Oavgjort i debatten

Barack Obama var mest på hugget när frågorna berörde den allvarligt krisande amerikanska ekonomin, där han knep poäng genom att koppla ihop McCain med den sittande administrationens misslyckanden. Men när debatten övergick till att handla om utrikespolitik och nationell säkerhet lyckades McCain med sin taktik att få Obama att framstå som alltför okunnig och oerfaren för att leda landet i krig. "Jag tror inte att senator Obama förstår" var en ständigt återkommande fras.

Obama och McCain stod bakom identiska träpulpeter på podiet i Gertrude Castellow Ford Center, teatern på Missisippiuniversitetet. Under veteranmoderatorn Jim Lehrers ledning genomförde de två männen den första av tre debatter. Nästa vecka håller vicepresidenterna Joe Biden och Sarah Palin sin enda debatt, i St Louis.

Med tanke på den senaste tidens bankkrascher och omdiskuterade krispaket var det oundvikligt att ekonomin skulle få debattutrymme. Jim Lehrer inledde debatten med att citera presidenten och generalen Dwight Eisenhower, som i sin valkampanj 1952 sade att "Grunden för militär styrka är ekonomisk styrka".

Obama konstaterade att USA står inför sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Han påpekade att McCain lojalt stött president Bush under dennes två presidentperioder, och fastslog att den rådande krisen är "den slutliga domen över åtta års misslyckad ekonomisk politik som president Bush fört och som senator McCain stött".

-Vi har inte råd med ytterligare fyra år, tillade Obama.

McCain, vars käpphäst i den ekonomiska politiken är att minska det federala budgetslöseriet, slog tillbaka med att Obama begärt miljontals dollar i så kallade öronmärkta medel, pengar som stoppas in i budgetförslag för att köpa enskilda kongressmäns lojalitet.

När den en och en halv timme långa debatten kom in på säkerhetspolitik, ett ämne som gäller för att vara McCains starkaste kort, talade 72-åringen med påtaglig självsäkerhet. Han drog fram det relativa lugnet som råder i Irak som exempel på en fråga där han hela tiden varit inne på rätt spår, och anklagade Obama för inkonsekvens när han först motsatt sig den amerikanska truppförstärkningen i Irak och sedan prisat den som en framgång.
Obama replikerade att USA aldrig borde ha inlett kriget i Irak till att börja med, att trupperna bör dras tillbaka och att försvarsmakten i stället måste öka insatserna i Afghanistan.

De två rivalerna var dock överens om att USA bör öka stödet till Georgien och Ukraina att bli medlemmar i försvarsalliansen Nato. Bägge fördömde också Irans kärnprogram. McCain kritiserade Obama för oförstånd och naivitet för att han sagt sig kunna möta Irans president Ahmadinejad "utan förbehåll", och för att han inte fördömt Rysslands inblandning i Georgien tillräckligt starkt.

Nu är ju inte sakinnehållet det viktigaste i den här typen av debatter. Ingen väntar sig att höra nya argument, i stället handlar det om att se hur kandidaterna klarar sig under pressade förhållanden. Minsta nyans, tvekan och felsägning noteras av tv-tittare och är ett nog så viktigt beslutsunderlag, har det visat sig. Snärtiga "one-liners" vinner över underbyggda argument, och i det fallet var McCain den mest framgångsrika av de två.

Med sina dalande opinionssiffror, förbryllande aktioner i samband med den akuta amerikanska finanskrisen och alltmer ifrågasatta valet av Sarah Palin som vicepresidentkandidat hade John McCain behövt en knockoutseger för att återta initiativet i presidentvalkampen. Knockouten uteblev, däremot var han tillräckligt framgångsrik i att driva Obama på defensiven i utrikesfrågorna för att fortfarande vara med i matchen om presidentposten.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut