De senaste åren har Rabab Amidane rest runt i Europa och fört talan för ett frustrerat folk. Västsaharierna har levt under Marockos ockupation i 35 år. Omkring 160.000 västsaharier bor i flyktingläger i Algeriet och är helt beroende av hjälp utifrån.
– Det råder ingen tvekan om att Marocko bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det har både FN och EU klargjort. Ändå sätter ingen press på Marocko, säger Rabab Amidane.
Västsaharas självständighetsrörelse Polisario bedrev ett gerillakrig mot Marocko mellan 1975 och 1991, då FN lyckades införa vapenvila. Sedan 1991 har konflikten mer eller mindre fallit i glömska och mediebevakningen har varit knapp.
Men under förra veckan hamnade Västsahara åter i fokus, då minst 12.000 västsaharier samlades i vad som sades vara den största demonstrationen på flera decennier. Marockansk polis gick in och tömde lägren med tårgas och vattenkanoner och ett flertal människor dog – antalet omkomna varierar beroende på vilken sida man frågar.
– Nu har situationen exploderat. Det västsahariska folket vill ha krig. De bryr sig inte ens om att de skulle förlora på det, de vill bara ha ett slut på konflikten, säger Rabab Amidane.
Rabab Amidane tillhör generationen som vuxit upp med marockanskt styre i huvudstaden al-Ayun i det ockuperade Västsahara. Allt omkring henne var marockanskt. Skolböckerna var omskrivna och kartorna visade ett Marocko där Västsahara ingick. Enligt Rabab Amidane diskriminerades ofta de västsahariska eleverna i skolan.
– Lärarna kallade oss dumma, de sa att vår nomadkultur var bakåtsträvande och retade oss för vårt språk.
Rabab Amidane hade inga släktingar i flyktinglägren i Algeriet och det dröjde många år innan hon förstod vad som pågick. Uppvaknandet, som hon kallar det, skedde 2005. Det visade sig att hennes bror, som i dag sitter i fängelse, redan hade varit aktiv i självständighetskampen i fem år. Rabab Amidanes engagemang var väckt och hon ägnade de närmsta åren åt studentdemonstrationer, vilket innebar närkontakt med polisvåld.
– Det chockade mig att inse hur brutala de kunde vara. Jag har blivit torterad vid två tillfällen, första gången var 2006 när polisen stormade vårt hus i jakten på min bror.
Enligt Rabab Amidane misshandlades hennes familj svårt och hon hölls fånge i mer än ett dygn. Under förhören blev hon slagen och hotad att bli våldtagen. Slutligen hängdes hon upp i handfängsel i ena armen i flera timmar.
– Den mentala tortyren var det värsta. De förnedrade mig och spottade på mig. Jag försökte tala sans i dem, försökte nå fram till den mänskliga sidan hos dem, säger hon.
Andra gången stormade polisen universitetet i marockanska Marrakech, där hon studerade engelska. Västsahariska studenter hade gått samman i en hungerstrejk då polisen stormade campusområdet.
– De siktade in sig på huvud, knän och könsdelar och slog tills vi svimmade, sedan förde de oss till polisstationen.
Rabab Amidane berättar att hon inte kunde gå på en vecka efter misshandeln. En vän till henne, Sultana Khaya, fick så svåra slag mot ansiktet att hon förlorade ena ögat. Från flera demonstrationer finns både bild- och filmmaterial som visar deras skador.
– Det är sorgligt att se hur unga marockaner deltar i konflikten, säger Rabab Amidane och berättar om hur de marockanska studenterna under en demonstration hade hjälpt till att knuffa ut de västsahariska studenterna till poliserna som väntade utanför.
Tidigare har hittills fruktlösa samtal hållits mellan regionens parter. Förra veckan inleddes nya samtal mellan Polisario och Marocko i New York. Representanter från Algeriet och Mauretanien, samt FN:s sändebud Christopher Ross, deltog också. Nästa vecka kommer Christopher Ross att möta FN:s säkerhetsråd för samtal.
– Det är bara slöseri med tid. Om de inte har funnit en lösning hittills lär de inte göra det nu heller. Marocko vägrar förhandla så länge Polisario kräver självständighet som ett alternativ, säger Rabab Amidane.
De senaste tre åren har hon rest runt i Europa och föreläst och träffat politiker. Hon är rädd, men hon känner sig något säkrare här i Sverige där hon bor med politisk asyl. Rabab Amidane berättar om den häftiga känslan att kunna genomföra en demonstration i Stockholm utan att någon blir arresterad. Och att komma hem till lägenheten utan att någon står där och väntar för att slå ner henne.
Skillnaden är stor mot vad hon upplevde i sitt hemland.
När polisen i det ockuperade Västsahara inte fick tyst på Rabab Amidane gav de sig i stället på hennes familj. Medan Rabab var på besök i Norge 2007 tillfångatogs hennes mamma och hennes systrar och torterades. Den yngsta systern var då 14 år.
– Det driver mig till vansinne att omvärlden inte har gjort mer, säger hon. Det är väldigt frustrerande att se människorna hemma offra sina liv för att göra världen uppmärksam på vad som pågår.
FN vill hitta en lösning på problemet. Men så länge alla är oeniga och Marocko har fortsatt starkt stöd i vissa länder tror Rabab Amidane att det inte spelar någon roll vilka förslag FN lägger fram.
– Se bara på hela den generation västsaharier som växer upp i tältläger. De är de bäst utbildade barnen i Afrika, men de har ingen framtid. Hur skulle de kunna vara annat än frustrerade?
Vill du diskutera situationen i Västsahara? Det kan du göra här.