Denna lördagsmorgon är det Daniels bar mitzva han ska förklaras myndig och förpliktigad att upprätthålla de judiska traditionerna.
Församlingen gläder sig åt varje ny medlem. Daniel är snart en av 11.000 berlinare som bekänt sig till den judiska tron, före kriget var de 160.000.
Rabbinen Yitzchack Ehrenberg med sin bredbrättade svarta hatt och sitt långa, vita skägg klappar den nye uppmuntrande på kinden när han går förbi.
Kantorn, en skönsjungande ung man från Israel, läser böner och sjunger framme vid podiet. Dörren ut till hallen står öppen, folk kommer och går, sent anlända hälsar på sina vänner, de gamla männen sitter i bänkraderna och småpratar mellan bönerna.
När Daniel ska genomgå sitt eldprov att ensam sjunga verserna ur den heliga Toran på hebreiska vänder sig kantorn om och hyschar ilsket för att få slut på sorlet.
Kvinnorna sitter längst bak i salen, åtskilda från männen. Daniels mor följer ceremonin intensivt bakom glasskivan med det finmaskiga stålnätet.
Det är strängt förbjudet att fotografera eller filma eftersom det är lördag och sabbat.
Synagogan på Joachimstaler Strasse är ortodox. Yitzchack Erhenberg ler trots allt överseende när de gamla fortsätter att prata. Han är glad över att de finns. De flesta i församlingen har kommit efter murens fall som flyktingar från det forna Sovjetunionen.
Joachimstaler Strasse är en liten tvärgata till Kurfürstendamm, synagogan ligger på innergården. Här i kvarteren runt Ku'damm finns flera synagogor, en bokhandel, församlingshemmet, ett daghem och en restaurang. Det andra judiska klustret finns runt Oranienburger Strasse i Östberlin där den renoverade synagogans gyllene kupol syns vida kring.
Gemensam nämnare är att utanför varje judisk institution står en grön polisbil. Den som vill komma in måste passera en metalldetektor.
Hotet kommer inte längre enbart från högerextremisterna, det kommer även från unga muslimer med rötter i Mellanöstern.
- Med mitt namn finns det vissa stadsdelar i Berlin där jag inte skulle kunna bo, säger Levi Salomon, som kom från Baku för snart 20 år sedan och har församlingens uppdrag att leda kampen mot antisemitismen.
Uppdraget är nyinstiftat.
Antisemitismen yttrar sig i form av våldsdåd, gravskändningar, verbala förolämpningar. Juliane Wetzel på Centrum för antisemitismforskning i Berlin berättar om en episod i Reinickendorf, en stadsdel i norr. En livsmedelshandlare satte upp en israelisk flagga i sin affär. Det slutade med att han fick slå igen och utvandra. Det gick inte att peka ut vare sig högerextremister eller unga muslimer som gärningsmän.
- Problemet finns som förr i hela samhället. Skolorna tror att det räcker med att ha tagit upp Förintelsen i undervisningen, men diskuterar knappt någonting om det vi ser i dag eller konflikten i Mellanöstern, säger hon.
I morgon, söndag, har det gått exakt 70 år sedan en antisemitisk terrorvåg vällde över Tyskland. En tysk diplomat i Paris hade blivit skjuten av en ung polsk jude. Nazisterna tog tillfället i akt och utlöste pogromnatten, själva kallade de den kristallnatten.
Werner Max Finkelstein, 83 år, visar oss minnesmärket över det som en gång var hans synagoga på Levetzowstrasse. Här befann han sig också på morgonen den 10 november 1938 och såg hur det rykte från brandresterna. Hans moster, som bodde mitt emot, hade ringt och berättat vad som hänt. En massa människor hade samlats på trottoaren.
- Ingen sa "det var bra gjort", ingen sa heller att det var hemskt. Det var varken bifall eller avståndstagande, berättar Werner Max Finkelstein och visar hur åskådarna stirrade på den pyrande ruinen med tom blick.
Den judiska familjen Finkelstein hade kommit till Berlin tre år tidigare. De hade märkt hur tumskruvarna dragits åt. De bodde nära Tiergarten, på parkbänkarna hade det dykt upp skyltar med texten "icke för judar". Judar var inte heller längre välkomna hos vissa affärer och restauranger.
Efter den 9 november tog det några dagar innan den fulla vidden av katastrofen blev känd, innan det stod klart att hundratals synagogor och bönehus bränts ned över hela landet, att judar mördats och misshandlats, att judiska affärer förstörts och plundrats.
Pogromnatten blev en vändpunkt.
- Vi hade hoppats att allt skulle gå över. Nu förstod vi att det bara skulle bli värre, säger Werner Max Finkelstein.
Ett knappt år senare, en månad före krigsutbrottet, kom han till Sverige. Hans ensamstående mor hade ordnat så att hennes ende son kunde lämna landet och tas om hand av en sionistisk organisation som hade en gård utanför Falun. Barnen fick arbeta, Werner Max Finkelstein minns en "Johansson" och hans bondgård och han kan ännu sjunga "Du gamla du fria".
- Det är den enda svenska jag fortfarande kommer ihåg, men Sverige kommer alltid att vara ett paradis för mig, säger han.
Hans mor lyckades ordna ett visum för sig till Bolivia och 15-åringen skulle ansluta. Med tåg och båt gjorde han den svindlande resan från Sverige till La Paz via Moskva, Vladivostok, Yokohama, Honolulu och San Francisco. 1999 återvände Werner Max Finkelstein till Berlin efter en karriär som tidningsman i Buenos Aires. Han ville sluta cirkeln och gick dessutom för första gången i sitt liv med i ett parti, socialdemokraterna. Där är han mer aktiv i dag än i den judiska församlingen. Besöken i synagogan är sporadiska.
- Jag förblir ändå jude, jag kan inte stiga av. Skulle jag göra det skulle någon ändå kalla mig "jävla jude", säger han.
De ortodoxa är uthålliga. Gudstjänsten på lördagsmorgonen har redan hållit på i gott och väl två timmar när församlingen på ett givet tecken från rabbinen Yitzchak Ehrenberg börjar sjunga och klappa händerna.
Daniel har bestått provet. Männen, som stått runt honom vid podiet, börjar dansa i ring samtidigt som de bombarderas med konfekt av de övriga.
Daniel smiter i väg för att krama sin mamma. Yitzchak Ehrenberg leder sången och dansen.
- Glädjen är viktig. Hos oss är det en synd att vara ledsen, säger han efteråt.
Fotnot: Daniels far ville inte att hans son skulle framträda med efternamn och bild i tidningen av säkerhetsskäl.