Byn Guvecci ligger i en dalgång med nästan ursinnigt vackra omgivningar. De mäktiga omgivande bergsmassiven lyser grönt och gult av pinje, fikonträd, mimosa och ginst. På bygatan surrar bina kring blommande rhododendron och brudspirea. Bergstopparna håller molnen borta och utomhusluften känns frisk och sval. I fjärran driver en vallpojke får och getter.
Men Ahmed har inte ögon för idyllisk blomsterprakt. Han sitter i ett fuktigt rum i ett lågt hus i byns mitt. Ahmed mosar cigarretten i askfatet och tänder genast en ny. För tre dagar sedan flydde han över gränsen från upprorets Syrien – posteringen ligger bara halvannan kilometer bort. Bakom sig har han lämnat sin familj som befinner sig i ett av de provisoriska läger som slagits upp på den syriska sidan.
– Jag försöker skaffa dem vatten och mat härifrån och smuggla det över gränsen. I lägret är det brist på allt, säger han.
Ahmed driver ett kafé tillsammans med sin far och sina bröder i Jisr al-Shugur, en stad med 50.000 invånare som ligger i Syriens nordvästra hörn, bara fyra mil från Turkiets gräns. För fem månader sedan blev han inkallad till ett och ett halvt års militärtjänstgöring som infanterist. När upproret mot president Bashar Assad tog fart på allvar, för tolv veckor sedan, beordrades rekryterna att skjuta mot demonstranterna.
– Befälen sa åt oss att de som protesterade var islamistiska terrorister och upprorsmän. ”De var ohyra”, sa de. Men det enda vi såg var vanliga människor, obeväpnade, som gick ut och ropade efter frihet och demokrati. Hur skulle jag kunna skjuta på dem, säger Ahmed, som i själva verket heter något annat, men han vågar inte säga sitt riktiga namn av rädsla för att den syriska säkerhetstjänsten ska hämnas på hans släktingar.
Hans kompis Mansour, som sitter bredvid i soffan i det kala rum de tillfälligt fått låna av bybor, visar ett filmklipp som han har laddat ned på sin mobiltelefon. Det visar ett demonstrationståg i Jisr al-Shugur: folk i vanliga gångkläder, någon bär sin lille son på axlarna, några få lyfter handtextade demonstrationsplakat. Ingen har vapen.
Ahmed rymde från militärförläggningen utanför Jisr al-Shugur för knappt två veckor sedan. Bara några dagar senare tvingades hans familj fly från stan, sedan arméns stridsvagnar och pansarbilar tagit över gatorna. På jakt efter ”beväpnade gäng” som dödat säkerhetspoliser, enligt den officiella retoriken.
Jag frågar hur livet tedde sig i Syrien och Ahmed svarar med eftertryck:
– Det är en gangsterstat. Polisen och myndigheterna gör vad de vill. Ungefär halva omsättningen i vårt kafé går till mutor. Den som inte betalar dras inför rätta och riskerar att hamna i fängelse.
Minst 13.000 syrier har flytt hittills. De flesta sitter i läger och flyktingarna har gjorts oåtkomliga för medierna av de turkiska myndigheterna. Men några har skaffat sig tillfällig fristad i gränsorter som Guvecci. Byn har i vanliga fall fem hundra invånare, men de senaste veckorna har invånarantalet nästan fördubblats på grund av flyktingströmmen.
Guveccis starke man heter Hani Muhammad Fezo, en satt, skallig karl med oklanderligt skrynkelfri skjorta och välpressade gabardinbyxor. Han har på egen hand organiserat en hjälpkedja som förser flyktingar med vatten, grönsaker och kläder.
– Våra turkiska politiker vågar inte stöta sig med Assad, de törs inte ens säga att det handlar om flyktingar. Det är ynkedom, säger Fezo och gestikulerar med sin cigarrett.
Lika kritisk är han mot FN och västvärlden:
– I Libyen finns Natos flygplan som bombar för att störta Muammar Khaddafi. Men Khaddafi, han är en småhandlare jämfört med Assad. Varför får inte Syriens folk någon hjälp? Är deras strävan efter demokrati mindre värd?