Den amerikanska presidenten Barack Obama och hans stab har, så gott det går, försökt tona ned uppståndelsen kring hans första hundra regeringsdagar som infaller i dag, onsdag.
– Inte ett skvatt annorlunda än den nittionionde dagen, säger presidentens presstalesman Robert Gibbs när saken förs på tal.
Presidentrådgivaren David Axelrod avfärdar jubileet som en ”Hallmarkdag” och syftar på de kitschiga gratulationskort som företaget Hallmark skaffat sig monopol på.
Samtidigt har varje dagstidning, varje nyhetsprogram, varje opinionsinstitut under flera dagar gjort ingående summeringar av vad som hänt sedan Barack Obama svor presidenteden den 20 januari i år.
Och nog har Obama som president lyckats skapa vad man i USA kallar ”buzz”, nyhetssurr, inte minst på den internationella arenan. Han inledde hundradagarsperioden med att ge order om att det omstridda fånglägret på militärbasen Guantánamo ska stängas. Han har avskaffat George W Bushs omtvistade juridiska term ”fientlig stridande”, som företrädaren använde för att kunna hålla terroristmisstänkta inlåsta vid sidan av internationell rätt.
Och Obama avslutade hundradagarsperioden med att öppna för att de tjänstemän i Bushadministrationen som givit order om tortyrliknande metoder vid förhör av misstänkta terrorister ska kunna åtalas.
Obama deklarerade att USA:s krig i Irak ska vara över i augusti 2010 (även om cirka 40.000 soldater stannar i rådgivande och övervakande roller). Men över 100.000 amerikaner i vapen ska vara borta från Irak inom ett och ett halvt år. Samtidigt har han trappat upp kriget i Afghanistan genom att skicka ytterligare 17.000 soldater och har därmed utökat den amerikanska truppstyrkan till 55.000 man.
Hans Europaresa i början av april tillsammans med makan Michelle blev en stor triumf, inte minst pr-mässigt. Inför över 20.000 jublande Pragbor målade Obama upp visionen av en värld utan kärnvapen, och presidentparets audiens hos drottning Elizabeth II fick rekordhöga tittarsiffror världen över.
Några dagar före det interamerikanska toppmötet i Trinidad och Tobago den 17–19 april lättade Obama på de hårda reserestriktioner som Bush infört mot kuban-amerikaner som vill besöka släktingar på Kuba. Under mötet hade han även ett hjärtligt sammanträffande med Venezuelas president Hugo Chávez, en man som hans företrädare pariastämplat.
De som kritiserar Obama från vänster konstaterar att hans utrikespolitiska kursändring hittills innehållit mer goodwill än substans och att hans Mellanösternpolitik hittills inte visar några tecken på att följa andra spår än Bushs. Visserligen har Obama sagt sig vilja ”sträcka ut en hand” mot USA:s mångåriga fiende Iran. Men inga konkreta initiativ har tagits. Och Obama, liksom hans utrikesminister Hillary Clinton, är mycket noga med att understryka USA:s starka band och vänskap med Israel.
Från höger får Obama kritik för att vara mjuk och alltför villig att förminska USA:s stormaktsstatus. Några poäng vann han dock mot ”hökarna” när han häromveckan beslutade om väpnad insats mot de somaliska pirater som kapat ett amerikanskt fartyg.
Radiokanalen NPR:s politiske kommentator konstaterade tidigare i veckan en smula krasst att den ödmjuka ”Obamadoktrinen” måste prövas av en kris innan den kan betraktas som hållbar. Och omvärlden glömmer så lätt att en amerikansk president, hur hjärtlig och tillmötesgående han än synes vara, alltid måste sätta USA:s intressen främst.
Inrikespolitiskt har Obama varit än mer aktiv och konkret, och där finns också fler synliga skavanker än på det globala planet.
Sin första månad som president ägnade Obama nästan all sin tid åt att baxa det historiskt omfattande stimulanspaketet genom kongressen. Han fick stöd från demokraterna för satsningen, som har en prislapp på närmare 6.500 miljarder kronor. Men stödet från republikanerna var minimalt, och de har fortsatt att brännmärka krispaketet för att det ökar skattetrycket och utlandsskulden.
Frågan om fortsatt statligt stöd till bilindustrin är ännu inte löst. Först i början av maj avgörs om General Motors och Chrysler kan klara en återhämtning. I annat fall väntar i värsta fall ytterligare påspädning av arbetslösheten, som nu närmar sig 9 procent, den högsta siffran på över 25 år.
Obama hade hoppats kickstarta en reform av det dyrbara och ineffektiva sjukförsäkringssystemet och börja infria vallöftena om jobb inom den ”gröna” energisektorn. Men där har det inte blivit mer än ansatser, mycket beroende på att ekonomin tagit så mycket syre.
När vår näringsminister Maud Olofsson nyligen besökte Obamas energiminister Steven Chu klagade han över att han var nästan ensam på sitt departement – flera viktiga utnämningar ligger i malpåse eftersom Vita huset inte haft tid att handlägga dem.
Ytterligare en börda är den omfattande granskning av alla topptjänstemän som Obama anbefallit – för att ingen med ”lik i garderoben” ska bli anställd. Ändå godkände Obama utnämningen av förre senatorn Tom Daschle till sjukvårdsminister. Daschle visade sig dock ha alltför nära band till sjukvårdsindustrin och avgick självmant efter bara några dagar.
Men trots smärre politiska felnavigeringar och trots att USA upplever sin djupaste lågkonjunktur på 80 år, visar opinionsmätningarna tämligen entydigt att Obama har stöd av mer än 60 procent av amerikanerna. Dessutom har amerikanen i gemen en ljusare syn på framtiden i dag än under Bushs sista år vid makten, trots att de ekonomiska problemen inte var tillnärmelsevis så svåra då.
Detta visar på åtskillig politisk begåvning hos den nye presidenten, även om han fått en hel del hjälp av det republikanska partiet, som inte lyckats mobilisera någon egentlig opposition. I stället har republikanerna ägnat sig åt internt käbbel och maktintriger.
CNN:s frispråkige veterankommentator Jack Cafferty förklarar Obamas medvind så här:
– Hans belackare sitter i sina fåtöljer och kommer med kritik i efterhand. Under tiden går han upp tidigt varje morgon och uträttar en massa saker (…) Den här mannen jobbar häcken av sig, och det är som om han var född till att syssla med det han gör. Han är en ledare, och gosse, det känns uppfriskande med en sån.