I ett av sina första tal sade Barack Obama att “Vi är inte i krig mot islam…och vi stöttar alla dem som är beredda att stå upp för sin framtid”. I juni 2009 talade han i Kairo om att USA inte anser att fortsatta israeliska bosättningar är lagliga. Han beslutade om ett amerikanskt trupptillbakadragande från Irak och truppförstärkning i Afghanistan. Han initierade nya fredstrevare mellan israeler och palestinier.

Där gick han ut hårt och han gick bet. Samtalen mellan den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu blev ett fiasko. Israel vägrade att gå med på frysning av bosättningarna och Abbas åkte hem, tomhänt och försvagad, till Västbanken.

Sedan dess har den politiska processen i konflikten närmast liknat en fars och de amerikansk-israeliska relationerna har försämrats radikalt. Kulmen nåddes i mars i år när beslutet att bygga 1.600 nya bosättningar i det ockuperade östra Jerusalem offentliggjordes mitt under den amerikanske vicepresidenten Joe Bidens besök i Israel.

Förväntningarna på Barack Obama att nå resultat i konflikternas konflikt var i själva verket så höga att det inte kunde bli mycket annat än ett rejält magplask.

Konkurrerande viljor inom administrationens utrikes- och försvarspolitik, men också naivitet har angetts som skäl av olika experter för misslyckandet. Dessutom var Barack Obama försvagad på hemmaplan av vårdreformen som blev en het politisk fråga.

Nu är situationen en helt annan. Presidentens handlingsförmåga är en annan och han har själv fått en mer realistisk syn på vad som kan göras. Samtidigt ställer sig nu arabförbundet bakom nya förberedande samtal mellan israeler och palestinier.

I bakgrunden finns det iranska hotet. USA tror att Iran håller på att framställa kärnvapen och att landet därmed kan komma att rucka maktbalansen i hela Mellanöstern. Hotet kan underlätta för amerikanerna att pressa israeler och palestinier att komma överens.