BP har nu färdigställt en avlastningsbrunn som ska användas för att permanent försegla den läckande oljekällan ”Macondo”.
– BP:s ingenjörer och det statliga vetenskapsteamet har nu slagit fast att borren nått in i källan, sade regeringens befälhavare för haveriåtgärderna Thad Allen i ett uttalande på torsdagen.
Avlastningsbrunnen mynnar ett trettiotal meter från det hål som ursprungligen borrats – där läckan uppstod – och når oljekällan flera kilometer längre ner i berggrunden. Vattendjupet är ungefär 1.500 meter på platsen.
Genom det färdigställda nya borrhålet ska man täta källan slutligt med cement och lera.
Det var den 20 april i år som oljeriggen ”Deepwater Horizon” exploderade. Elva oljearbetare dödades, och eftersom säkerhetsventilerna fallerade började olja läcka ut från den havererade rörledningen.
Efter flera misslyckade försök lyckades tekniker i mitten av juli stoppa flödet genom att sätta på ett väldigt lock med flera ventiler, som stängdes efter hand.
Detta var dock inte en långsiktig lösning. Den slutgiltiga åtgärden har hela tiden varit att borra nya avlastningsbrunnar ner till oljefickan och sedan täta med cement och lera. Detta beräknades bli klart i augusti men sker alltså först nu.
Enligt regeringens beräkningar läckte 780 miljoner liter olja ut i Mexikanska golfen under detta det förmodligen största oljespillet i mänsklighetens historia. Det är enorma mängder, men faktiskt inte mer än vad som bränns i USA på fem timmar och tio minuter.
”Den värsta miljökatastrof USA någonsin upplevt” kallade president Barack Obama utsläppet på försommaren. Många experter varnade för oöverstigliga följder för miljön.
Fortfarande är en del av effekterna höljda i dunkel, bland annat råder delade meningar om förekomsten av en diffus plym med halvt upplöst olja i havsdjupet och om faran med en uppmätt minskning av syrehalten.
Regeringens beräkning att hälften av den spillda oljan bränts eller fångats upp och en fjärdedel brutits ner ifrågasätts också av en del bedömare, som menar att det är en glädjekalkyl. Och fiskare i trakten är oroliga att de lösningsmedel som använts mot oljan ska visa sig påverka fiskbestånden.
Men när stränder och vatten nu granskas står det klart att de värsta farhågorna ändå inte har besannats. Det beror, förutom på de mänskliga insatserna, på en kombination av tur och naturliga förutsättningar: havsströmmarna höll oljebältet borta från kustlinjen, och spillet ägde rum på stort djup, varför oljan kunde spridas över stora volymer. Dessutom har tropiska varma vatten större förmåga att bryta ner olja än kalla vatten.
Medan uppemot en kvarts miljon fåglar tros ha dött efter ”Exxon Valdez”-spillet i Alaska 1989 har knappt 8.000 levande eller döda fågelkroppar hittats denna gång. En sex gånger längre kustlinje kontaminerades med olja efter ”Exxon Valdez” än efter sommarens spill i Mexikanska golfen.
De känsliga träskmarkerna i Louisiana verkar ha sluppit allvarliga skador. Även de delar som nåddes av oljebältet tycks återhämta sig, enligt forskare på Louisianas universitet. Mark Kulp, biträdande professor i kustgeologi, har studerat olika typer av vegetation i träskmarkerna, från fält av marskgräs till mangroveskogar, och han ser redan återväxt.
– Jag har sett ställen där stjälkarna täcktes av olja och där nu ny vegetation tränger sig upp, säger han till New York Times.
De långsiktiga följderna kan förstås inte bedömas förrän efter många år. En lång rad forskningsprojekt kring oljans effekter kommer att pågå under lång tid.