Mordet på en nordirländsk polisman i måndags kväll visar att helgens dödsskjutning av två brittiska soldater vid en arméförläggning knappast var någon tillfällighet. Våldet har återvänt till området. Om det, som den stora majoriteten hoppas och tror, är tillfälligt, eller om detta länge så plågade samhälle är på väg tillbaka till mörka tider kommer de närmaste månaderna att utvisa.

Klart är att polisen i Nordirland redan i fjol fick indikationer på att grupper som motsätter sig fredsavtalet från 1998 blivit alltmer aktiva. Ett flertal misslyckade mordförsök på poliser och en stor bilbomb som militären lyckades desarmera var tillräckligt för att polischefen Hugh Orde skulle höja beredskapen och kalla in förstärkning.

Det i sin tur ledde till att brittiska spaningssoldater i förra veckan omplacerades från Irak till Nordirland, vilket kan ha varit gnistan som utlöste dödsskjutningarna.

På tisdagskvällen förhörde polisen två män, 17 och 37 år gamla, för inblandning i måndagens dödsskjutning. Utbrytargruppen Continuity IRA tog tidigare på dagen på sig dådet, men det riktas också misstankar mot Real IRA. Båda motståndsgrupperna har för avsikt att provocera fram hämnd från unionsförespråkarnas militanta grupper. Men mycket talar också för att de också vill förödmjuka politikerna i Nordirland, som nu går en svår balansgång när de ska handskas med en hotande ny våldsspiral.

Det gäller inte bara förhållandet mellan republikaner och unionister respektive den brittiska regeringen. Det handlar också om att välja rätt ord och handling för att inte reta upp sina egna grupper. För samtidigt som ledarna för IRA:s politiska gren Sinn Fein fått kritik från lojalister för att de inte tillräckligt tydligt beklagade att två brittiska soldaters mist livet finns det republikaner som menar att Gerry Adams och Martin McGuiness över huvud taget inte borde ha fördömt morden.

Från brittiskt håll har det kommit krav på att republikaner ska hjälpa till och se till att de ansvariga för morden inte hålls gömda, men att samarbeta med polisen ses i vissa katolska kretsar fortfarande som en dödssynd.

Även för Gordon Brown är Nordirland en svår huvudvärk, som om han inte hade tillräckligt med problem. Den brittiske premiärministern har kunnat regera i snart två år utan att behöva tänka så mycket på den fråga som upptagit mycket av företrädarnas tid. Genom att omgående besöka mordplatsen visade han att han inser allvaret och han har tydligt uttalat att han inte kommer att tillåta en återgång till våldet. Men även Brown har en knepig balansakt framför sig.

Britterna är trötta på att var och varannan kväll höra hur deras soldater dödas i Irak och Afghanistan och de vill absolut inte att samma rapporter ska återkomma från Nordirland.

Samtidigt som regeringen måste försöka kväva våldsgnistorna riskerar varje försök att återställa ordningen genom militär närvaro på Nordirlands gator att provocera republikaner och innebära en återgång till våldet. Det är något som få nordirländare önskar. För de utbrytargrupper från IRA som nu får den publicitet som de är ute efter består enligt säkerhetstjänsten än så länge bara av några hundra personer.