I tre timmar frågades Ashton ut av EU-parlamentarikerna. De som hade hoppats på detaljrika, uttömmande svar om hur EU:s utrikespolitik kommer att se ut framöver blev möjligen besvikna.

Ashton, som fått det nya EU-toppjobbet att både vara hög representant för EU:s utrikespolitik och vice ordförande i kommissionen, har kritiserats för att hon har för dålig diplomatisk erfarenhet. Men hon hade gjort sin läxa och gjorde inga klavertramp.

Som väntat fick hon frågor om sitt engagemang i antikärnvapenrörelsen CND i Storbritannien på 1970-talet. Hon har beskyllts för att då ha tagit emot pengar från dåvarande Sovjetunionen – något som hon förnekar och ingen har kunnat belägga.

– Det som var relevant 1970 är inte relevant 2010, sade Ashton och tillade att hon inte har varit medlem i CND på nästan 30 år.

Ashton var minister i Tony Blairs regering när Storbritannien tog ställning för Irakkriget.

– Jag stödde det beslutet utifrån det vi visste då, sade Ashton.

– I dag är det viktiga att fokusera ansträngningarna på att stödja Irak i återuppbyggnaden.

Under den närmaste tiden kommer EU-parlamentet att grilla alla de 26 kandidaterna till den nya EU-kommissionen. Parlamentet kan inte fälla en enskild kommissionär, utan röstar om hela kommissionen.

Men parlamentet har ändå makten att få personer utbytta. 2004 tvingades ordföranden José Manuel Barroso att byta ut italienaren Rocco Buttiglione eftersom dennes åsikter om homosexuella och kvinnor var oacceptabla för parlamentarikerna. Dessutom gjordes en mindre ommöblering när utfrågningarna visade att kandidaterna inte var tillräckligt kunniga på sina områden.

Den här gången finns ingen tydlig ”Buttiglione”. Det pratas om bulgariskan Rumjana Zjeleva, vars man påstås ha ljusskygga kontakter; om tjecken Stefan Füle, vars kommunistiska bakgrund upprör vissa; och om fransmannen Michel Barnier, som bland annat får ansvar för finansmarknader, vilket får britter att se rött.

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström blir sist ut att frågas ut i Strasbourg den 19 januari.