De kallar sig för girigamba, efter en skalbagge som rullar hela sitt bo med sig. Själva kånkar passagerarna på bussen från Johannesburg till Harare på stora packar fyllda med varor. Under de senaste årens kaos i Zimbabwe har småskalig handel över gränsen varit i stort sett det enda sättet för zimbabwier att försörja sig på.
Nu börjar dock hemmamarknaden svika. Sedan Zimbabwe tidigare i år bytte den egna valutan mot amerikanska dollar för att stoppa hyperinflationen är hyllorna i butikerna fyllda av efterlängtade varor igen. Det är i sig bra, men få zimbabwier har tillgång till dollar.
– Man kan inte säga att allt är bra, bra, bra. Folk vet inte åt vilket håll det kommer att utvecklas, hitåt eller ditåt, säger 33-åriga Angela Chapatarongo, som jag träffar på bussen. Hon har varit handelsresande de senaste fyra åren.
President Robert Mugabe och premiärminister Morgan Tsvangirai har delat kontorshuset i centrala Harare sedan den nya regeringen svors in i februari, i linje med förra årets avtal om samlingsregering. Tillsammans är det tänkt att de ska lotsa nationen fram till en ny grundlag och nya val.
En del har förbättrats. Bensinpumparna är fyllda igen. Längs vägarna har polisen satt upp spärrar för att ta upp en reglerad tullavgift snarare än mutor. Statsanställda får 150 dollar i månaden, i stället för buntar av zimdollar så värdelösa att de användes som toapapper.
Avloppssystemet repareras i delar av Harare, som i fjol drabbades av en koleraepidemi.
Huvudstadens näst största sjukhus, Harare hospital, slog upp sina portar igen i mars, efter att ha hållits stängt i nästan sex månader.
– Personalen kunde inte ta sig hit eftersom de inte hade busspengar, och det var svårt att få tag på medicin och utrustning. Vi hade inga lakan och avloppssystemet var trasigt, berättar sjukhuschefen Jealous Nderere.
Nu lyser sjukhusets väggar i nymålat vitt, runt 500 patienter ligger inlagda för vård och den personal som stannat i landet under krisen har återvänt till sina arbeten. Det är premiärminister Morgan Tsvangirais förtjänst, enligt Nderere.
– Han kom hit direkt för att själv undersöka läget och gick igenom hela sjukhuset. Jag tror att han var lika förskräckt som alla andra, berättar sjukhuschefen.
På Mutasaskolan i en av Harares fattigare stadsdelar har lärarna återvänt efter många månaders strejk. Inför ett EU-besök på skolan nyligen satte elever och lärare upp stora skyltar på väggarna där de beskriver klassrum som har ”fler gropar i golvet än skolböcker” och bönar om ”fungerande toaletter” och ”skolbänkar till alla”.
Det råder ingen tvekan om att det utbildningssystem som en gång gjorde zimbabwierna till det mest välutbildade folket i Afrika i dag ligger i spillror.
– De senaste två åren kan man i praktiken inte tala om någon utbildning alls i det här landet, berättar rektor Chipo Ndoziya på Mutasaskolan.
Sjukvårdsdepartementet styrs av Tsvangirais MDC och utbildningsdepartementet av den fraktion av MDC som leds av vice premiärminister Arthur Mutambara, medan exempelvis försvars- och justitiedepartementen lyder under Mugabes Zanu-PF.
Samarbetet mellan parterna har hela tiden varit minst sagt ansträngt. Det är lätt att få intrycket av två regeringar som agerar parallellt, det är svårt att veta vad som gäller och vem som styr. Nyligen hävdade exempelvis Mugabe att zimdollarn ska återintroduceras, något som finansminister Tendai Biti från MDC förnekar.
På landsbygden tycks vardagslivet än så länge ha förändrats mindre än i storstaden. I byn Guruwe, cirka 15 mil norr om Harare, finns visserligen varor i de få butikerna och mediciner på läkarstationen, men många bybor saknar amerikanska dollar att betala med.
– Den är väldigt användbar, den amerikanska dollarn. Men svår att få tag på, påpekar 32-årige tvåbarnspappan Matthew Chamba.
Den politiska toleransen har dock ökat. Guruwe ligger i en region som traditionellt räknas som Zanu-PF-mark, och i samband med det omtvistade valet i fjol var detta ett av de områden som drabbades värst av de Mugabelojala krigsveteranernas härjningar.
– Vi hade mycket våldsamheter här under valet i fjol, men det har förändrats nu, konstaterar 56-åriga Chenai Mugavazi och 51-åriga Gladys Goredema.
Zimbabwes militär lyder fortsatt under Mugabe, men bland soldater med lägre rang pyr ett missnöje med låga löner, dålig utrustning och korruption i de högre leden.
– Det är bara befälhavarna som trivs. Resten av oss vill bort härifrån, men det finns ingenstans för oss att ta vägen, säger en 29-årig löjtnant som inte vill uppge sitt namn.
Han känner i dag större sympati för lärarna som strejkar för högre löner än lojalitet mot Mugabe. Skulle militären skickas ut för att kväsa en folklig protest, som skett många gånger de senaste åren, skulle han bara låtsas delta.
– Jag är inte längre intresserad av att tjäna deras syften.
Ett av den nya regeringens viktigaste uppdrag är att försöka engagera omvärlden i Zimbabwe igen, efter flera års biståndsstopp och sinande utländska investeringar. Medan biståndsgivarna i stort är fortsatt skeptiska, märks en viss optimism bland investerare.
Vid en konferens om Zimbabwes framtida gruvindustri i Harare nyligen lyssnade hundratals affärsmän, framför allt sydafrikaner, uppmärksamt till premiärministern och andra talare.
– Så länge det lyser grönt i slutet av tunneln är det okej om den är lång, anser Colin Jones på sydafrikanska gruvföretaget Bateman.
Gryningssolen stiger över slätten när bussen från Johannesburg kör över gränsen. Med på bussen finns ett par vita zimbabwier som flydde till Storbritannien 1999 och som är tillbaka på semester. Än så länge när de inget hopp om en snar återflytt.
Det tycks inte heller de cirka två miljoner zimbabwier göra som flytt till Sydafrika, många av dem illegalt. De är de riktiga girigamba. Inga resenärer på bussen tycks vara hemvändande exilzimbabwier, inte heller syns mer än ett par bilar med flyttlass längs vägen under den 22 timmar långa bussfärden.
– Folk väntar fortfarande för att se hur det blir, konstaterar Angela Chapatarongo.