Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Nya brickor krävs i Mellanösterns maktspel

Kvinnor demonstrerar mot Bahrains kung Hamad bin Isa Khalifa på fredagen. "Ned med Hamad", ropar de.
Kvinnor demonstrerar mot Bahrains kung Hamad bin Isa Khalifa på fredagen. "Ned med Hamad", ropar de. Foto: Hasan Jamali / AP
Gamla sanningar om makten i Mellanöstern krossas när medborgare utan religiösa eller etniska etiketter går samman och kräver frihet. Brickan ”folket” har saknats i experternas strategispel. I lilla Bahrain är krocken mellan teori och verklighet särskilt stor.

Den arabiska våren av folkliga revolter har kännetecknats av sitt fokus på frihetslängtan och korruptionshat. Trots allt som skiljer de över tjugo arabländerna åt, och det är ganska mycket, är det gemensamma intrycket att protesterna som väckts beror på att den sociala utvecklingen sprungit förbi de diktatoriska och korrupta styrena i dessa länder.

Ofta framställs arbetslöshet, bostadsbrist och höjda matpriser som skälen bakom revolterna. Sådant har uppenbart varit utlösande faktorer, men i själva verket kan grundorsaken vara den motsatta.

Medan regeringarna i Nordafrika och Mellanöstern beter sig som om klockan stannat på cirka 1991 har deras folk de senaste 20 åren inte bara fått bättre hälsa och mer mat för dagen utan samtidigt blivit allt mer utbildade och fått allt mer information om omvärlden, vilket gjort känslan av kränkthet över alla officiella lögner akut.

Medellivslängden i de flesta av dessa länder har på två decennnier ökat med tio år, i Tunisien föds i dag färre barn per kvinna än Sverige, och såväl Egypten som Tunisien har passerat välståndsnivån i Ukraina – ett annat land som upplevde en revolt för några år sedan. Libyen är ungefär lika rikt som Ryssland.

Utvecklingen torde vara en mardröm för varje repressiv regim och illustrerar Abraham Lincolns tes om att man kan lura hela folket en del av tiden och en del av folket hela tiden men inte hela folket hela tiden.

Drivkrafterna har överraskat många bedömare, som varit vana att tolka det som händer i regionen i spelteoretiska termer. Det har handlat om USA:s, Irans och Israels strategiska intressen, shiamuslimska grupper mot sunnimuslimska grupper, kungaklaner kontra militärjuntor, kurder, perser och araber mot varandra och – inte minst – makten över oljetillgångarna.

Den här Mellanösternkremlologin tappar nu relevans i samma takt som folken trotsar förtryck och kräver frihet – en bricka som aldrig konstruerats för spelet. Ingenstans hörs slagord mot väst, ingenstans är uttalade islamistiska rörelser tongivande.

Icke desto mindre är de ständiga protesterna i land efter land nu en verklighet att förhålla sig till, och regimerna i området såväl som globala stormakter måste reagera på det som händer.

Länder som Frankrike och USA har haft stora svårigheter att navigera rätt, eftersom de har en lång historia av realpolitiska allianser med diktatorer. Paris fick stå med skammen när det kom fram hur nära band som fanns med den störtade tunisiska diktaturen. Fransmännen kompenserade detta med att stå först i kön när Khaddafis övervåld mot sitt eget folk skulle stoppas.

Supermakten USA har förstås intressen i snart sagt varje hörn av Mellanöstern. Men protesterna i det lilla kungadömet Bahrain i Persiska viken kan tjäna som instruktivt exempel på de dilemman som framträder.

Vid Persiska viken finns regionens två konkurrerande militära stormakter Iran och Saudiarabien; den förstnämnda USA:s fiende, den sistnämnda USA:s allierade. Randhavet är världens viktigaste utskeppningsplats för olja, och USA:s femte flotta har en bas i Bahrain.

Öriket är sunnistyrt men har en shiamajoritet. Saudiarabien är också sunnistyrt men har en shiaminoritet i öster. Iran är shiastyrt. Historiskt har Bahrain varit en del av Persien, och så sent som i början av 1970-talet tvistades om vart området skulle höra.

Utrikesminister Hillary Clinton har i denna strategiska soppa försökt sig på konststycket att protestera mot att Iran stött revolten i Bahrain samtidigt som hon krävt att den bahrainska regimen måste respektera demonstranterna. Även den senaste veckans syriska demonstrationer har väckt Washingtons oro för farliga maktförskjutningar.

Likväl har varken det bahrainska eller det syriska upproret något att göra med det storpolitiska spelet.

Det mesta av den officiella responsen i de berörda länderna själva visar en kvardröjande brist på verklighetsförankring. Hosni Mubaraks lika valhänta som misslyckade försök att blidka den egyptiska proteströrelsen är väl kända. Ett färskt exempel är Buthaina Shaaban, rådgivaren som Syriens president Assad skickat fram för att kommentera protesterna i landet.

Det är svårt att förstå hur en hög regeringsrepresentant år 2011 försöker rentvå staten helt efter dödsskott mot demonstranter, och dessutom i upprörda ordalag. Men i en tv-intervju kritiserade Shaaban medierna för att vilja destabilisera Syrien, och hon anklagade utländska krafter för att ha kidnappat och manipulerat folkets legitima krav för egna syften.

Om man har så dimmig uppfattning om vilken kunskap medborgarna numera besitter är det befogat att fråga sig hur klokt makthavarna i Damaskus, Riyadh, Manama och Teheran kan avläsa det storpolitiska spelet. Svaret är sannolikt att det är det enda de kan – men vad hjälper det?

När vanliga medborgare helt bortom alla rådgivares scenarier kräver demokrati så ihärdigt att regimer faller är det inte underligt om förvirring uppstår kring vilka allianser man nu ska satsa på, och åt vilket håll maktbalansen tippar. Att skrämma folket till underkastelse med yttre fiender som Israel, västmakterna eller traditionella fiender i närområdet fungerar inte längre.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.