Parterna står kvar på ruta ett

Eftersom den är ensidigt utlyst, först av Israel och tolv timmar senare av Hamas, existerar inga ömsesidiga förpliktelser, vilket skulle vara fallet om vapenvilan varit en följd av ett framförhandlat avtal.

Det behöver inte nödvändigtvis innebära att den inte kan fungera. Dessa två fiender, som inte vill erkänna och därmed legitimera varandra, har trots allt lyckats sluta informella överenskommelser förr, om såväl eldupphör som fångutväxling. Båda parter har hoppats på att vinna fördelar genom att driva fram det senaste kriget. Men vem kan med säkerhet hävda att ungefär samma sak inte skulle ha kunnat uppnås utan att 1.300 människoliv utsläckts och tusentals palestinska hem slagits i spillror?

Hamas krävde och kräver att blockaden av Gaza hävs - och israelisk reträtt inom en vecka - för att sluta avlossa raketer. Israel har sagt sig vara redo att öppna gränsen, på villkoret att Hamas slutar skjuta. Parterna har helt enkelt saknat vilja och förmåga att tala med varandra, med all denna blodspillan som följd. Och parterna står kvar på ruta ett.

Men det är betydligt mer som står på spel. Ur Israels perspektiv handlar varje krig om den judiska statens existens. Så tillvida har den israeliska operationen lyckats; på strikt militär nivå har man demonstrerat att den israeliska järnnäven är trovärdigt skoningslös. Arméns avskräckningsförmåga, ifrågasatt efter debaclet mot Hizbollah i Libanon 2006, är återupprättad.

Men politiskt sett befinner sig Israel i en om möjligt ännu sämre ställning i ett redan tidigare fientligt Mellanöstern. Syrien har avbrutit sonderingarna om fred med Israel där Turkiet agerat medlare. Och PLO-ledaren Mahmoud Abbas "moderata" palestinska myndighet har bringats i vanrykte i många palestiniers och hela arabvärldens ögon.

Hamas hade intresse av att skaka om situationen, i ett läge när den allt svårare situationen för befolkningen i ett isolerat Gaza hotade att urholka stödet för den islamistiska rörelsen. Det israeliska anfallet har rimligen försvagat Hamas, många av dess ledare och fotsoldater har dödats. Men massdödandet av civila har ökat palestiniernas avsky för vad israelerna har åsamkat dem.

Hamas har inte försvunnit, utan finns kvar med förstärkt hjältestämpel. Även om priset har varit svåruthärdligt högt kan kriget framställas som en seger. Och trots att Hamas har utsatts för tre veckors eldstorm är de och andra palestinska motståndsgrupper fortfarande kapabla att skjuta raketer - sedan är det annan sak om de finner det klokt att göra det.

En slutsats är att Israels i inledningsfasen uttalade mål, att slå sönder "terrorns infrastruktur" inte har uppnåtts. Och isoleringen, blockaden och bojkotten av Hamas och Gaza har vare sig gjort Israel säkrare eller lett till några framsteg i den stendöda "fredsprocessen".

Allt fler bedömare efterfrågar ett nytt betraktelsesätt. När, och om, vapenvilan blir varaktig kommer Israel, liksom hela världssamfundet, att tvingas ta ställning till nyckelfrågan: ska man fortsätta att utesluta Hamas, den reellt existerande, av palestinierna folkvalda makten på Gazaremsan, från diskussionen?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut