För president Barack Obama kunde den akuta krisen i Iran kring presidentvalet den 12 juni inte ha kommit olämpligare.
Just som han gjort nya förhandlingsinviter till ayatollaregimen, och just som han sagt sig vilja inleda nya relationer med den muslimska världen, så slår myndigheterna i Iran till mot oppositionella på ett sätt som inget demokratiskt västligt land kan acceptera eller passivt åse. Kanske allra minst USA.
Men just Obama står nu inför ett dilemma. Om han, ledaren för det så länge Iranfientliga USA, uttrycker kraftfullt stöd för de oppositionella demonstranterna i Iran så kan han göra det lättare för Teheranregimen att smutskasta och bestraffa dessa. Men om Obama låter bli utsätter han sig för gäll kritik på amerikansk hemmaplan.
- Jag uppmanar Irans regering att stoppa alla våldsamma och orättfärdiga handlingar mot sitt eget folk. Vi sörjer varje oskyldigt liv som går förlorat, sade Obama i ett uttalande i lördags, samma dag som minst 15 och kanske flera dussin iranier dödades i konfrontationer med polisen.
Det var det kraftfullaste Obama hittills yttrat om Irankrisen. Det har långt ifrån samma bett som exempelvis franske presidenten Nicolas Sarkozys karaktäristik av myndigheternas agerande i Iran som "chockerande ohyggligheter", eller ens Fredrik Reinfeldts på måndagen uttryckta oro för en "upptrappad våldsutveckling" i Iran.
Och i USA röstade kongressens båda kamrar, representanthuset och senaten, i fredags enhälligt för en resolution som fördömde Teheranregimens övervåld mot anhängare till den förlorande presidentkandidaten Hossein Mir Mousavi.
Det var ändå en västanfläkt jämfört med den hårda kritik mot Obamas passivitet och mummel i fråga om Irankrisen som republikanska politiker uttrycker.
- Det är Amerikas moraliska ansvar att tala klarspråk för att skydda mänskliga rättigheter varhelst de kränks. Jag manar president Obama att sjunga ut å det iranska folkets vägnar och deras krav på frihet och mänskliga rättigheter, sade exempelvis den tungviktige representanthusmedlemmen Eric Cantor under midsommarhelgen.
Andra har liknat Obama vid den i frågan om just Iran tämligen otursförföljde, rentav misslyckade, presidenten Jimmy Carter på 1970-talet. Det var Carter som genom att missbedöma karaktären av den iranska revolutionen hamnade i ett absolut låst förhållande till Teheranregimen i samband med den långvariga iranska ockupationen av USA:s ambassad i Teheran 1979-81.
Obama och hans medarbetare har upprepade gånger sagt att det politiska kaoset i Iran inte kommer att hejda USA:s försök att engagera Teheranregimen i centrala strategiska frågor: att försöka stoppa Irans urananrikningsprogram som i längden skulle kunna användas till kärnvapen, samt att att förmå Iran att militärt sluta stödja Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza.
- Detta är kärnfrågar inte blott för USA, utan för en hel värld som vill leva i fred. Vi tänker föra en tuff direkt dialog med Iran, och vi får se vad det leder till, sade Obama den 15 juni, två dagar efter det att oppositionen i Iran hade börjat demonstrera mot vad man kallade grovt valfusk.
Steve Clemons vid tankesmedja New America Foundation anser att Obama har hamnat i en olycklig och ovanlig situation:
- Obama inser att han betraktas som en gestalt som talar till andra länders folk över deras ledares huvuden. Men nu verkar det som om han i stället vill tala till deras ledare över huvudet på de folk som han tidigare vänt sig till, säger Clemons till nyhetswebbsajten Bloomberg.com.