Det har gått ett år sedan jag senast träffade Muhammad Elsabagh. Då var han en omtumlad och stridslysten 22-åring som just deltagit i sitt livs första demonstration. Han var en av hundratusentals unga egyptier som fått nog av de styrandes korruption och maktmissbruk och därför gav sig ut på torget för att vädra sitt missnöje och sin frustration.

Protesterna skapade nutidshistoria – Egyptens envåldshärskare Hosni Mubarak tvingades bort efter nära trettio år på presidentposten. Midan el-Tahrir, Befrielsetorget i Kairo, blev med ens lika känt i omvärlden som pyramiderna i Giza.

I dag, onsdag, firar den egyptiska revolutionen sin ettårsdag. Den infaller på polisens dag, som högtidlighålls till minne av det fyrtiotal poliser som dödades av de brittiska ockupationsstyrkorna 1952. I år har helgdagen fått tillnamnet ”Revolutionsdagen”.

Vi möter Muhammad Elsabagh på ett kafé ett kvarter från Befrielsetorget. Utåt är han sig lik, munter och slängig. Han arbetar fortfarande som inhoppande videoredigerare. Sedan sist har han skaffat en lägenhet i en av Kairos ytterförorter som han hyr tillsammans med några vänner.

Inför årsdagen av den egyptiska revolten har Muhammad blandade känslor.

– Jag kommer att vara på Befrielsetorget. Men inte för att fira, utan för att protestera att så lite har förändrats på ett år, säger han.

– Då gick vi ut på torget och skanderade ”Bröd, frihet, rättvisa”. Inget av det har uppfyllts. De flesta egyptier är fortfarande mycket fattiga. Militären fängslar den som törs vara kritisk. Den gamla regimens män styr i kulisserna. Ja, det enda som hänt är att Mubarak är borta.

Muhammad har deltagit i flera gatuprotester i Kairo under året som gått och sett hur säkerhetsstyrkorna och militären undan för undan trappat upp våldet mot demonstranterna.

– Flera av mina kamrater har blivit allvarligt skadade. Jag har haft tur och klarat mig, säger han.

Men när vi pratat en stund blir Muhammad en smula mildare stämd.

– Allt är ju inte riktigt som förr. Vi är inte längre rädda att säga vår mening. Vi höjer rösten om vi tycker att något är fel, i stället för att viska. Och nu för tiden hoppas åtminstone folk på en förändring. Förut var de flesta passiva och liknöjda. Jag och mina kompisar diskuterar politik och samhällsfrågor, det gjorde vi aldrig tidigare, konstaterar han.

Vid parlamentsvalet i november förra året gick Muhammad Elsabagh och röstade för första gången. Trots att han långtifrån är någon bokstavstroende muslim gick en av hans röster till en kandidat för Frihets- och rättvisepartiet (FJP), Muslimska brödraskapets politiska gren.

Det var han inte ensam om – FJP fick tillsammans med det radikala islamistiska partiet Nour nästan två tredjedelar av rösterna.

– Jag är inte rädd för islamisterna, skulle de gå för långt med sin religion säger väljarna ifrån. Själv röstade jag mer på person, säger Muhammad.

När kaffet är urdrucket promenerar vid ned till Befrielsetorget som sjuder av förberedelser inför onsdagens manifestation. Trafiken är inte avspärrad, men bilarna hindras i sin framfart av människor som samlas för att diskutera och av spontana demonstrationståg som buffar sig fram i människovimlet.

Även om polisen och militären just nu håller sig borta från själva torget, märks en vaksamhet och nervositet. Gatorna kring det närbelägna parlamentet har spärrats av med ett manshögt metallgaller, utanför tv-huset nere vid Nilen står täta rader av utkommenderade soldater.

Militärrådet, som styr Egypten i väntan på det presidentval som är planerat till i sommar, har deklarerat att det ska fira revolutionsdagen genom att släppa ned skraplotter från flygplan över medborgarna, lottsedlar som kan ge vinst i form av olika varor. Beslutet har väckt både ilska och löje bland Kairos invånare.

Vid förra årets revolt var militären populär hos de protesterande egyptierna. Till skillnad från säkerhetsstyrkorna från polisen hade arméns soldater order om att inte attackera demonstranterna.

I dag hänger en stor affisch på torget där militärrådets ledare Hussein Tantawi är avbildad med en snara om halsen.

– Vi litar inte på militären längre. Det är bara att hoppas att de låter oss ha en fredlig demonstration, säger Muhammad Elsabagh.