Paris unga muslimer söker sig inåt

– Ibland är det svårt att vara muslim i Frankrike, säger Wahiba Chouiter och läppjar på sin rykande kopp med mintte i tehuset vid Stora moskén i Paris en kylig februaridag med snö på moskéns innergård.

Wahiba Chouiter är varmt troende muslim och teologistudent vid moskéns imamutbildning. Hon är också en akademiskt utbildad social­arbetare som gillar att dansa och se på modevisningar.

Men när hon rör sig i Paris med sin sjal på huvudet utgår många från att hon är analfabet. Hon berättar om när hon besökte sin syster läkaren på sjukhuset, och en annan läkare bad systern att tilltala kvinnan med sjalen på arabiska:

– Då sade jag att han själv kunde tala med mig. Han blev jätte­förvånad, berättar Wahiba Chouiter, som ibland blivit tvungen att ta av sig huvudduken för att få jobb.

– Det är bara i skolan som lagen förbjuder huvudduk, men i praktiken gäller förbudet också på arbetsmarknaden, suckar hon. Men hon tycker muslimska skolflickor ska följa fransk lag och ta av slöjan om de måste välja mellan huvudduk och utbildning. Islam lär att det är sämre att leva i okunnighet än att blotta huvudet, säger Wahiba Chouiter.

Frankrike har Europas största muslimska befolkning, nära sex miljoner människor, och islam är landets näst största religion. Många av landets unga muslimer är fransmän och fransyskor, födda i Frankrike. Men de känner sig ofta som republikens styvbarn, instängda i förorternas getton av fördomar mot deras bakgrund och deras religion, av slöjdebatter och diskussioner om nationell identitet som kan ge känslan att det i grunden är ofranskt att vara muslim.

Dessa unga franska muslimers föräldrar var arbetare som kom till Frankrike från Nordafrika, Senegal och Mali för att arbeta i franska fabriker under 60- och 70-talens rekordår. Själva har de ofta skaffat sig högre utbildning.

– De närmar sig medelklassen, säger Amel Boubekeur, fransk forskare vid Carnegie Middle East Center i Beirut, men problemet är att denna sociala rörlighet hämmas av etnisk och social diskriminering. Och den drabbar kvinnorna hårdare, kvinnor med slöja är massivt diskriminerade på arbetsmarknaden även om de har högre utbildning.

Men Frankrikes muslimer är ingen enhetlig grupp. Här finns stor mångfald – och en dragkamp om vem som ska företräda de franska muslimerna gentemot franska myndigheter.

En slående illustration till detta är kontrasten mellan två viktiga religiösa byggnader. I centrala Paris på vänstra Seinestranden ligger Stora moskén, byggd mellan världskrigen som tack till de muslimska soldater som slagits för Frankrike. Den har mosaikprydda väggar, grönt taktegel och inhägnade trädgårdar. Här syns många kvinnor utan huvudduk. Länge var det till Stora moskéns algeriskt dominerade ledning franska regeringar vände sig för att tala med landets muslimer.

I förorten La Courneuve ligger en moské av helt annat slag, en osmyckad betongbyggnad mitt i ett industriområde. Den stora bönesalen, där upp till 3 000 troende kan samlas, ser ut som en gymnastiksal.

– Vi befinner oss ute i periferin precis som muslimerna länge gjort i det franska samhället, konstaterar Lhaj Thami Breze. Han är ordförande i UOIF, en muslimsk organisation som har sitt högsäte här ute i La Courneuve. I CFCM, det muslimska rådet som den franska regeringen bildade 2003, konkurrerar UOIF numera med Stora moskén om att vara de franska muslimernas främsta företrädare.

Med viss rätt, säger Claire de Galembert, forskare vid Ècole Normale Supérieure och expert på islam i Frankrike:

– UOIF är den enda muslimska organisation som har något reellt inflytande över gräsrötterna! Men UOIF står nära Muslimska brödraskapet och är misstänkliggjort på grund av det.

I moskén i La Courneuve förklarar imam Breze vältaligt hur Frankrikes muslimer fredligt och tålmodigt ska erövra inflytande i samhället och erkännande för sin religion:

– Vi väntar oss inte att få något till skänks. Våra barn måste lyckas i skolan, vi måste vara närvarande överallt i samhället, vi måste bulta på dörren. I Frankrike har vi inte en enda parlamentsledamot av muslimskt ursprung!

– Men även om verkligheten är bitter måste vi akta oss för att inta en offerroll. Om 25 år bör de franska muslimerna ha tagit sin plats i samhället som helt vanliga, normala medborgare, säger Lhaj Thami Breze.

Men UOIF är en organisation främst för den uppåtstigande muslimska medelklassen. Under de franska förortskravallerna i november 2005, en explosion av socialt missnöje bland ungdomar med till stor del muslimskt ur­spurng, hade UOIF:s maningar till lugn ingen som helst effekt.

Samtidigt kämpar Frankrikes unga muslimer med frågan om vad det innebär att vara fransk muslim i dag. En mycket liten minoritet lockas av maningar till heligt krig. En annan liten minoritet lockas av den ortodoxa salafiströrelsen och isolerar sig från det franska samhället i strikt men fredligt religionsliv.

En stor grupp väljer att manifestera sin identitet genom en ny muslimsk konsumtionskultur med varumärken som Mecca Cola eller joggingkläder från Dawah Wear.

Samtidigt är alla som DN talar med, imamer såväl som forskare och gräsrötter, påfallande eniga om att det finns en ny religiositet bland Frankrikes unga muslimer, intensiv och inåtvänd men inte organiserad.

– Man har aldrig förr sett så många huvuddukar på allmän plats som nu, aldrig förr så många som läser koranen i tunnelbanan. För mig är det ett tecken på att människor ställer sig utanför samhällslivet, säger forskaren Claire de Galembert.

Och Wahiba Chouiter, själv starkt religiös sedan tidiga tonår, instämmer.

– Men när den nya generationen blir praktiserande muslimer sluter de sig mer inåt. De söker hållpunkter, de frågar sig om de är muslimer eller fransmän. Jag säger att det inte är någon motsättning.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut