatovytj, soldaten som går längst fram i ledet.

Fram till början av förra året var Pisky en välbärgad förort till Donetsk. Den del av samhället som vi passerar kallades för ”Gyllene Pisky”, en hemort för oligarker och regionala maffiabossar.

Men under femton månader av strider förvandlades samhället till en spökstad. Pisky är inte bara avskuren från den rebellkontrollerade huvudorten Donetsk, den är också sönderbombad så till den grad att inte ett enda hus är oförstört. Det finns ingen elström, gas, rinnande vatten. I stort sett alla de 2 000 invånarna har flytt undan det ständiga bombregn som föll över dem ända fram till slutet av förra månaden.

Alexander Popov, 58, en av en handfull invånare som lever kvar i Pisky, bjuds på en cigarett av soldaten "Koha". Foto: Paul Hansen.

Det som artilleri och raketer inte förstörde blev plundrares rov. Först var det medlemmar av Högra sektorn, den högernationalistiska milisgrupp som tog över Pisky sommaren 2014, som plockade med sig vad de kunde av värde - innan de i våras ersattes av reguljära ukrainska förband. Sedan var det de enskilda armésoldaternas tur att plocka åt sig.

Från såväl småhusen som de före detta lyxvillorna är det mesta utrivet; inredning, elektriska apparater, möbler. Kvar syns losslitna kablar och krossat glas.

Vid ett vägskäl öppnar sig den gröna växtligheten; två förvridna lastbilsvrak täcker en del av vägkanten, men rakt framifrån är vi fritt exponerade för prickskyttar. Det här kallas för ”dödens korsning”, varnar Konstantin. Vi beordras att snabbt marschera förbi öppningen.

Vi har kommit fram till den främsta frontpositionen. Den bemannas av ett kompani i ukrainska arméns 93:e mekaniserade brigad, förstärkt med tidigare medlemmar i frivilligbataljoner.

Det var soldater ur 93:e brigaden som under ett halvår försvarade Donetsks flygplats så dödsföraktande att de kom att kallas ”cyborgs” – övermänskliga kämpar. De höll ut fram till januari, då kampen avgjordes av att Ryssland satte in sitt tunga artilleri.

– Titta dig om, så ser du vad ryssarna är beredda att göra. De har lagt hela detta lilla samhälle i ruiner, säger en ung soldat och ruskar på huvudet.

Hans nom de guerre (krigsnamn) är ”Mongol”. Inte på grund av hans ursprung, utan för de asiatiska anletsdragen.

När jag ställer den obligatoriska frågan om vad han tycker om Moskvas beskyllningar om att ukrainarna är ryskhatande nazister är hans svar att hans förband består av en mångnationell samling soldater där ingen anser sig förmer än någon annan.

Han är själv rysk medborgare, uppväxt i S:t Petersburg och under åtta år anställd yrkesmilitär i Rysslands armé. Bland annat var han med i kriget i Tjetjenien i början av 2000-talet.

Men ”Mongol” kommer från en ukrainsk familj, och har därför bytt sida. När Ryssland förra året inledde sin väpnade intervention i Ukraina tvekade han inte. Han anslöt sig till den nationalistiska gruppen OUN. Nu är han, liksom alla tidigare medlemmar i de olika frivilligbataljonerna, integrerade i den reguljära ukrainska försvarsmakten.

– Jag har inget emot ryssar, det är deras regim som är brottslig och måste stoppas, säger ”Mongol”.

I Ryssland betraktas han däremot som förrädare. På sociala nätverk har han sett att ryssarna har satt ett pris på hans huvud: 25 000 euro. Det skrattar han åt. Han betraktar det som ett led i den psykologiska krigföringen.

En annan soldat visar sin mobil med ett textmeddelande från separatisterna: ”I armén tjänar du bara 80 euro i månaden, hos oss (utbrytarrepubliken) får du 500 euro”. I själva verket ligger en ukrainsk soldatlön på omkring 200 euro.

”Mongol” delar för övrigt sin tillvaro som volontär med en skäggig, äldre man med krigsnamnet ”Gruzin” – det ryska ordet för georgier. Han kommer från Kutaisi i västra Georgien, och är en veteran från flera av de krig som rasat i det kollapsade sovjetiska imperiets periferi under de gångna 25 åren. 1993 slogs han mot ryskstödda utbrytare i den georgiska provinsen Abchazien. Vid hans sida fanns då frivilliga ukrainare, och 17 av dem stupade.

– Jag ser det därför som en plikt att stödja Ukraina, en skuld jag vill återgälda, säger ”Gruzin”.

Han petar in några vedträn i en rykande järnkamin. Vi står på en skräpig gårdsplan, en bit från den huvudbyggnad där de reguljära armésoldaterna är inkvarterade. Fastigheten är ett tidigare residens för trafikpolisens chef i Donetsk. Den forna lyxen är i dag ett svårt bombskadat hus, en igenväxt trädgård och en tömd swimmingpool, belamrad med sopor. I skydd av huset står en sovjetbyggd pansarbandvagn parkerad.

”Gruzin” säger att han inte får en kopek i lön för att kriga. Liksom ”Mongol” har han ur egen ficka fått betala resan till fronten, sin automatkarbin och uniform.

Det ironiska är att han en gång tidigare har slagits i samma krig som ”Mongol”– men då som varandras motståndare. Det var i Tjetjenien, när han anslöt sig till rebellerna i motståndet mot den ryska krigsmakten, i vilken alltså ”Mongol” var en av soldaterna.

En annan ironi; nu slåss han åter mot separatister; men denna gång ryska.

– Det är Rysslands metod att skapa problem i sitt väldes utkanter. Samma scenario har spelats upp i Trandniestr, i Nagorno-Karabach, i Abchazien och nu i Donetsk och Luhansk. Om de lyckas frysa läget även här. då är det över, då är området förlorat för Ukraina. Ni svenskar har tur som inte har en gräns mot Ryssland!

Huvudsysslan vid fronten är att gräva ut löpgravar och skyttevärn. Foto: Paul Hansen.

Det är inte mycket som bryter vardagens monotoni när det råder eld upphör. Soldaterna gräver löpgravar och bygger skyttevärn, ägnar sig åt vapenvård och tittar på rysk tv – det enda som går att få in i detta område.

– Vi har generalstabens order om att inte skjuta, även om vi har en separatistsoldat på kornet. Den ordern följer vi, men om de skulle ge order om att vi ska dra oss tillbaka kommer vi inte att lyda, säger ”Mongol”.

”Mongol” anser att Putin gjorde minst två misstag när han släppte lös ett krig mot sin slaviska granne:

– Han angrep Ukraina, men det är ingen liten munsbit som Georgien eller Moldavien. Och han insåg inte att aggressionen skulle stärka vår moral och väcka ukrainarnas patriotism.

Även i Moskva konstaterar bedömare att det projekt som Putin lanserade i kölvattnet på erövringen av Krim – att expandera ”den ryska världen” till ett mytiskt ”Novorossija” omfattande bortåt halva Ukraina – har blivit ett fiasko. I stället har Kreml tvingats inse att man har förlorat Ukraina, menar exempelvis analytikern Andrej Kolesnikov vid tankesmedjan Carnegie i Moskva.

Förstörelsen av samhället Pisky är massiv. Inte ett helt hus är oskadat, och praktiskt taget alla invånare har flytt. Foto: Paul Hansen.

Kremls ukrainska vågspel har kostat på: Ryssland har blivit en internationell paria. Putins vänner heter numera Silvio Berlusconi, Bashar al-Assad och Marine Le Pen. Inför sina ryska ultranationalister kan dock Putin peka på att han har hemfört Krim till moderlandet, och därmed återgett ryssarna deras värdighet efter en lång period av förnedring.

Men ingen vet vad ledaren i Kreml har för vidare planer.

Soldaterna har grävt ner sig i långa vindlande skyttegravar, bara 500-600 meter från fienden. Det kunde vara en scen från första världskriget. Till och med en del av vapnen är till åren komna. I ett skyttevärn står en tung sovjetisk kulspruta med tillverkningsår 1938.

– Den må vara gammal, men den är mycket effektiv, försäkrar en av soldaterna.

Mest antik är nog en hagelbössa från 1853. Även den fungerar utmärkt.

Foto: Paul Hansen.

Framför oss utbreder sig ett brett ingenmansland med utblommade solrosor. De tunga frökorgarna bugar sig mot marken, mogna att skördas. Men det kommer inte att ske, i varje fall inte i år. I den feta svartjorden ligger oräkneliga minor utspridda.

På nätterna hör de ukrainska spanarna tydligt hur separatisterna förflyttar tungt materiel – stridsvagnar, raketartilleri och haubitsar – endast några kilometer bort. Det strider mot eldupphöravtalet i Minsk, som stadgar att tunga vapen ska dras bort minst fem mil från demarkationslinjen.

Även om den ömtåliga vapenvilan skulle övergå i en fred kommer det att ta många år att rensa åkrarna från olika slags minor och icke-exploderad ammunition.

En ung soldat spanar bort mot de ryska separatisternas positioner. Två vita tvillingtorn nära flygplatsen, en dryg kilometer bort, är bemannade med prickskyttar, så det gäller att inte sticka upp huvudet för högt.

Han kallas ”Schultz”, är 19 år och kommer från Lviv i västra Ukraina, där han studerar statsvetenskap på universitetet. Det var bara för två veckor sedan han kom hit efter en månadslång grundträning som kulspruteskytt.

– Min uppgift är att försvara fosterlandet mot de som har ockuperat ukrainskt land.

Han tog värvning trots att hans båda föräldrar motsatte sig det. Men ”Schultz” envisades, och de kunde inte stoppa hans resa österut.

Med sina 48 år kunde hans kamrat ”Malysj” vara hans far. Han är ukrainare, född i ryska Fjärran Östern. Efter ett halvår vid fronten är han orolig för att ”de” – alltså regeringen i Kiev – ska ge upp Donbass till ryssarna.

– Om det händer, då kommer det att bli ett nytt folkligt uppror, ett nytt Majdan. Ukrainarna kommer aldrig att acceptera det. För vad var i så fall meningen med allt vi har offrat och alla som har dödats i försvaret av vårt land?

Mellan slitsamma arbetspass i skyttegravarna finns det tid att fixa till sin frisyr. Foto: Paul Hansen.

Det finns många olika anledningar till att ta värvning i den ukrainska armén, ibland är det för pengarna, ibland handlar det om en brinnande patriotism. Men de flesta är värnpliktiga. En av dem är Dima, med en rödblond kalufs på toppen av en rakad skalle. Han är ändå inte särskilt missnöjd. Hans lön är 5 000 hryvnja, motsvarande cirka 200 euro. Det är mer än vad han normalt skulle tjäna ute i arbetslivet.

Dima har skjutsat oss till kompaniets huvudbas i Pisky – där jag och fotograf Paul Hansen är inkvarterade under ett antal dygn - i en grön minibuss av märket UAZ. Den saknar registreringsskyltar, eftersom den är ett krigsbyte, erövrat från separatisterna.

– Ja, så här är det i armén, en enda stor röra, säger han med ett skratt.

För att understryka sin poäng använder han det ryska ordet bardak, som bokstavligen betyder bordell.

– Men glöm inte att det var frivilligbataljoner som Azov och Aidar som räddade Ukraina när den ryska invasionen inleddes. Då var den ukrainska armén helt oduglig, i det närmaste upplöst efter åratal av misskötsel, säger pressofficeren Oleksandr Vizgin.

– Nu är det bättre ordning, och armén står nu för det reella försvaret vid fronten.

Men trots att kanonerna är tysta är läget kring frontlinjen instabilt. Även på den sida av linjen som ukrainsk militär kontrollerar finns det sympatier för separatisterna. Oleksandr säger att soldater avråds från att ta emot mat och vatten från lokalbefolkningen; det kan vara förgiftat. En gång, berättar han, kom en gammal farbror och lämnade en stor burk honung till ett förband. Vid närmare kontroll innehöll burken en sprängladdning.

– Alla som tjänstgör här har inte ens berättat för sina föräldrar att de är i armén, och det kan vara känsligt. Så innan ni tar bilder på dem måste ni fråga. Om en soldat identifieras ger det möjlighet för separatister att hämnas på de anhöriga.

En stor del av soldaterna kommer från västra och centrala Ukraina; Lviv, Kiev, Vinnytsia och Tjerkassy, men för de som kommer från de östra regionerna är det mer besvärligt. En soldat, som ber om att få vara anonym, har en mor som bor två mil från Pisky. Hennes grannar stödjer de proryska separatisterna, och det gör hennes situation utsatt.

På förläggningen, som var en del av ett residens för den ortodoxa biskopen, sover soldaterna i det bombsäkra källarplanet. Till kvällsvard serveras ljumma makaroner. Mathållningen är inte särskilt varierad; mestadels bovetegröt, soppa och några gånger köttfärsbiffar. Nedsköljt med te eller pulverkaffe.

Dagarna liknar varandra för soldaterna. Man spelar schack, dricker te, den skrällande tv:n står på långt in på natten. Några strikta regler för nattvila finns inte. Detsamma gäller disciplinen och ordningen i stort: städningen är sparsam, matrester ligger i öppna hinkar och sprider en unken lukt. Det är ett eldorado för det stora beståndet av möss och surrande getingar. En gråspräcklig katt, utnämnd till "Military Cat", gör sitt bästa för att hålla efter ohyran.

Elströmmen kommer från en dieseldriven generator, och den räcker till kylskåp, matlagning och sparsam belysning. Duschen består av en svart plasttunna med kallt vatten, och "golvet" är en lerpöl fylld med små skuttande grodor.

Soldaten "Mongol", veteran från den ryska armén, lagar mat till sig och sin kamrat på den vedeldade kaminen. Foto: Paul Hansen.

En kväll trollar några av soldaterna fram flaska efter flaska av samogon, hembränd sprit, och skålandet tar vid. I vad mån det är tillåtet får jag inget klart svar på. Men omåttligt supande straffas hårt. Enligt en av soldaterna kan syndaren bli fastsurrad vid ett träd utanför förläggningen, eller stängas in i en grävd grop i marken.

Kontrollen av vapen och ammunition är också svag. Trälådor med hundratals handgranater, dussintals pansarvärnsgranater och kalasjnikov-patroner står uppställda mot väggarna, i oordnade travar. Det ser inte ut som om någonting behöver redovisas.

En dov explosion hörs, inte alltför långt ifrån där vi befinner oss. Nej, det är inte ett ryskt anfall, utan några soldater som har rott ut i en eka för att fiska silverkarp. De slänger i handgranater och tunga artilleriladdningar i sjön, en förbjuden fiskemetod. De stora fiskarna flyter upp till ytan, kvällens middag ordnad. Men det ingen som frågar efter vad som hänt med ammunitionen.

Mörkret har fallit när det plötsligt hörs rop och stöveltramp. Larmet har gått. Soldaterna släpper vad de har för händer, drar på sig skyddsvästar och hjälmar och får med sig sina AK47-or. På exakt fem minuter har de hoppat in i de fyra pansarvagnarna och kört iväg till de yttre befästningsverken. Efter elva minuter är de tillbaka. Det var en övning. Ett av befälen uttalar sin dom: det var alldeles för långsamt. Manövern borde ha klarats av på fem minuter.

Det är kanske den enda gången under vårt besök som tristessen avbryts av någonting oväntat.

– Ja, det är en tråkig tillvaro, och frustrerande. Om vi var stationerade mot Rysslands gräns vore det en annan sak, säger Bohdan Velitjko, en 25-åring som kommer från västliga Lviv, som han betecknar som Ukrainas centrum för patriotism och europeisk kultur.

Han har dubbla universitetsexamen i psykologi och pedagogik. Men förra hösten begav han sig till Kiev, och anslöt sig till den omskrivna, nazipräglade Azov-bataljonen. Efter en månads träning fick han nog.

– Jag kunde inte acceptera deras nazistiska ideologi och hedniska kult av fornslaviska gudar.

Istället anslöt han sig till 93:e armébrigaden, som han beundrade för försvaret av flygplatsen i Donetsk. I stort sett fungerar det mesta bra, säger han, men de resurser som staten förser militären med räcker inte till.

– Soldaterna får ordna det mesta själva. Utan volontärer som ger oss kläder, mat och utrustning skulle vi aldrig klara oss.

Foto: Paul Hansen.

Ett sätt att bekämpa ledan och öka sammanhållningen är att vända sig mot högre befäl - och regeringen i Kiev. Vid ett tillfälle tar en yngre soldat mig åt sidan, sänker rösten och säger:

– Såg du killen med basebollkeps och automatkarbin som var här nyss? Det var brigadens vice befälhavare. Det är så typiskt att höjdarna dyker upp när det är lugnt och vapenvila. När det pågick strider och det verkligen smällde såg man inte skymten av dem.

Konstantin Bernatovytj, eller ”Koha”, som är ansvarig för oss journalister, är bekymrad över vad som händer med dem som deltar i kriget. Han berättar om vad han själv upplevde när han kom hit i början av sommaren, då Pisky befann sig under intensivt bombardemang.

– Jag hade ständig hjärtklappning. Rädsla är en naturlig reaktion, men den måste hanteras och bearbetas, man måste få prata om den. Men i stället trycks skräcken ner. Kriget förändrar soldaterna, de får psykologiska problem. Många som återvänder hem har svårt att återanpassa sig till ett civilt liv, och de blir ofta alkoholister.

”Koha” valde armén, och reste ifrån hustrun och två 13-åriga söner i Kiev, eftersom han tyckte att hans vanliga jobb som videoproducent kändes meningslöst i ett läge när landet var angripet. Nu vet han inte riktigt vad han ska tro om den fortsatta konflikten.

– Kanske är det bäst att den fortsätter en tid, tills det blir politiska förändringar i Ryssland. Det är kanske den enda möjligheten att få dem att lämna oss i fred.

Löjtnant Zjenja Pachonov från Dnipropetrovsk, som vi möter när han låter sin pluton gräva skyttegravar, understryker att det är ledningen i Moskva som inledde kriget, och också kan avsluta det.

– Det är ju deras raketer och deras stridsvagnar, knappast något som några rebeller har köpt i ett snabbköp. Men ryssarna är duktiga på att maskera vad de ägnar sig åt. När svenska soldater tar semester, är det brukligt att de tar med sig stridsvagnarna då?

Han tror inte att kriget kommer att ta slut inom överskådlig tid.

– Möjligen när Putin dör, eller tio år senare när Ryssland faller sönder. Innan dess lär vi inte få tillbaka de områden som de har tagit. Det skulle kräva en militär motoffensiv, men det är inte Kiev redo för.

”Gorets”, som är en inkallad soldat från staden Tjerkassy, blickar ut över det minerade solrosfältet.

– Synd på så fin jord, den lär inte gå att bruka på mycket länge. Men jag har en intuitiv känsla av att det verkligen går mot fred nu.

I nästa ögonblick säger han att det förstås inte går att veta. Det enda han är säker på, och upplevt in på bara skinnet, är att kriget inte bara har skapat en djup klyfta i den ukrainska nationen, utan rivit upp sår i många familjer.

Han ser bedrövad ut när han berättar om att hans bror och syster, som båda bor i Ryssland, stödjer Putin.

– Vi kan inte längre tala med varandra. De är hjärntvättade av de statliga tv-kanalerna och tror på allt som sägs där; till exempel att rysk militär inte strider i Ukraina. De kan inte förstå att vi slåss för ett land som vi älskar, och inte är några extremister.

Läs DN:s samlade rapportering om kriget i Ukraina.

Krigets aktörer:

Ukraina:

• Den reguljära ukrainska armén.

• Det nybildade nationalgardet.

• Frivilligbataljoner som Azov, Aidar, Donbass, Högra sektorn m fl, finansierade av oligarker och insamlingar. De är sedan i våras inordnade under försvarsministeriet och inrikesministeriet.

Ryssland/separatister:

• Specialförband från den ryska säkerhetstjänsten GRU och luftburna styrkor.

• ”Frivilliga” ryska militärer på permis

• Bataljoner som Oplot, Vostok och tjetjenska förband.

Fakta: Kriget i Ukraina

Den rysk-ukrainska konflikten har sin upprinnelse i november 2013, då tiotusentals ukrainska medborgare protesterade mot att president Viktor Janukovytj under Moskvas tryck stoppade ett närmande mellan Ukraina och EU.

I december slog kravallpolis ner protester på torget Majdan i Kiev. Demonstranterna ökade till hundratusentals, och våldet tilltog. I februari sköt säkerhetsstyrkor ihjäl 100 demonstranter.

Janukovytj flydde till Ryssland. Parlamentet utsåg en tillförordnad president. Moskva stämplade händelsen som statskupp.

Veckan därpå ockuperade rysk militär halvön Krim, som formellt annekterades av Ryssland den 18 mars.

I april ockuperade ryskstödda separatister myndighetsbyggnader i Donetsk och Luhansk. Ukraina svarade med en militär operation.

Den 17 juli sköts ett malaysiskt passagerarplan med ner över rebellkontrollerat område.

I september slöts avtal om eld upphör i Minsk. Men vapenvilan bröt samman.

I februari 2015 erövrade proryska styrkor flygplatsen i Donetsk. Ett nytt avtal slöts i Minsk.

Sedan slutet av augusti har striderna avtagit till den lägsta nivån sedan kriget började för ett och ett halvt år sedan.

Krigets aktörer:

Ukraina:

• Den reguljära ukrainska armén.

• Det nybildade nationalgardet.

• Frivilligbataljoner som Azov, Aidar, Donbass, Högra sektorn m fl, finansierade av oligarker och insamlingar. De är sedan i våras inordnade under försvarsministeriet och inrikesministeriet.

Ryssland/separatister:

• Specialförband från den ryska säkerhetstjänsten GRU och luftburna styrkor.

• ”Frivilliga” ryska militärer på permis

• Bataljoner som Oplot, Vostok och tjetjenska förband.

Fakta: Kriget i Ukraina

Den rysk-ukrainska konflikten har sin upprinnelse i november 2013, då tiotusentals ukrainska medborgare protesterade mot att president Viktor Janukovytj under Moskvas tryck stoppade ett närmande mellan Ukraina och EU.

I december slog kravallpolis ner protester på torget Majdan i Kiev. Demonstranterna ökade till hundratusentals, och våldet tilltog. I februari sköt säkerhetsstyrkor ihjäl 100 demonstranter.

Janukovytj flydde till Ryssland. Parlamentet utsåg en tillförordnad president. Moskva stämplade händelsen som statskupp.

Veckan därpå ockuperade rysk militär halvön Krim, som formellt annekterades av Ryssland den 18 mars.

I april ockuperade ryskstödda separatister myndighetsbyggnader i Donetsk och Luhansk. Ukraina svarade med en militär operation.

Den 17 juli sköts ett malaysiskt passagerarplan med ner över rebellkontrollerat område.

I september slöts avtal om eld upphör i Minsk. Men vapenvilan bröt samman.

I februari 2015 erövrade proryska styrkor flygplatsen i Donetsk. Ett nytt avtal slöts i Minsk.

Sedan slutet av augusti har striderna avtagit till den lägsta nivån sedan kriget började för ett och ett halvt år sedan.