Vi inser efter hand att livet inte räcker till för allt det vi en gång satte på listan ”Att göra!”. Hur vi än flänger runt och pluggar får vi aldrig mer än en glimt av Brasiliens mångfald. Vi hinner knappt mer än skumma ytan på Istanbul och dess bråddjup av historia.
En gång fick jag ett övermodigt infall att skriva en bok om Khan al-Khalili, mamlukernas gamla marknad i Kairo. Men när jag närmade mig ämnet expanderade det i expressfart, som universum på dess första dag. Khan al-Khalili var inget hanterligt uppsatsämne utan en galax, vars solsystem och himlakroppar förgrenade sig i tiden och rummet.
Vi är bara gäster. Njut, slit inte ditt hår över allt du inte förstår. Kairos marknad är som gjord för att glömma sig själv och låta sig föras bort till barnböckernas sagoland på en våg av berusande intryck. Den parfymerade tobaken från vattenpiporna ringlar sig uppåt och flätas samman med vällukten från de söta bakverken som sväller i ugnar höga nog att stå upprätt i. Och så rosenvatten, harts, myrra, curry – en mångstämmig kör av väldoft som skulle föra en blodhund på villospår.
Här och var, det är givet, skär det falskt i den autentiska symfonin av sinnesintryck: disko, datorspel, plast. Men en hel del är intakt sedan 1400-talet, då detta var världens största basar och köpmän korsade hav för att bjuda ut sina varor här.
De mångfärgade millefleurpärlorna görs på samma sätt som polkagrisar. Kulörta glastrådar tvinnas ihop till stänger som skivas med en kniv och rundas till. Alla upptäcktsresande, missionärer och slavhandlare hade med sig ett förråd av dem. Al-mugahirin, de riktiga juvelerarna, ser ned på sådan banal grannlåt. Stycket guldsmeden hamrar på är värt mer än en säck glaspärlor. Guld- och silversmederna har dessutom, som många vördiga skrån, ett eget hemligt språk. Det språket är – hebreiska!
Det är två mansåldrar sedan judarna drevs från Egypten. Men i tusen år var silversmidet i Khan al-Khalili karaiternas bransch. Karaiterna är de bokstavstroende judarna, de som förnekar Talmud. Språket var en del av hantverket och karaiternas muslimska och kristna gesäller var tvungna att lära sig det för att kunna säga saker som ”Se upp!” ”Ge honom ingen kredit” – över huvudet på kunden.
Vanliga Kairobor har ingen aning om att detta språk existerar. Smederna vet att deras hemliga chiffer härstammar från hebreiskan. De kallar det lughat al-yahud, judarnas språk. När israeliska turister nalkas använder de det inte, för de tror att alla judar förstår det. Det gör de inte. Ingen utomstående begriper ett ord av det.