– Tål du inte se blod, va?
Jag kan ännu höra orden, utslungade med stort förakt av en klasskamrat. En bilkrasch hade inträffat och andraklassarna rusade dit för att få sig en glimt av härligheten. Jag lät mig motvilligt släpas med.
I det gamla Sverige, där officersyrket ännu inte mist sin glans men där ingen andats äkta krutrök sedan Sven Dufvas dagar, kunde man höra om blödiga personer:
– Han kunde inte bli läkare för han tålde inte se blod, så han fick bli officer i stället.
Man kan dock vänja sig vid blod. Att vara reporter i Mellanöstern är inte det sämsta sättet. Naim, min förste palestinske bekant, var en eminent fredlig person, men hans kompletta okänslighet för blod fängslade mig. Han hade sett djurslakt och knivslagsmål hemma i byn som liten, som en svensk hundra år tidigare.
För en del år sedan höll Hizbollah presskonferens och förevisade huvudet på en israelisk soldat. De flesta europeiska redaktioner avstod från bilderna. Lemlästning av iranska barn som ertappats med stöld och Hamas massavrättning av Fatah-fångar sommaren 2007 är andra bilder redaktionerna våndats över.
Det finns länder där våldet är en egen mediegenre och försörjer stora delar av journalistkåren. Peru och Mexiko ligger främst av de länder jag är bekant med. Deras våldstidningar, med svartsjukemord, bilolyckor, eldsvådor och undre världens bloddrypande uppgörelser, har nästan inga andra nyheter. Man kunde trott att de endast skulle locka psykopater men man ser dem läsas, utan några tecken på sinnesrörelse, av korrekta kamrerer och ordentliga husmödrar.
Var går gränsen mellan frosseri och information? Under kriget i Gaza sände tevekanalen al-Jazira, dess arabiska version, oredigerat bildmaterial med söndertrasade människor – och fick hård kritik för det. Dess medtävlare al-Arabiya sovrade materialet och försökte sätta skräckscenerna i ett politiskt sammanhang – och rönte lika hård kritik.
Fram till rätt nyligen var det en hederssak för medier att inte ställa sina utsända i centrum. Råkade de illa ut eller sårades så gjordes det ingen affär av det. DN:s Leif Norrman, till exempel, rapporterade från Latinamerika och Afrika i många år, ofta under verkligt riskabla förhållanden, utan att någonsin kokettera med detta.
I dag är det tvärtom i många medier. Bagatellartade motgångar och farligheter uppförstoras allt oftare av ”vår utsände”. BBC:s personal sätter på sig skottsäkra västar när de skall i sändning, för stämningens skull. Detta är också en sorts underhållningsvåld, och ett led i personaliseringen av kulturen, av vårt offentliga liv, av allt. Och de som ännu inte tål se blod torde vara en krympande, och allt yngre, skara.