Enligt nedrustningsavtalet som Barack Obama och Dmitrij Medvedev undertecknade i borgen i Prag ska de båda stormakterna banta ned sitt antal strategiska kärnvapen till 1.550 stycken – USA från 2.202, Ryssland från 2.787. Därmed når länderna för första gången en definierat jämlik nivå. Det nya Start-avtalet går i linje med den deklaration som Barack Obama presenterade i Washington tisdags, hans vision för att USA ska leda utvecklingen mot en kärnvapenfri värld.

Av de båda parterna är det Ryssland som i det kortare perspektivet har mest att vinna på avtalet. Ryssarnas tidigare försök att åstadkomma liknande överenskommelser nådde ingen framgång under Bushadministrationen. Med Barack Obama vid makten får nu president Medvedev i och med avtalet ett officiellt, och strategiskt viktigt, erkännande på att Ryssland är en makt jämbördig USA när det gäller kärnvapen, menar Jan Hallenberg, professor i statskunskap vid Försvarshögskolan i Stockholm.

– Det här är en viktig anledning till att Ryssland velat driva igenom avtalet. Bush ville inte ha några legalt bindande avtal. Det skulle finnas överenskommelser, men dessa skulle ge stort handlingsutrymme åt framför allt USA, säger Jan Hallenberg till DN.se.

– För ryssarna är nedrustningen också viktig ur ett ekonomiskt perspektiv. Det kostar oerhörda resurser att upprätthålla, och ständigt utveckla, en avancerad kärnvapenarsenal.

Men torsdagens avtal medför också på flera sätt nya förutsättningar för bättre relationer mellan Ryssland och USA. En gemensam överenskommelse om nedrustning som, förhoppningsvis, ratificeras av båda länderna innebär att de periodvis bittra fienderna kan få lättare att nå enighet även inom andra områden. Men Jan Hallenberg vill inte betrakta torsdagens avtal som ett definitivt slut på den militära maktkampen mellan Ryssland och USA.

– Det är utan tvekan ett viktigt steg framåt. Men det återstår fortfarande stor strategisk rivalitet mellan länderna. Nedrustningsavtalen handlar mycket om att kontrollera den här rivaliteten snarare än att den helt ska upphöra. Däremot kan man säga att vägen mot ett kärnvapenkrig nu blir ännu längre, den är kolossalt lång, fortsätter Hallenberg.

Ett potentiellt ämne till konflikt som återstår är bland annat amerikanernas planer på att bygga ett sofistikerat missilförsvarssystem i Europa. I förhandlingarna inför torsdagens avtal har Ryssland försökt skriva in regleringar mot missilskölden. Och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sade i tisdags att man förbehåller sig rätten att bryta avtalet om man känner sig hotat av USA. Men Washington har inte gått med på några undantag.

– USA menar att sådana uttalanden inte har någon som helst påverkan på avtalet. Samtidigt är det viktigt för ryssarna att försäkra sig om att missilförsvaret inte kan växa till någon form av militärt hot, säger Jan Hallenberg.

Finns det då något som talat mot att det nya Start-avtalet ratificeras av de båda länderna? Överenskommelsen vinner laga kraft och gäller under tio år först när den amerikanska senaten och den ryska duman godkänt förslaget. Risken för ett nej är större i USA, menar Jan Hallenberg. Senaten måste godkänna avtalet med två tredjedelars majoritet, 67 röster av 100. Vilket innebär att Obama måste få åtta republikanska senatorer att rösta med honom. Det troliga är att debatten inleds först efter det amerikanska kongressvalet i november.

– Det går inte att utesluta att exempelvis senator John McCain driver kampanj mot förslaget och då blir det tufft. Om senaten röstar nej ger avtalet ändå ett positivt avtryck eftersom de båda statscheferna nått en överenskommelse. Men avtalet försvagas av att det inte är lagligt bindande.

Torsdagens avtal ska bana väg för kommande konferenser, närmast i Washington där 40 länder deltar nästa vecka och i New York i maj, och enligt Barack Obamas vision ge honom stöd att trycka på de länder, så kallade outliers, som tidigare inte skrivit på ickespridningsavtalet om kärnvapen. Siktet är i första hand inställt på Iran och Nordkorea. Samtidigt löper USA risk att hamna i en ny förtroendekris om de inte sätter samma press på Israel.

– Det är tveksamt om USA är berett att ta steget att aktivt trycka på Israel om att de ska skriva under ickespridningsavtalet. Det är hela tiden en svaghet i den amerikanska strategin, att andra länder kan säga till USA att ”ni pressar de länder ni inte gillar, men inte er vän Israel”, säger Jan Hallenberg.