En flicka klädd i heltäckande svart chador skyndar över en gata i den heliga staden Qom. Det är en alldaglig syn i Iran, men något skiljer henne från andra: hon bär ett gitarrfodral på ryggen.
Något har hänt. Till och med i Irans mest islamiskt konservativa stad blåser förändringens vind. Musik och sång för nöjes skull är i princip haram, förbjudet, i synnerhet för kvinnor. Ändå törs flickan visa sig med detta djävulens instrument. Men gränserna för vad som är tillåtet förskjuts hela tiden. Den beryktade moralpolisen syns inte till. På en av Qoms många lunchrestauranger ser jag grupper av turbanförsedda mullor njuta Coca-Cola till ljudet av medryckande musik.
En man som ser en utländsk besökare i mig ler spefullt och säger med dämpad röst: "Välkommen till mullafabriken!"
Han har en poäng. Det är i denna miljonstad i öknen söder om Teheran som de ledande iranska ayatollorna har kläckts, fostrats och gjort religiös och politisk karriär. Den mest kände är förstås imam Ruhollah Khomeyni, den islamiska republikens grundare och förste ledare. Här finns ett halvt dussin universitet och över 50 religiösa seminarier.
Men Qom är också en magnet för pilgrimer från hela världen - här syns afghaner, pakistanier och irakier. Många kommer för att besöka en brunn vid Jamkaran-moskén i utkanten av staden. De tror att Mahdin, den osynlige tolfte imamen som levde på 800-talet men försvann vid unga år, när som helst kan dyka upp där för att frälsa världen.
Irans president Mahmoud Ahmadinejad sägs ha yttrat att Mahdin väntas återkomma inom några år. Presidenten ska också ha gett order om att regeringen ska lämna ett meddelande till den osynlige imamen i brunnen.
Att Qom brukar kallas för shia-islams motsvarighet till Vatikanen är därför inte förvånande. Likheterna är många; uttolkningen av de heliga skrifterna, den ideologiska maktkampen, intrigspelet. Men Qom är troligen mer pluralistiskt än Rom. Till skillnad från katolikerna har shiamuslimerna ingen formellt urskiljbar hierarki och inget överhuvud, utan mullor och ayatollor befinner sig ofta i öppna ideologiska och teologiska strider.
Överallt i de stora salarna kring den förgyllda helgedomen pågår intensiva gruppdiskussioner. Unga män sitter i ringar på golvet och lyssnar till äldre skäggiga präster.
En ayatolla föredrar dagens ämne i sin lilla seminariegrupp: det handlar om hur man ska genomföra hadj, pilgrimsfärden till Mecka, och så vidtar en detaljerad diskussion om vad man ska göra om man blir sjuk under resans gång.
Åsikterna inom den härskande prästerliga kasten är fördelade från de mest progressiva till mer reaktionära. I den polisstat som Iran är finns dock absoluta gränser för vilka åsikter som får uttryckas. Det är förbjudet att ifrågasätta den islamiska republikens grundvalar, och lika lite går det an att kritisera något som imam Khomeyni stod för.
Detta fick storayatollan Ali Montazeri, en gång tänkt att efterträda Khomeyni, brutalt erfara. Montazeri hade varit en av den islamiska revolutionens förgrundsfigurer, men föll i onåd. Khomeyni petade honom 1989, sedan han tagit avstånd från massavrättningar av politiska fångar, dödsdomen mot Salman Rushdie, förbudet mot politiska partier och andra brott mot de mänskliga rättigheterna.
Några år senare, när Ali Khamenei efterträtt Khomeyni, sattes Montazeri i husarrest i sitt hem i Qom i fem år. Arresten är nu upphävd, men hans hus bevakas av säkerhetstjänsten. Den i dag 85-årige Montazeris röst hörs dock ibland, senast i januari då han dömde ut Ahmadinejads sätt att hantera kärnenergifrågan och ekonomin.
På den andra ytterkanten finns Ahmadinejads andlige mentor, ayatolla Mohammad Mesbah-Yazdi, en extremt konservativ präst, som på senare tid förlorat inflytande. Han sade nyligen att allmänna val är onödiga i en sann islamisk stat.
Ironiskt nog blev valet till den viktiga Expertförsamlingen i december en brakförlust för Mesbah-Yazdis anhängare. I stället fick mannen som Ahmadinejad besegrade i presidentvalet 2005, Hashemi Rafsanjani, total kontroll över detta organ som har till uppgift att utse Irans högste ledare.
Valutgången var ett tydligt uttryck för att den radikale presidenten tappar stöd. Pragmatikern Rafsanjani har i stället stigit fram som den näst mäktigaste mannen i Iran, efter Ali Khamenei.
Så när jag besöker en av hans allierade, storayatollan Yusef Saanei, är han skarp i sin kritik mot Ahmadinejad. Han tar emot i sitt hem invid Qoms uttorkade flodbank, och han har symboliskt nog Montazeri, den oliktänkande ayatollan, som nära granne.
Liksom Montazeri var Saanei en av Khomeynis nära förtrogna. Han är en av de mest inflytelserika storayatollorna, och ser sig i dag som reformist. Han har under uppmärksammade former krävt lika rättigheter för kvinnor. Till skillnad från Montazeri dömer Saanei inte ut prästväldet som sådant, men han är kritisk till att Väktarrådet utvidgat sin makt.
- På min tid var vi några medlemmar, men nu är det en institution med tusentals anställda, och fungerar som en extra regering, och det är fel. Väktarrådets roll borde stanna vid att se till att lagar är förenliga med författningen och islam, säger Yusef Saanei.
Storayatollans kritik mot regeringen gäller främst tre områden: bristen på demokrati och rättigheter, den försämrade ekonomin och krisen kring kärnenergin.
Han vill inte svara direkt på vad han anser om regeringens sätt att hantera den nukleära frågan, utan ställer en motfråga:
- De har stora problem med att ens skaffa bensin till våra bilar, så hur kan de stå emot hela världen?
Han tror dock inte att USA kommer att attackera, eftersom "båda sidor till slut kommer att samarbeta". Han upprepar den officiella tesen om att atomvapen och andra massförstörelsevapen är haram, ett brott mot islam.
- Vad som behövs är att skapa förtroende, att undanröja omvärldens tvivel, men det har inte regeringen lyckats med. Den enda lösningen är att Rafsanjani kommer och räddar landet, men de kommer inte att låta honom göra det.
Vilka är "de"?
- Det finns påtryckningsgrupper som är knutna till makten, de som slåss och förstör.
Saanei namnger dem inte, men att han syftar på revolutionsgardister och basiji-milisens stormtrupper är ingen djärv slutsats.
På min fråga om Irans elit har blivit mer splittrad, eller om motsättningarna helt enkelt exponeras mer öppet, svarar Saanei:
- Det jag har sagt här skulle jag inte kunna säga till en iransk journalist, då skulle han bli gripen framför mitt hus.
Han tröstar sig med att hans åsikter vinner terräng.
- Allt fler av de unga i seminarierna och på universiteten tycker som jag, att islam är en religion för demokrati och mänskliga rättigheter.