Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

Nu hoppas Iran locka turism till påklätt paradis

På denna ö råder skattefrihet, solen lyser i stort sett alltid på korallsanden och det azurfärgade vattnet är kristallklart. Men män och kvinnor får inte bada tillsammans, inte ens om de är gifta. Men när sanktionerna nu hävs hoppas myndigheterna att Kish ska bli en magnet även för utländska turister.

Vi lyfter från den äldre inrikesflygplatsen Mehrabad, som ligger inne i 20-miljonerstaden Teherans husgytter. Det är ett ganska slitet plan tillhörande Kish Air som ska ta oss till ön i Persiska viken; en bedagad MD-80:a, av allt att döma tillverkad för 30–35 år sedan.

Det känns lite pirrigt. De ekonomiska sanktionerna mot den Islamiska Republiken har gjort att Iran inte har kunnat förnya sin över 30 år gamla flotta av amerikanska och europeiska plan. Samtidigt har man haft extremt svårt att få tag på reservdelar till flygplanen.

Följden av att använda föråldrade och slitna plan har varit upprepade flygplanskrascher; enbart under åren 2000 till 2011 störtade 13 iranska passagerarplan och minst 1 224 människor miste livet.

Men luftfärden är stabil. Efter drygt en timme landar vi på den sandiga lilla ön, strax utanför Irans sydkust och nästan rakt norr om Dubai på andra sidan Persiska viken.

Det första intrycket är att det är en gigantisk byggarbetsplats. Varje år besöks ön av 1,5 miljoner turister, de flesta iranska. Myndigheterna hoppas att Kish även kan dra till sig utländska turister när sanktionerna nu har upphävts. Därför byggs nu ett 40-tal femstjärniga hotell och flera gigantiska shoppinggallerior.

Kommer de att få rätt om semesteröns dragningskraft? Även i denna ”frizon” gäller i princip de iranska morallagarna. Ingen kvinna slipper undan slöjtvånget, även om reglerna tillämpas mer liberalt än på fastlandet. Exempelvis får mer av håret vara synligt. Något vin eller öl till maten, annat än alkoholfria varianter, går inte att köpa. Kvinnor och män får inte beträda samma strand eller pool – inte ens gifta par.

Kontrollen är rigid. När DN-fotografen Lotta Härdelin besöker dambadet – som omges av insynsskyddande höga staket – är kroppsvisiteringen mer noggrann än på en flygplats. Efter att ha gått igenom en metalldetektor och låtit väskan passera en röntgenmaskin fråntas hon både kameror och sin mobiltelefon av de bistra kvinnliga vakterna. Syftet med detta är förmodligen att förhindra att det kommer ut bilder på badande kvinnor.

Förklaringen till de stenhårda restriktionerna får jag när Lotta berättar vad som försiggår på badet: kvinnorna är mer lättklädda i minimala baddräkter än vad som förekommer på ett svenskt bad.

På herrbadet – som inte har någon vidare säkerhetskontroll – går det lugnare till, och ingen skuttar omkring till diskomusik. De flesta sitter i små grupper och samtalar, ligger och läser en bok eller röker en cigarett. Någon går ned till strandkanten och sänker ned sig i det ljumma havsvattnet.

På den allmänna stranden badar varken män eller kvinnor. Klockan närmar sig tolv, ändå är stranden i stort sett tom. Bara några små barn plaskar vid strandkanten. Men där möter vi Narge, en tvåbarnsmamma från Teheran klädd i svart chador – en heltäckande klädnad – som är där med tvillingarna Hassan och Hosna, 3,5 år gamla.

– Min man är inte med, så jag är här med en syster och en väninna. Jag är bara här i två dagar och kommer inte att hinna gå till dambadet och simma, säger hon.

Solen står i zenit, det ser varmt ut, men Narge tycker inte att det är så farligt.

Vi kör till ett shoppingcenter, med flera olika västerländska märkesbutiker.

Av allt att döma är det mesta som saluförs billiga kinesiska och koreanska kopior. På ”Lamborghini”, ett glassigt kafé, serveras olika italienska kaffevarianter. Priserna ligger på en nivå som inte många iranier är vana vid. Vi är också ensamma på fiket.

– Shoppa, det är vad folk gör här, säger Sanam Dadashzadeh, pr-kvinna för Kish free zone organization, och nickar åt några av kunderna.

Majoriteten av besökarna är välbärgade iranier, men en del är filippinska gästarbetare från Dubai, som kommer till Kish Island för att de regelbundet måste lämna landet och förnya sina uppehållstillstånd.

Från Förenade Arabemiraten är det bara ett 30-minutersskutt med flyg.

Det var redan före den islamiska revolutionen 1979, på shahens tid, som Kish började exploateras. 1989 blev det en frizon. Det betyder att besöken på ön är visumfria och skattefria. Men det har inte lett till någon turistinvasion.

Vi kör förbi shahen Mohammed Reza Pahlavis gamla palatsliknande sommarvilla, som ligger vackert vid strandkanten och ser övergiven ut. Intill ligger en vit byggnad med prunkande grön trädgård; den disponeras av den Islamiska republikens president, sedan två år Hassan Rouhani.

När det begav sig, på shahens tid, var Iran ett helt annat land; även då en diktatur, men det var tillåtet för kvinnor att dansa, sjunga och för alla att dricka alkohol.

Sedan ayatollorna grep makten för över 35 år sedan har Iran, i varje fall i det offentliga rummet, varit strikt tillknäppt vad gäller nöjen och underhållning. Och därmed inte ett mål för västerländsk massturism.

Fakta.

Islamiska republiken Iran

Huvudstad: Teheran.

Folkmängd: 82 miljoner.

President: Hassan Rouhani.

Statsskick: Sedan shahen störtades i revolutionen 1979 är Iran en islamisk republik som ytterst styrs av en präst som har titeln Högste ledaren (1979-1989 var det Ayatolla Ruhollah Khomeini, sedan 1989 heter han Ali Khamenei).

Religion: Över 90 procent är shiamuslimer, en minoritet sunnimuslimer (drygt 5 procent). Övriga erkända religioner är kristendom, judendom och zoroastrism.

Kish Island

Invånarantal: 26 000.

Turism: 1 miljon besökare per år, vilket gör ön till det fjärde mest besökta turistmålet i sydvästra Asien (efter Dubai, Förenade Arabemiraten och Sharm el-Sheikh).

Flygförbindelser: Dagliga flighter från Dubai, samt inrikes från Teheran, Isfahan och Bandar Abbas.