– Än så länge är den här sidan av Louisianas delta okej, ingen tjock olja har kommit in mot stranden än. Så i några dagar till kan vi gå ut och skörda ostronen, säger Terri Alexander.
Han äger en skaldjursfirma, och vid hans kaj lägger ostronbåtar till och landar varje dag säckvis med de stora skaldjuren. En bra dag, säger Alexander, kan hans truck köra in 100 ton ostron i kylhuset på kajen.
– Ja, det är mycket, men så är Louisiana hjärtat i ostronbranschen. Härifrån kommer kanske 80 procent av alla ostron som serveras i USA. Om oljan kommer lär det ta åratal att återställa ostronodlingen. Det är inte bara vi fiskare här vid kusten som förlorar våra jobb och går i konkurs.
Terri Alexander beräknar att sammanlagt 300.000 amerikaner har sin inkomst från ostronen i olika led; odling, bearbetning, försäljning – innan läckerbitarna hamnar på iskylda fat på krogar i New Orleans, Washington eller Los Angeles.
Oavsett om den siffran är kraftigt tilltagen eller inte är det stora oljeutsläppet i Mexikanska golfen som inträffade för elva dagar sedan mycket mer än enbart en miljökatastrof. Det är en mänsklig katastrof i en storleksklass som USA sällan har upplevt.
Ännu vet ingen om oljeflödet går att stoppa. De insatser som har gjorts hittills har inte haft särskilt stor effekt. Oljefläcken ökar ständigt i storlek. Och några utsikter att täppa till läckan syns inte till.
Ostronen är bara en – kan tyckas något udda – sida av den hotande förödelsen. I det svartaste av scenarier handlar det om förlorad försörjning i en rad näringar, för kanske miljoner amerikaner.
Om det värsta händer kommer ostron och en del andra skaldjur i stort sett att försvinna från USA-marknaden.
När Vatroslav Garbin, ostronfiskare med kroatisk bakgrund, har slitit färdigt med ostronsäckarna för denna dag sätter han sig ner och öppnar de stora fina skalen och bjuder på pinfärska, feta blötdjur. Med några droppar louisianapepparsås smälter ostronen i munnen.
Överallt är det hopp som dör och liv som slås sönder. Hoang Nguyen, räkfiskare av vietnamesisk härkomst, kom till USA för ett tjugotal år sedan och började långsamt bygga upp ett nytt liv.
– Vi är säkert tusentals vietnameser som arbetar med fiske här. Vi kom för att vi ville ha frihet, och så kommer det här, säger han uppgivet.
– Det här kanske blir den sista räkfångsten som vi hämtar, det här kan pågå i två tre år.
På den senaste turen var han ute en vecka till sjöss, med hygglig fångst. Det normala är annars att en räktrålare är ute fem sex veckor. Nu är han och besättningskamraterna ”inlåsta” av kustbevakningen i en hamn i Venice.
Nu är investeringar som gjordes förra året kanske bortkastade.
– Och då har vi redan tidigare varit ekonomiskt pressade med fallande räkpriser, medan all utrustning bara stiger i pris.