Efter en stjärnklar natt drar gryningen in över Atacamaöknen. De sandiga gulbruna bergen och kullarna träder långsamt fram ur dunklet. Det är kyligt, sjok av dimma hänger över det karga landskapet och i tältstaden utanför San José-gruvan har Lilliette Ramirez just vaknat.

Hon sitter på en stol bredvid sitt tält och äter frukost: pulverkaffe och en ostsmörgås. En bit bort sprakar en öppen eld.

– Jag är så trött, men jag måste vara stark. Det har varit två enormt tunga månader. Nu kanske det bara är en eller ett par dagar kvar. Men ärligt talat väller oron och ångesten upp inom mig, samtidigt som jag så klart också känner mycket hopp, säger Lilliette Ramirez.

Hennes man Mario Gomez är en av de 33 gruvarbetare som suttit fast under rasmassorna i gruvan sedan den 5 augusti. Nu på onsdag är det tänkt att han ska få friheten åter.

– Så sent som i går talade jag med Mario genom en videolänk. Han är så lugn, trots allt som hänt! De försöker hålla modet uppe där nere genom att spela domino och annat. Han såg faktiskt ut att må relativt bra, säger Lilliette Ramirez och stryker en tår ur ögonvrån.

– Mario har inte sagt något om några stora bråk till mig. Men det är klart att det har varit en del meningsskiljaktigheter, det vore väl nästan konstigt annars, säger hon.

Runt omkring börjar tältstaden vakna. Det är måndag morgon och nyheten har just kommit om att arbetet med att förstärka evakueringsschaktet med stålrör är färdigt. Den stora Fenixburen hissas kort därefter ned 610 av de 624 meter som schaktet mäter. Testet uppges ha gått bra och medan förberedelserna pågår vid schaktet gör de anhöriga så gott de kan för att ställa in sig mentalt på att återse sina nära och kära.

– Klart man måste göra sig fin, säger Maria Segovia, som sitter och sminkar sig under ett uppspänt plastskynke.

Hennes bror Dario Segovia är en av de instängda gruvarbetarna. Maria svär tyst över att det nu är så mycket folk i köerna till de få kollektiva duscharna.

– I dag har jag bara kunnat skölja av mig i den där baljan, säger hon och pekar mot ett litet vattenkar.

Strax därefter får hon besök av en av de skyldiga till att kön till duscherna blivit längre: en journalist från Uruguays television.

Området kring gruvan har de senaste dagarna förvandlats till en gigantisk camping för journalister. Av de cirka 2 000 människor som tältar här tros åtminstone 1 500 vara mediefolk.

Maria samlar kraft och ler brett mot tv-journalisten. Innan hon går i väg till direktsändningen säger hon till mig:

– Man måste orka. Det är viktigt att världen får veta hur våra släktingar och andra chilenska gruvarbetare har det.