När Kim Jong Il dör gråter nyhetsuppläsare, börserna faller och Sydkorea sätter sina trupper i högsta beredskap. Helt klart gör han världen nervös även som död. Han har beskrivits både som en kall maktpolitiker och som en oförarglig pajas. Ett fåtal svenskar har träffat Kim Jong Il.
I den statliga propagandan för inrikes bruk har ”Den käre ledaren”, som Kim Jong Il kallades, framställts som en halvgud. Förutom stor statsman var han världsledande som poet, modeikon och golfspelare. I västvärlden kränger bilden mellan pajas, playboy och farlig diktator som sitter på kärnvapen.
Förstahandsinformation finns inte mycket. Men Göran Persson och hans medarbetare ger en mångfasetterad bild – om än tio år gammal – när dåvarande statsministern och för tillfället EU-ordföranden besökte Nordkorea. Persson beskriver i sina memoarer en ”småväxt, hurtig man med glatt och öppet sätt”. Det var år 2001 och det fanns en tillfällig glipa i den järnhårda fronten mot västerlandet.
Hans Dahlgren, då kabinettssekreterare på UD, var med och berättar för DN om fem timmar långa samtal. EU-delegationen ville bryta landets isolering och Kim Jong Il utlovade ett uppehåll i landets provskjutningar av långdistansmissiler.
Men när EU:s utrikeskommissionär, Chris Patten, började tala om mänskliga rättigheter blev gensvaret noll. I ett land med uppskattningsvis 200 000 politiska fångar, en procent av befolkningen, var det inget populärt samtalsämne.
När det gällde den ekonomiska situationen erkände Kim Jong Il att regimen misslyckats. Han ville till och med skicka en delegation till EU för att studera marknadsekonomi.
Börje Ljunggren, år 2001 chef för UD:s Asienenhet, beskriver Kim Jong Il som en ledare som noga följde den dagordning EU satt. Bara när USA kom på tal blev han fientlig och gick upp i varv.
Det fanns en förhoppning att Kina skulle bli en inspiratör till ekonomiska reformer. Men Börje Ljunggren fick i stället se utvecklandet av kärnvapen de kommande åren och en ”bunkermentalitet” förstärkt av trycket från president Bushs tal om ”ondskans axelmakter”. Oviljan att följa Kina handlade om ”en tro att regimen inte skulle överleva den öppenhet som krävs för massiva utländska investeringar”.
Lars Danielsson, vid besöket Perssons statssekreterare, nu ambassadör i Sydkorea, beskriver USA-fixeringen.
– Han tycktes tro att Bush ägnade all sin vakna tid åt att grubbla över Nordkorea. Annars fanns inga påtagliga luckor i Kim Jong Ils orientering i omvärlden. Han var påläst om allt från militärstrategi till jordbruksstatistik. Han hade all den information hans undersåtar inte tilläts få.
Lars Danielsson ser ingen koreansk vår i sikte. Nordkorea har sin egen variant av internet. Och och Kim Jong Ils son och efterträdare, Kim Jong Un, kommer fortsatt att ha monopol över vilken kunskap som ska sippra in.
– Men ingen vet. Bedömare i Seoul ser att tronföljden är säkrad. Sonen fick Kinas stöd redan förra året. Men en auktoritär regim som Nordkoreas bär alltid fröet till sin egen undergång.
I dag vore Göran Perssons besök otänkbart. EU:s medlemsstater skickar i princip ingen med högre rang än vice minister. Dialog är långt borta.
Göran Perssons och EU:s besök år 2001 verkar dock ha satt ordentliga spår i det nordkoreanska medvetandet. Lagom till tioårsminnet kom ett nordkoreanskt frimärke. Där syns Göran Persson och EU:s representanter Chris Patten och Javier Solana. I kanten Lars Danielsson.
I centrum av bilden finns förstås Kim Jong Il – med platåskor och geléstinn frisyr.