USA:s händer är bundna så länge Israel har en regering som bestämt motsätter sig en tvåstatslösning, samtidigt som det inte finns någon enighet på den palestinska sidan om att erkänna den judiska statens rätt att existera.
Det var förmodligen därför Obamas länge emotsedda tal till den muslimska världen i första hand var en viljemarkering: att han söker samarbete som ersättning för den växande misstro och allt hårdare konfrontation som präglade företrädaren George W Bushs åtta år i Vita huset.
Obama sade sig vilja se ”en ny början” på relationerna mellan USA och den muslimska världen och hyllade islams bidrag till världens och USA:s kultur och utveckling.
Om den personligt populäre Obama kan övertyga den arabiska och muslimska världen om att han både vill och kan ändra på USA:s ensidiga och villkorslösa stöd för Israel, kan åtminstone palestinierna vara redo att gå in för en seriös fredsprocess, tycks resonemanget gå.
Talet till världens uppemot 1,5 miljarder muslimer på Kairos anrika Al Azhar-universitet kallades historiskt redan innan det hölls. Efteråt har det dessutom jämförts med den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”-tal från 1963, mycket på grund av några ordvändningar som anspelade på Kings tal.
Och talet var definitivt epokgörande.
Ingen tidigare USA-president har som Barack Hussein Obama burit ett muslimskt namn, och ingen har tidigare vänt sig särskilt till den muslimska världen i ett stort upplagt linjetal. Att han flera gånger hänvisade till Koranen och hälsade publiken med de arabiska orden ”salam aleykum”, möttes förstås också av bifall.
Obama förklarade att USA inte befinner sig i något krig mot islam, men att kampen mot ”våldsam extremism” (typ al-Qaida) i Afghanistan är en nödvändighet. Detta till skillnad från kriget i Irak, som var ett ”war of choice”, något som den dåvarande administrationen valde. Nu gäller det att ”lämna Irak till irakierna”, sade Obama. Han framhöll att USA efter terrorattackerna den 11 september 2001 handlat mot sina grundprinciper, men att han nu förbjudit tortyr och stänger Guantánamofängelset i början av nästa år.
Från palestinskt håll var reaktionen på talet positiv. Det gällde särskilt Obamas krav på stopp för israeliska bosättningar på ockuperad mark och på hans klara ställningstagande för en palestinsk stat vid sidan om Israel. Visserligen talade även George W Bush på sin tid om en tvåstatslösning, men i praktiken var han helt passiv i konflikten Israel–Palestina.
Som ingen av hans företrädare i Vita huset satte Obama ord på palestiniernas 60-åriga ”outhärdliga lidande”, om ockupationen och deras avsaknad av ett eget hemland. ”Vi kommer inte att vända palestinierna ryggen”, lovade USA-presidenten.
Men den avgörande frågan är i vilken grad Obama har förmåga att låta de stora orden följas av handling, det vill säga sätta politiskt tryck på Israel.
Den nuvarande israeliska regeringen under Benjamin Netanyahu har klart motsatt sig att det bildas en palestinsk stat. Kommer Obama och utrikesminister Hillary Clinton, en varm Israelvän, att kunna ändra den sedan årtionden etablerade amerikanska principen att ge Israel grönt ljus för det mesta? Om Washington skulle välja det, saknas inte påtryckningsmedel; det årliga biståndet på över 3 miljarder dollar är ett sådant.
Till palestinierna sade Obama att ”våld är en återvändsgränd”, att Hamas ”måste ta sitt ansvar och upphöra med våldet” eftersom det inte ger resultat.
Men verkligheten är just den att det inte finns någon enad palestinsk partner, utan de två fientliga fraktionerna Fatah och Hamas ägnar sig åt att kriga mot varandra.