Några sakpolitiska överraskningar bjöd USA-presidenten knappast på när han vid middagstid på torsdagen höll sitt länge emotsedda "islamtal" på Kairouniversitetet i den egyptiska huvudstaden.
Men han lade stor vikt vid positivt laddade symboliska utspel. Exempelvis genom att citera Koranen, hälsa församlingen med vardagsfrasen "Salam alai-kum" (frid vare med eder) och apostrofera profeten Muhammed så som troende muslimer alltid gör.
Obama gjorde också filosofiska utläggningar om bland annat islams historiska förmåga till tolerans och att det är islamisk kultur som åstadkommit många av de viktigaste vetenskapliga och konstnärliga nyordningarna.
Framför allt ville han trumma in budskapet: Det finns ingen motsättning mellan islam och väst, mellan världens muslimer och USA. Vad det nu handlar om, enligt Obama, är att efter "åratal av misstro" åstadkomma en "nystart" i förhållandet mellan de båda.
- Jag vet att det finns många muslimer och icke-muslimer som frågar sig om vi kan skapa denna nya början. Men om vi låter oss bindas av det förflutna kommer vi aldrig att röra oss framåt, vädjade Obama.
Vad USA vänder sig emot är sådana våldsamma extremister som försöker utnyttja påstådda och falska motsättningar för sina egna syften, poängterade presidenten gång på gång.
Det vill säga al-Qaida, talibaner och liknande grupperingar. Och Obama underströk att den sortens extremism är också muslimernas fiende - al-Qaida har genom åren dödat långt fler muslimer än ickemuslimer.
Vad gäller omstridda sakfrågor var Obama betydligt mer kortfattad. Beträffande den palestinsk-israeliska konflikten upprepade han sina kända ståndpunkter: att USA:s band med Israel är orubbliga, att palestinier måste få en egen stat och att palestinier måste upphöra med våldshandlingar mot Israel.
Presidenten var också tydlig i att palestinierna på ett "oacceptabelt sätt" har lidit svårt av fördrivningen från sitt hemland under kriget 1948, då staten Israel bildades. Och han använde det laddade ordet "ockupation" för att karaktärisera palestiniernas nuvarande belägenhet.
Påtagligt var dock att när Obama hänvisade till den fredsplan som Arabförbundets 22 stater erbjöd 2002 så hävdade han att den bara var "en början". Planen går ut på att Israel erbjuds fred i utbyte mot att man drar sig tillbaka från allt land som ockuperades under sexdagarskriget 1967 och att palestinierna får upprätta en egen stat på hela detta territorium.
Det kan tolkas som att Obama visserligen helhjärtat stöder tanken på en palestinsk stat men att denna inte nödvändigtvis måste omfatta hela det ockuperade territoriet.
Möjligen var USA-presidenten något mer påstridig än tidigare i kravet på att Israel måste överge sin bosättningspolitik på palestinsk mark:
- USA accepterar inte legitimiteten hos fortsatta israeliska bosättningar. Det är dags för dessa bosättningar att upphöra.
Dock påpekade genast en del kommentatorer att formuleringen alltjämt är ganska vag. Innebär den att existerande bosättningar - några hundra med några hundratusen bosättare - ska avvecklas? Eller innebär den bara att själva utbyggnaden av bosättningar ska upphöra?
I frågan om Iran framhöll Obama att båda sidor har historiska skäl till misstro mot den andre: Iran för att USA störtade en demokratiskt vald iransk regim på 1950-talet och USA för att Iran var delaktigt i åtskilliga gisslantagningar av amerikaner på 1980- och 90-talen. Men han framhöll att amerikanerna nu är beredda att begrava stridsyxan
Han sade också att Iran har rätt till fredlig kärnkraft om landet lever upp till sina åtagandet inom ramen för icke-spridningsavtalet mot kärnvapen.
- När det gäller kärnvapen har vi nått en avgörande punkt som kan leda till utförsbacke för oss alla, varnade Obama och efterlyste i slutändan en kärnvapenfri värld.
Ganska många applåder mötte den amerikanske presidenten när han talade. Men också enstaka burop.
Den enda verkliga applådåskan kom när Obama lovade att dra tillbaka alla amerikanska militärstyrkor från Irak 2012 - vilket ändå är en betydligt senare tidpunkt än vad han förespeglade under presidentvalskampanjen förra året.
I förväg hade många islam- och arabvärldskännare varnat för att Obama i sitt "linjetal" i Kairo skulle bunta ihop alla muslimer i en anonym massa i stället för att tydligt markera att det finns många olika strömningar inom islam och muslimska länder. Motsvarande misstag, sades det, skulle vara om någon muslimsk potentat höll ett linjetal riktat till "världens kristna" utan att göra åtskillnad mellan exempelvis europeiska länder, USA, Latinamerika etc.
Sådana varningar tycks den amerikanske presidenten inte ha lyssnat till. Det absolut dominerande temat i talet var förhållandet mellan väst och islam, med förhoppningar om snar och grundläggande försoning.
Enda gången Barack Obama nämnde olikheter inom islam och mellan muslimska länder var när han påpekade att det på sina håll finns starka spänningar mellan sunnimuslimer och shiamuslimer - framför allt i Irak. Men det var möjligen inte alldeles relevant för den nye amerikanske presidentens "försoningsmöte" i Kairo.