De flockas som nattflyn i skenet från snurrande polislyktor, fotoblixtar och pulserande diskolampor: politiska analytiker, kändisreportrar och nyfikna ungdomar. Livvakterna, med panik i blicken, försöker bilda mur kring den vitklädda huvudpersonen, men fotograferna är för många och för envisa.
Bara en av Israels partiledare, utrikesminister Tzipi Livni, skulle komma på tanken att hålla valmöte mitt i natten på Oman 17, landets vildaste diskotek, beläget i ett gammalt varuupplag i Florentin, ett av Tel Avivs slumkvarter.
Livni, 50, är också den enda toppolitiker som kan hantera en situation som denna utan att göra sig löjlig. I åtsittande jeans släpper hon loss och dansar, låter sig kramas om till höger och vänster, sätter på sig diskjockeyns hörlurar och tar till orda. Det är inga djupsinnigheter, men de drar ned applådåskor.
- Vi skall ta det här landet med storm! Det är för er skull jag gör det här! Vi skall börja bygga ett land där ni får något i gengäld för allt ni bidrar med!
I bakgrunden maler raplåten "Be Livni", som handlar om att rösta för den goda sakens skull, inte för att fixa jobb eller förmåner, som ofta i detta de inmutade intressenas politik. Om Israel bestod av södra Tel Avivs nattliga nöjespublik skulle Livni haft sitt på det torra. David Meir, tjugosju år, kortväxt och med svartkrulligt hår, berättar allvarligt att han inte brukar komma till det här stället, publiken är för barnslig, men han vill se Livni på nära håll.
- I andra länder stiftar politiker lagar och jobbar för medborgarnas bästa. Här bränner de sitt bästa krut på gräl och intriger. Livni är inte som de. Hon är uppriktig, hon kunde bli vår Obama.
En viktig skillnad mellan Livni och Obama är att Obama vann sitt val. Livnis Kadima ligger i mätningarna flera mandat efter Benjamin Netanyahus nationalistparti Likud, och även om hon skulle utjämna försprånget så ligger Likud bäst till för att bilda regering. Nationalistblocket har segrat i detta val, det står redan klart. Det är inte ovanligt att israeliska val överskuggas av något helt annat. Denna gång blev det ingen valkampanj alls, utan ett krig. Alla de speciella röster och alternativ som skulle givit demokratin nytt innehåll drunknade i larmet från krigsbulletinerna och det stora grälet om Gaza.
De gröna, de handikappade, pensionärerna, de som vill legalisera haschrökningen, de som vill ha hårdare tag mot brottslighet och trafiksyndare och de som vill reformera landets nedgångna utbildningssystem blir enligt mätningarna alldeles lottlösa.
Paradoxalt nog har Hamas en viktig nyckel till valresultatet. Dess ledare har redan accepterat de flesta israeliska villkoren för en vapenvila, men eftersom raketer från Gaza fortfarande landar sporadiskt kan nationalistpolitikerna peka finger åt Livni och hennes
regeringskolleger och brännmärka kriget som ett stort misslyckande. Dröjer Hamas med sitt klartecken till efter valet så betyder det
ytterligare ett par mandat för extremnationalisterna.
Dagen efter Livnis nattliga övningar gör oppositionsledaren Netanyahu sin traditionella handskakningsrunda på Jerusalems grönsaksmarknad, Likuds mest pålitliga fäste. Anhängare och välgångsönskare trycker på från alla håll, men säkerhetsmännen låter ingen komma gästen inpå livet. De tvingar Netanyahu att sätta på sig en skottsäker väst, men håller fortfarande undan allmänheten. Netanyahu grälar med säkerhetsmännen, folk protesterar och efter bara en kvart avbryter opinionsledaren, arg och frustrerad, sitt möte med folket.
Netanyahu är arg också av andra skäl. Han gör ingen hemlighet av att han vill bilda en mittenregering efter valet, med socialdemokraternas ledare Ehud Barak som försvarsminister. Men de senaste veckorna har extremnationalistiska partier plockat procent efter procent från hans komfortabla ledning, och det är möjligt att hans enda regeringsalternativ blir att regera samman med
fanatiker som kommer att föra Israel på kollisionskurs med USA, EU och arabvärlden.
De stora frågorna i Israel, bortsett från raketelden från Gaza, är Irans kärnvapenprogram och den hastigt krympande ekonomin. Eftersom Barack Obama signalerat att han kommer att ge den iranska frågan prioritet, seglade ekonomin upp som valets huvudfråga innan kriget bröt ut.
Israel är sedan snart tjugo år en utpräglad exportekonomi och varslen duggar redan tätt. Å andra sidan är den israeliska offentliga sektorn en av de största i världen, och partierna har hetsat varandra till storslagna bidragslöften inför de svåra tiderna. Allt fler kommer att rösta med plånboken, som det ser ut. Ivan Kagan, rysk invandrare med sju barn, ogillar de religiösa partierna, men kommer att rösta på det största av dem, Shass:
- Shass kommer att tvinga Netanyahu att återinstifta de progressiva barnbidragen (mer pengar per barn för varje nytt barn). Det räcker för mig.
Om Israels araber, kring 20 procent av väljarna, röstade på ett enda parti så skulle de kunna få mycket uträttat, påpekar israeliska väljarorakel gång efter annan. Men, säger arabiska talesmän, tanken att nära en miljon personer skulle rösta på ett och samma parti av etniska skäl är rasistisk. Som det ser ut i dag kommer judiska partier att vinna färre arabiska röster än någonsin. En av de arabiska rörelserna, Abna al-Balad, propagerar för total bojkott av valet, vilket kan medföra att ett eller ett par av knessets tre arabiska partier hamnar under tvåprocentströskeln.
Men även om de arabiska partierna klarar sig in så kommer de partier som är för en delning av landet och en palestinsk stat inte att få mer än maximalt 53 av knessets 120 mandat. Det finns medlemmar av Likud, möjligtvis Netanyahu själv, som utan att knysta om det är redo att sluta fred. Men det enda sättet för Netanyahu att delta i en fredsprocess vore att leda en regering som inte står och faller med extremiströsterna, alltså en koalition mellan Likud, Livnis Kadima och Baraks arbetarparti. Till en sådan regering skulle de fyra extremnationalistiska partierna kunna ansluta sig, men utan någon vågmästarposition. Utanför Israel är dessa infernaliskt tillkrånglade förhållanden av mindre intresse. Där bryr man sig om en enda sak: Vad innebär detta för fredsförhandlingarna med palestinierna?
Förhandlingarna mellan president Mahmud Abbas och Tzipi Livni har snuddat vid flera centrala frågor. Men varken den palestinska eller den israeliska regeringen har haft tillräckligt parlamentariskt stöd för att våga offentliggöra några förslag. Det ser mörkt ut i fråga om fortsättningen. Den enda ljusglimten är att USA aviserat krafttag i Palestinafrågan.