Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Obama vill höja minimilönerna

President Barack Obama höll i natt svensk tid sitt femte tal till nationen. Det var ett tal
med fokus på ekonomi och ojämlikhet. Kommentarerna efteråt var övervägande positiva.

Snön föll över Kapitoleum medan president Barack Obama under en dryg timme talade inför en samlad kongress och nationen – i en uppvisning ägnad att visa ledarskap och att på nytt ta initiativet, efter ett förlorat år då det mesta gick fel.

Medan presidentens egna avbröt honom åtskilliga gånger med ivriga applåder, satt hans politiska motståndare med händerna stilla i knäet. Kanske störst bifall fick de många små historierna ur vanliga amerikaners liv, vedermödor och framgångar. Med dem ville Obama nå ut till just de vanliga amerikanerna – för det var till dem han vände sig, snarare än till kongressens politiker.

Avgörande för detta tal, Obamas femte i genren, var att visa kraft och energi. Talets i förhand annonserade ledord var ”möjlighet, handling, optimism” – och det inleddes med en beskrivning av en tillfrisknande ekonomi. Många siffor pekar åt rätt håll: Arbetslösheten och underskotten sjunker, husmarknaden är på väg att tillfriskna, liksom industrin.

– Därför tror jag att detta kan bli ett genombrottsår för USA. Efter fem år av beslutsamhet och ansträngning är USA bättre förberett för 2000-talet än någon annan nation på jorden, sa Obama.

Bakom honom satt vice president Joe Biden och representanthusets talman John Boehner. Deras olika partifärg speglades i deras respektive ansiktsuttryck talet igenom.

Presidentens tal till nationen är en tradition som stöder sig på konstitutionen från 1787, enligt vilken presidenten då och då ska vädra sina tankar om nationen och vilken linje han avser att följa under den närmaste tiden. Sedan många år är talet en årlig händelse som i dag följs intensivt av medierna. För den vanlige amerikanen är det troligen inte lika högprioriterat.

Som evenemang i USA:s huvudstad är talet dock stort, med samtliga toppolitiker, domare och en rad särskilt inbjudna gäster på plats i Kapitoleum. Ett stort antal kongressledamöter kom flera timmar innan talet började för att knipa platserna längs den gång där presidenten passerar på sin väg till talarstolen – för att få chans att skaka hand med honom. Innan alla tar plats är kvällen en uppvisning i kindpussande.

Av fjolårets tal till nationen, där Obama uppmanade kongressen till att samarbeta på 41 punkter, har han fått igenom ynka två: en höjning av skuldtaket och en lag kring våld mot kvinnor. På de tre stora områden han då pekade ut som prioriterade – vapenkontroll, immigration och klimat – åstadkoms: ingenting.

Men även i år uppmanade Obama den djupt splittrade kongressen att samla sig och anta lagar om infrastruktur, utbildning och skatter. Vapenfrågan nämndes bara kort.

– Langa upp lagarna på mitt skrivbord! utbrast han.

Vis av erfarenhet meddelade han som väntat att han också avser att utnyttja sin verkställande makt, i betydligt högre utsträckning än tidigare.

– USA kommer inte att stå stilla – inte jag heller. Så var och närhelst jag kan ta steg utan att lagstiftning krävs för att öka möjligheterna för fler amerikanska familjer – så är det precis vad jag tänker göra.

Maktdelningen i USA vilar på tre ben, där kongressens två kamrar har den lagstiftande makten; domstolarna den dömande makten och presidenten den verkställande. De är självständiga men beroende av varandra. I USA har kongressen blivit allt mer politiskt lamslagen och de båda kamrarna, där representanthuset domineras av republikaner och senaten av demokrater, blockerar ideligen varandra. Samarbetet har varit uselt, också inom partierna.

Presidenten har dock möjlighet att runda kongressen i sådant som rör de federala myndigheterna. När Obama har små chanser att få igenom en bred höjning av minimilönerna använder han nu sin verkställande makt till att höja dem för alla entreprenörer som anlitas av federala myndigheter. Förhoppningen är att förändringen ska sippra ned och spridas till den privata sektorn och han gjorde en skarp uppmaning till företagsledare och delstatsregeringar: ”ni behöver inte vänta på kongressen för detta”.

– Ingen som arbetar heltid ska behöva leva i fattigdom, sa Obama, som vill höja den lägsta tillåtna lönen till 10 dollar och 10 cent i timmen.

Han talade som väntat om de ökade klyftorna i landet (inte sedan 1929 har de varit så stora) och på de styrandes ansvar att skapa möjligheter att klättra. Den sociala rörligheten i USA är lägre än på mycket länge och mindre än i flertalet västländer.

– Den kalla, hårda sanningen är att till och med mitt i en återhämtning arbetar alltför många amerikaner mer än någonsin bara för att överleva, än mindre komma vidare. Och alltför många arbetar inte alls.

– De tror, och jag tror, att här i USA borde framgång inte bero på var man råkar vara född utan på hur hårt man arbetar och på vilka drömmar man har. Så får man dottern till en fabriksarbetare att ta över USA:s största biltillverkare, sonen till en bartender att bli talman och sonen av en ensamstående mor att bli president i världens största nation.

Boehner log i stolen bakom Obama, som flera gånger under talet nämnde sin hustru (som log från sin plats i salongen):

– Michelle och jag vill att varje barn ska få samma chans som vi hade, sa han, en av flera gånger där han talade om sin hustru.

Avsnittet om jämställdhet och kvinnors rätt till lika lön och möjligheter att vara hemma med små eller sjuka barn – drog kvällens största applåder.

– Varje mor förtjänar en ledig dag för att ta hand om ett sjukt barn eller en sjuk förälder utan att hamna i problem – och vet ni, en pappa gör det också. Det är dags att göra upp med arbetsplatsregler som hör hemma i ett avsnitt av ”Mad men”.

Talet handlade i hög grad om att visa kraft, lust och initiativ. Presidenten har tappat mycket i trovärdighet också bland sina egna, genom avlyssningsskandalen kring NSA och genom den misslyckade sjösättningen av ”Obamacare”. Han uppehöll sig i talet kring sjukvårdsreformen och tryckte på dess fördelar, men sade sig inte göra sig några illusioner om att få med sig republikanerna på spåret.

Ett område där det däremot kan finnas möjlighet för en lag att passera båda kamrarna är immigrationen, där man diskuterat en reform under flera år. Obama tog också upp ämnet och hoppas förstås kunna sätta upp en lyckad reform på sin presidentlista.

Kanske lyckas det – republikanerna har intresse av en immigrationslag då de väl behöver röster från stora minoritetsgrupper, inte minst latinos som traditionellt oftast röstar demokratiskt.

Utrikespolitiken fick begränsat utrymme. Talet är i första hand avsett för den inhemska publiken som främst bryr sig om vad som sker inom landets gränser. Avtalet med Iran om kärnenergin var den utrikespolitiska fråga som fick störst utrymme och Obama betonade att det är tid att ge diplomatin en chans. Han upprepade att han kommer att lägga in sitt veto om kongressen skulle rösta igenom nya sanktioner mot Iran.

Han sa också att 2014 borde bli det år då fängelset på Guantánamo stängs – men för det krävs kongressens hjälp.

Kommentarerna direkt efter talet var förstås blandade, men många var övervägande positiva. Talet sågs som offensivt, framträdandet som godkänt – medan republikanska politiker och kommentatorer var kritiska och menade att den bild Obama målar ut av landet ger en alltför positiv bild.

Efter talet ger sig Obama ut på en tvådagarsresa till Maryland, Wisconsin, Pennsylvania och Tennessee för att inskärpa sitt budskap.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.