2011 var ett år utan motstycke i Mellanösterns och Nordafrikas politiska historia med sina folkliga uppror. Men diktaturernas motståndskraft har på många håll visat sig vara stark. Hoppet om frihet lever fortfarande, men det löper risk att släckas av våld, skriver Amnesty i en ny rapport om den arabiska vårens första dramatiska år.

– Regeringar i regionen har visat att de inte insett att allt förändrats, säger Philip Luther, chef för Amnesty Internationals Mellanöstern- och Nordafrikaavdelning, i ett pressuttalande.

Proteströrelserna har visat en häpnadsväckande förmåga att hålla ut, trots att de mötts av hård repression. I de tre länder där diktatorer har störtats under 2011 – Tunisien, Egypten och Libyen – är det nu avgörande att omfattande institutionella reformer genomförs om inte de gamla regimernas övergrepp ska upprepas, menar människorättsorganisationen.

Det handlar om att reformera säkerhetsstyrkor och rättsystem, att släppa politiska fångar, upphäva dödsstraffet och skydda flyktingars rättigheter och att öka människors sociala och ekonomiska säkerhet.

I Tunisien har reformprocessen gått längst och de mänskliga rättigheterna ökat mest, konstateras i rapporten. Men kritiker menar att det går för långsamt.

I Egypten fanns stor optimism i våras, men frustrationen över att det tillfälliga militärstyret sitter kvar har tilltagit. Under hösten har militären gjort sig skyldig till övergrepp mot demonstranter som i vissa fall varit värre än under diktatorn Mubaraks tid. Minst 84 personer dödades mellan oktober och december.

Libyen är det enda land hittills under den så kallade arabiska våren där diktatorn, Muammar Khaddafi, störtats genom ett regelrätt inbördeskrig – ett krig där rebellerna fick stöd av militäralliansen Nato. Där är nu den stora utmaningen att kontrollera de väpnade grupper som var inblandade i upproret, menar Amnesty. Det finns risk för hämndaktioner. Enligt FN hålls minst 7.000 fångar i provisoriska läger, vilka med säkerhet inte kommer att få en korrekt rättslig prövning.

I flera andra länder pågår uppror i olika stadier och med olika förlopp, och det är högst osäkert vart dessa ska ta vägen. Regimerna tycks vara fast beslutna att klamra sig fast med alla medel.

Den syriska regimens brutalitet mot protesterna har med troligen tusentals dödsoffer haft en omfattning som innebär brott mot mänskligheten, heter det i rapporten. I Jemen har det också gått blodigt till med hundratals dödsoffer.

I Bahrain menar Amnesty att det finns åtminstone ett visst hopp om demokratin, sedan en oberoende kommission med internationella experter fått färdigställa och publicera en rapport om övergrepp som begicks under protesterna i början av förra året. Rapporten ger en rad rekommendationer. Nu återstår att se vad regimen gör av dessa.

Amnesty konstaterar också att omvärlden reagerat mycket inkonsekvent på händelserna i arabvärlden.

Frankrike var passivt inför händelserna i den forna kolonin Tunisien, vilka var den tändande gnistan. När sedan Libyens diktator utmanades tog i stället Frankrike en ledande roll i aktionerna för att stödja rebellerna.

Bahrain fick till en början USA:s stöd för den gryende demokratiseringsprocessen, men när USA:s allierade Saudiarabien gick in med trupp för att hjälpa till att kväsa demonstrationerna i öriket höll supermakten tyst, liksom andra västländer. Bahrain hyser USA:s femte flotta.

Inte minst den stora skillnaden i reaktion på upproren i Libyen och Syrien har upprört många människor i regionen.

Först i augusti, efter ett halvårs blodigt nedslagna protester, antog FN:s säkerhetsråd ett uttalande där våldet i Syrien fördömdes. Kina och Ryssland lade i oktober in sitt veto mot en resolution som både skulle fördöma våldet och hota med sanktioner om det inte upphörde.

I fallet Libyen, däremot, tog det bara några veckor av uppror innan säkerhetsrådet gav klartecken för militär intervention.

Arabförbundet ställde sig snabbt bakom FN-beslutet om intervention i Libyen men tycktes senare ångar sig. Däremot dröjde det länge innan organisationen sade något om våldet i Syrien. Efter en diplomatisk upptrappning under hösten tog man dock den 12 november steget att sparka ut Syrien ur organisationen.

Afrikanska unionen vägrade först erkänna de nya styrena i Tunisien och Egypten men tvingades ändra inställning sedan organisationen fått hård kritik för sitt agerande.

Det internationella samfundets respons på den massflykt revolterna lett till på många håll har varit ”usel”, enligt Amnesty.