Nablus lördag kväll. Aftonrodnaden dröjer i det mäktiga pass där Västbankens största stad ligger inkilad. Vattenpiporna gurglar, kvinnorna sorlar stillsamt och herrarna debatterar med yviga gester de nya tiderna. Barnen rasar runt, runt i restaurang Za’adunats trädgård så som barn gör när de suttit inomhus för länge.
Längre uppåt gatan, mot borgarkvarteret Rafidiye, glittrar den pastellfärgade glassbaren Fahfahina, fullsatt med studenter från Najah-universitetet. Från den berömda takrestaurangen Fayruzat, igenbommad i flera år, ringlar sig muntra röksignaler av fårflott och ved.
Inget märkvärdigt, något av detta. Det kunde varit litet varstans i Mellanöstern. Men det är märkvärdigt. Det är ett världsrekord, räknat i övergångstid från ett liv i skräck till ett tämligen drägligt liv. Lyckan över livets små ting står skriven i människornas ansikten.
– Vi är som möss som tittar fram ur sina skrymslen efter en lång, ond natt, säger Kana’an Jamal, som cyklat hit från byn Asira för att sälja timjan.
För bara ett år sedan begav sig kasbans köpmän hem när de sålt slut, för att inte råka i klorna på rånare eller hamna i korselden mellan palestinska väpnade gäng, palestinska poliser och israeliska must’aribun – kommandosoldater utklädda till araber.
För mindre än två år sedan var vi här efter några års bortovaro. Ingenting var sig likt. Livet var en mardröm – om dagen. Om natten blev mardrömmen verklighet: kasban genljöd av skrik och skottlossning och bergen skalv av dundret från de israeliska helikoptrarnas automatkanoner.
Vilda gäng med namn som Nattens riddare och Islams svärd gjorde upp om rov och revir. Få vågade visa sig utomhus efter mörkrets inbrott.
Gängledarna var kortlivade. Under vårt besök hösten 2007 var det största gisslet en jätte vid namn Abu Jabal. Som många våldsmän gjorde han anspråk på att tjäna islam och fosterlandet, men många höll honom för en israelisk bulvan.
Ingen visste säkert vem som var skurk, polis, samarbetsman eller fiende. Vi talade med en teveförsäljare vars rörelse lagts i ruiner av Abu Jabal:
– Han kom en dag med ett patronbälte om livet och började peka ut olika apparater. Han behövde dem genast, sade han, de var presenter till en släkting som skulle sätta bo.
Butiksägaren avböjde. Efter det avlossades en skur automateld mot hans skyltfönster varje dag under en månad, tills han gav vika.
Efter att Israel krossat det palestinska självstyret våren 2002 urartade norra Samarien som Europa efter Roms fall. Utan säkra vägar och värn mot rövare krympte handeln och Nablus reducerades hastigt till en skugga av den välmående köpstaden.
Efter hand började köpmän och vanliga familjer skaffa sig vapen för att kunna värja sig. Det var lika illa i de andra städerna på norra Västbanken, Jenin och Tulkarem.
President Mahmoud Abbas i Ramallah och hans premiärminister Salam Fayad insåg att de måste göra något för att visa att deras myndighet inte var en ren fiktion. Men vad? Om någon skulle presentera en plan för att sanera, säg, Mexikos eller Ukrainas poliskårer, så skulle han mötas av gapskratt. Sånt går inte.
Men det gick. Det första steget var att göra sig av med all väpnad personal från Yassir Arafats fjorton konkurrerande säkerhetstjänster. En stor del av biståndet till Palestina går till pensioner åt dem. De skulle inte ha dragit sig tillbaka godvilligt annars. Nästa steg var att skapa en ny palestinsk styrka som skulle använda sina vapen till att skydda medborgarna, inte för att klå dem på favörer.
USA:s dåvarande president George W Bush, som gjorde så mycket bakvänt i Mellanöstern, skickade general Keith Dayton för att starta ett särskilt träningsprogram för palestinska poliser. Utöver skjutövningarna gnuggades de i samhällskunskap. Deras lojalitet är endast gentemot medborgarna, inte mot några bossar, klaner eller politiker. Den som missbrukar sitt vapen får gå.
Det var inga tomma ord. Jag besökte en gammal bekant i Juneid-fängelset i Nablus, där han avtjänar ett flerårigt straff. Han hörde till PPS, en av de palestinska säkerhetstjänsterna, och var civilklädd agent. I fjol, under ett gräl i en park, drog han sin pistol. Inte för att använda den, bara för att hota den som irriterat honom. Det gick förr, men inte längre.
När israelerna såg att general Daytons rekryter fick saker gjorda gick de med på att utbildningen flyttades till Jeriko och utvidgades. Förre premiärministern Ehud Olmert var en mutkolv och en skojare, men han hade inte, som sina föregångare Barak och Sharon, något dunkelt behov av att se palestinierna misslyckas.
Flera tusen av Daytons poliser skickades in i Västbankens städer under drygt ett år, med samma goda resultat överallt. Själva uppgörelsen var ingen idyll. De flesta väpnade gäng erbjöds fri avgång och lämnade över sina vapen, men de som konstrade dödades, ofta i kallt blod, av palestinska och israeliska patruller. Mest dramatisk var avväpningen i de stora flyktinglägren kring Nablus.
Det känns fortfarande ovant att se Nablusborna hänge sig åt ren flärd. Inte bara de. Varje lördag öppnas spärrarna för Israelregistrerade fordon och hundratals bussar med israeliska araber – bland dem allt fler israeliska judar, som egentligen inte har lov att vara här. De går lös på lockelserna i Nablus basartunnlar. Motsvarande cirka fyra miljoner kronor lämnar besökarna kvar i staden varje lördag, ett regn på torr jord.
– Vad intressant, varför hör vi inget om det, sade en europeisk diplomat i Jerusalem apropå dessa goda nyheter.
I någon mån är det pressens fel. Dåliga nyheter har ju företräde från denna del av världen. Palestinierna själva är mycket försiktiga med att klappa sig för bröstet. Hela deras försörjning bygger på bistånd, och uppgifter om tillväxt och framgång kan lätt misstolkas.
Ehud Olmert erkände utan omsvep att palestinierna var på rätt väg, men israeliska makthavare i gemen är snåla med beröm: lag och ordning på Västbanken betyder ju att palestinierna gjort sitt och att det är Israels tur att uppfylla sina löften.
Det mest talande tecknet på Abbas och Fayads framgångar är att premiärminister Benjamin Netanyahu häromdagen motvilligt erkände att de palestinska poliserna ”gör ett bra jobb”.
Den nya ordningen har sina kritiker. För islamiska Hamas, systematiskt förföljt på Västbanken, är detta vargatider. Fatah-partiets ledare är bittra över att ha mist det inflytande – och korruptionstillfällen – de utövade via al-Aqsa-martyrerna, Hökarna, Tanzim och de andra partimiliserna. Människorättskämpen Bassem Eid menar att det är en ”köpt fred” på Västbanken:
– Israel raggar upp pengar utomlands till Abbas regering så att han skall ha råd att betala de pensionerade säkerhetsmännen.
Men för människorna i Nablus är sådana resonemang alltför subtila:
– Jag struntar i hur det gick till. Mina ungar lever och andas frisk luft igen och jag har slutat hoppa till vid varje buller. Det räcker för mig, säger Umm Suleiman och drar ett saligt bloss på sin vattenpipa.