Den amerikanske vice presidenten Joe Bidens uttalande i en tv-intervju så sent som i torsdags gav tydligt uttryck för de starka relationerna mellan administrationerna i Kairo och Washington.
– Jag skulle inte kalla honom (Mubarak) för diktator, sade Joe Biden.
Det råder inga tvivel om att det folkliga upproret i Egypten har försatt president Obamas läger i en problematisk sits. USA:s samarbete med, och roll som ekonomisk sponsor av, egyptiska myndigheter sträcker sig ända tillbaka till 1970-talet och Anwar Sadats tid som regent. Sedan dess har USA skickat motsvarande flera miljarder kronor årligen till Kairo, och hjälpt Egypten att bygga upp en stark militär apparat. I gengäld har USA fått en trogen allierad i arabvärlden, en ovärderlig samarbetspartner när det gäller amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Givet den bakgrunden var det inte märkligt att Barack Obama väntade så länge som till i tisdags, då våldet redan krävt flera dödsoffer, med att uttala sig om situationen i Egypten. Talet, då Obama vädjade till Mubarak om ett omedelbart inledande av demokratiseringsprocessen, väckte på nytt omvärldens frågor om en utbredd dubbelmoral i Vita husets korridorer.
– Att en demokrat som Joe Biden kan uttala sig som han gjorde förra veckan är helt absurt. Där gjorde USA verkligen bort sig, inte minst Biden personligen, säger Jan Hallenberg, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, till DN.se.
Med sin långa historia av tätt samarbete med Egypten hade USA kunnat ingripa långt tidigare för att åstadkomma ett påskyndade av landets demokratisering. Amerikanska myndigheter har kontinuerligt hållits uppdaterade på det mänskliga rättighetsläget i landet. Polisbrutaliteten och tortyren i egyptiska fängelser och förhörsrum är en illa dold hemlighet, så väl för allmänheten som för den amerikanska säkerhetstjänsten. I Financial Times skrev förra veckan Emile Nakleh, tidigare chef för CIA:s avdelning för strategisk analys av politisk islam, att han och hans kolleger redan för fyra år sedan vid upprepade tillfällen informerade amerikanska beslutsfattare om Egyptens ”förskräckliga ekonomiska och sociala förhållanden”, och hur ”gatorna till slut kommer att koka över”. I USA nöjde man sig, skriver Nakleh, med Mubaraks försäkran om att ”läget var under kontroll”.
– Helt klart är det så att USA har kunnat använda sitt enorma stöd till Egypten som ett politiskt påtryckningsmedel. Men den viljan har aldrig funnits. USA har bedömt den egna strategiska säkerhetspolitiken och den strategiska alliansen som viktigare än mänskliga rättigheter, fortsätter Jan Hallenberg.
Vilken är Barack Obamas inställning till Egypten och Mubarak?
– Det finns inget som tyder på att han hade utövat påtryckningar om Mubaraks avgång om det inte vore för de senaste dagarnas händelser. Det är helt klart så att Obama och hans administration tvingats till en större förståelse för det egyptiska folket genom upproret, även om USA säkert sedan tidigare hade för avsikt att bidra till att valet i september blir mer öppet och demokratiskt än tidigare.
I Egypten har USA haft en lojal bundsförvant inte minst när det gäller Israel-Palestina-konflikten. Och stödet från president Mubaraks regim har varit av stor vikt när det gäller USA:s krigsföring i Irak. Egypten stödde 1990-talets Gulfkrig, och 2003 lät president Mubarak USA transportera trupper och materiel på Suezkanalen på väg till Irak, trots att det egyptiska folket till stor del var emot invasionen. Efter kriget var också Egypten ett av de första arabländerna att öppna en ambassad i det nya Irak – viktiga steg i USA:s vilja att skapa en allmänt utbredd förståelse för landets utrikespolitik. Lägg där till de hårt kritiserade överlämningarna av fångar till Egypten under kriget mot terrorismen. Även Sverige kritiserades hårt av FN då man tillät CIA att transportera Nato-styrkornas fångar till egyptiska fängelser via Bromma flygplats i december 2001.
USA:s stöd till brutala regimer och diktaturstater väcker starka känslor och reaktioner. Urban Ahlin, Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, är mycket kritisk till Washingtons agerande och tycker att Obama nu måste skärpa tonen mot Mubarak.
– Obama betonar att han haft samtal med Mubarak i 30 minuter, det är lång tid för ett telefonsamtal där det raka beskedet bara borde vara att ”spelet är över”, säger Urban Ahlin.
Den 4 juni 2009 besökte Barack Obama Egypten och höll ett i det närmaste historiskt tal inför ett fullsatt auditorium på Kairos universitet. Det visade på en ny attityd i Washington, en medveten ambition att ta avstånd från George W Bushs hårdföra linje. Obamas budskap var att den muslimska världen och USA stod inför en nystart. Men amerikanernas politik i Nordafrika är kontraproduktiv, menar Urban Ahlin:
– Problemet är att den muslimska befolkningen styrs av brutala och odemokratiska regimer som hålls under armarna av USA. Nu är det sanningens minut för Obama, han måste visa var han och USA står. Budskapet till Mubarak måste vara att dörren är stängd, endast så kan han nå ut till den muslimska befolkningen.
USA står nu inför en svår balansgång. Samtidigt som man måste bevara sin trovärdighet som demokratins försvarare vill man inte förlora en viktig samarbetspartner i arabvärlden.
– Obamas administration vill ha en ordnad övergång till ett mer öppet och demokratiskt egyptiskt samhälle samtidigt som de vill ha en ny regering som är vänligt inställd till USA. Det kräver en långsam förändringsprocess, när det egyptiska folket kräver en snabb ändring. Det är inte en lätt ekvation att få ihop, säger Jan Hallenberg.