Dagens begravning av Nordkoreas diktator Kim Jong-Il gav ledtrådar till maktspelet kring landets nye ledare, sonen Kim Jong-Un. Kim blir den sista i familjedynastin, tror bedömare — men det betyder inte ett slut på diktaturen.
Bilderna från Kim Jong-Ils begravning, som på onsdagen kablades ut från det annars närmast hermetiskt stängda Nordkorea, visade ett sörjande som regisserats in i minsta detalj. Ceremonin gav också vissa ledtrådar till maktfaktorerna bakom landets nye ledare, den knappt 30-årige och politiskt oerfarne Kim Jong-Un.
"Den store efterföljaren" ledsagades av sex parti- och militärtoppar där han gick bredvid bilen som förde hans fars kista genom Pyongyang. De väntas agera beskyddare och rådgivare till Kim Jong-Un under hans första år vid makten.
Bland de sex fanns 65-årige Jang Song-Thaek, gift med Kim Jong-Ils syster och en av den förre diktatorns mest betrodda rådgivare. Med sina goda kontakter inom Nordkoreas militär, kunskap om Sydkorea och självklara position i Pyongyangs maktkorridorer tros Jang komma att spela en nyckelroll i Kim Jong-Uns stab.
Jangs stärkta position ger honom stora möjligheter att öka sitt inflytande över såväl landets finanser som utrikespolitik och Nordkoreas kärnvapenprogram. Det kan vara positivt enligt bedömare, som menar att Jang verkar mer intresserad av omvärlden och ser behovet av att öppna den slutna staten för internationellt samarbete.
Linus Hagström, Asienforskare vid Utrikespolitiska institutet, ser dock inget som tyder på att det skulle bli lugnare i området på kort sikt.
– Den nordkoreanska ledningen måste först stärka sig internt och för att vidmakthålla myten om en hotfull omvärld kommer spänningsläget att höjas på kort sikt. Kanske gör man det genom att testa kärnvapen eller provskjuta robotar, säger Hagström.
Att den tredje generationen Kim är den sista vid makten i Nordkorea är han ganska säker på. Stödet och respekten för regimen har minskat för varje maktskifte.
– Men det finns inget som säger att diktaturen kommer att falla för det. Det är många av de omgivande staterna som tjänar på ett status quo, säger Hagström.