Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Pengarna från svenska gator håller byn vid liv

Tiggarna Claudia och Nico Sbircea reser fram och tillbaka mellan Stockholm och hembyn Malu Vinat i Rumänien. DN åkte dit och återsåg många av människorna från Stockholms gator. Flera är på väg tillbaka till kylan redan denna vecka. ” Jag måste åka för min handikappade dotters skull”, säger Claudia Sbircea.

Två timmars bilresa norr om Bukarest ligger en liten romsk by helt tagen ur sitt sammanhang. Mellan vanliga landsbygdshus växer ett eget ­litet landskap fram, med vinda små förfallna hus, ­getter, kalkoner och hönor som springer runt på de leriga vägarna. Ur öppna fönster dånar balkanmusik och bakom rangliga staket sticker barn fram sina smutsiga ansikten.

Vid ett av husen går en flicka med hjälp av en rullator. Det är Claudia och Nico Sbirceas handikappade dotter Vandana, 14 år, som DN skrivit om tidigare.

Vandana är nästan blind och lider av en cp-skada och kraftig skolios. För att få pengar till att hjälpa dottern tigger föräldrarna runt Maria­torget i Stockholm.

Men familjen Sbircea är inte de enda i byn som livnär sig på att tigga på Stockholms gator. I de små husen bor ungefär hundra personer som tigger regelbundet i Stockholm. Femtio av dem är i Stockholm just nu.

Jag träffar Corneliu Tamas, 23, som jag vinkade av på Cityterminalen den 22 februari. Han har tiggt i Sverige sedan han var 16 år och berättar att det är den enda möjligheten för folket i byn att tjäna pengar.

– Vänner tog mig till Sverige för att tigga. Jag var minderårig, men det funkade bra. Jag har sex personer att försörja och här går det inte att få pengar till att överleva.

Tvålen som byborna tvättar händerna med, kycklingen de äter, tvättmedlet och cementen till tätningen av huset, täcket i sängen – allt är köpt med tiggarpengar från Stockholms gator.

–  Herregud, vi har inget annat, säger Claudias styvmamma Florica Tamas och slår ihop händerna. Det är därför vi lämnar våra hem för att bo i husvagn och sitta på gatan och be om pengar.

Men varför Sverige? Vem började resa till Sverige?

– Inte vet jag. Folk hörde om Sverige, sedan började alla åka, säger Florica Tamas och rycker på axlarna.

Hon skulle egentligen ha åkt till Spanien i april för att säsongsarbeta med att plocka frukt, som hon gjort de senaste fem åren. Men den här våren hörde inte arbetsgivaren av sig. Därför bär det av till Sverige igen.

Om några dagar går den tre dagar långa bussfärden från industristaden Pitesti till Stockholms central. En enkel biljett kostar 1 300 kronor per person.

Hur har ni råd med bussen när ni inte har pengar till att överleva?

– Valentina, min dotter som arbetar, lånar ut pengar till oss. Titta, säger Florica Tamas och drar fram en bunt sedlar från ett skrin i huset.

Valentina ler mot oss och vinkar hej då för att gå i väg till jobbet. Hon är en av sex personer i byn som har ett arbete att gå till. Nästan alla av de tre hundra byborna är arbetslösa och saknar inkomst, förutom några få som har handikappbidrag från staten.

Tolken, som arbetar åt DN och tillhör Bukarests högutbildade medelklass, blir chockad när han får se hur folket i byn lever.

–  Jag är helt tagen. Jag har aldrig i hela mitt liv sett liknande fattigdom här i Rumänien. Inga fördomar i världen rättfärdigar sådan här misär och elände, säger han.

För ett antal år sedan var nästan tre fjärdedelar av byns invånare sysselsatta i grannortens två stora bensinraffinaderier med olika uppgifter – allt från att städa till att borra efter vatten. Men i samband med att raffinaderierna bytte ägare förlorade nästan alla jobbet.

Nu är det bara två i byn som arbetar kvar på fabrikerna. Resten är sysslolösa eller åker och tigger i Sverige eller Tyskland. De söker riktiga jobb, säger de, men det finns ingen som vill anställa okvalificerade romer sedan kommunismen föll och de privata företagen tog över.

I byn träffar vi flera män som längtar tillbaka till sina jobb på fabriken. Floricas make Georghe Tamas glömmer helt bort tiden när han talar om åren vid borren och visar stolt upp företagets loggbok där man kan läsa när arbetare nummer 66 infann sig och gick från jobbet mellan år 1974 och 2004.

– Han var en av fabrikens ihärdigaste arbetare, säger Florica Tamas.

Corneliu Tamas, som tiggt i Sverige sedan han var 16, tar med oss på en promenad runt i byn.

– Där borta bor en familj som tigger i Tyskland, och där mitt över gatan bor folk som tigger i Sverige. Han och hon tigger också i Sverige, fast i Eskilstuna. De kom nyss tillbaka, säger han.

Mannen som Corneliu pekat på kommer fram och presenterar sig som Davide.

Varför Sverige?

– Sverige är bra, folk är goda och har stora hjärtan, säger Davide.

Davide berättar att när han åker till Eskilstuna har han kontakt med en rumän i Sverige som hjälper honom med bussresan dit och bostaden i husvagn. I utbyte betalar han en del av sin inkomst. När jag frågar hur mycket han betalar ändrar han plötsligt sin historia och går därifrån. Det är inte den enda historien som ändras när vi frågar om vem som hjälper till att finansiera bussresorna. Historierna spretar – det är alltid ”någon”, ”okända” eller ”vänner” i Sverige som hjälper till. Men vi får aldrig någon direkt förklaring.

Det äldre paret Zoita Munteaun och Constantin Bologe, som precis kommit tillbaka från gatorna i Sverige, säger att de fick information om att man kunde tigga i Sverige av några okända personer som kom på besök i byn.

– De frågade om vi var intresserade av att tjäna pengar i Sverige. Vi betalade dem en summa för att ta oss till Stockholm men sedan försvann de så fort vi klev av bussen. Vi såg dem aldrig mer, berättar en av dem.

Pengarna de samlat ihop ska de använda till mat och för att dra in el i huset. Det kostar 1 000 euro.

– Det är helt galet, säger tolken. Sedan vi gått med i EU har alla elpriser standardiserats till EU-nivå men varken lönerna eller jobben har hängt med. Hur ska en person som bor så här ha råd med 1 000 euro?

DN:s besök hos paret drar uppmärksamhet till sig och det lilla hemmet fylls av fler och fler personer. Människor med bruna ögon och stora leenden tittar nyfiket fram från olika prång.

– Vi har också tiggt i Stockholm.

– Vi med.

– Jag också.

En yngre man som står tyst längst bak i rummet är den ende som ännu inte sagt någonting.

Du med?

– Ja. På lite olika platser i city. Jag kom nyss tillbaka, säger Ion Munteaun.

Ska ni åka igen?

– Vi vill, svarar alla i kör, men vi har inte råd med bussbiljetten. Vi måste hitta någon som vill låna ut pengarna till oss.

Mamman i huset visar fram en räknebok som är fylld till brädden med bläckanteckningar och siffror.

– Här är förteckning över allt jag handlat på krita i mataffären. Det måste betalas, säger hon.

Iion Tamas äger den lokala mataffären i byn. Han visar glatt upp den stora gula boken där han kalkylerar alla skulder som byns familjer är skyldiga honom. Precis alla handlar på krita, berättar han.

– De har ju inte direkt något val. Alla deras inkomster kommer från utlandet. De är beroende av mig och jag är beroende av dem. Men jag har överseende och låter det gå lång tid. Till och med sex månader ibland, säger han och skrattar.

Blir det aldrig konflikter?

– Nej, nej, nej. Ibland får jag ta av mina sparpengar för att lösa ekonomin, men här hjälper vi varandra, säger han och ler brett. Vi är ju i stort sett släkt allihop.

Trots misären i byn är glädjen överväldigande. Husen står öppna och kvinnorna hjälps åt att ta hand om varandras barn. Bland sopor och nedtrampade burkar springer byns barn runt och leker. När DN går förbi följer de efter i en lång svans och försöker kommunicera med de ord de lärt sig av sina föräldrar som varit i Sverige ”Tack så miket”, ”Var så gooood”, ”Hej då”, ”Schwedia”.

I byns utkant, vid en brant som stupar rakt ned i sjön Volcele, ligger de fattigaste kvarteren med jordhus som har stora hål i taken. Ett par pojkar som samlats vid platsen berättar att de slagit vad om att det mest fallfärdiga huset kommer att rasa till marken inom två veckor.

Mannen som bor i huset heter Popollon, och han berättar att han sovit ute den senaste tiden, under en buske eller i ett träd. Han är rädd att huset ska trilla ihop med honom inomhus och att han ska dö.

Men han är lugn när han talar, som om det inte vore något större problem att ta med täcket ut på vägrenen och sova.

– Vad ska jag göra? Det går inte att vara nere när man ändå inte har något, säger han.

Inne i familjen Sbirceas hus puttrar en hönssoppa på spisen. Det blir avskedsmiddag. Mamma Claudia ska åka tillbaka till Södermalms gator för att försöka tigga ihop pengar till en ryggoperation för dottern.

Är det jobbigt när mamma åker?

– Ja, men jag vet vad hon ska göra. Hon ska ordna pengar för att hjälpa mig, säger fjortonåriga Vandana.

Fotnot: Corneliu Tamas heter egentligen något annat i förnamn.

Fakta. Rumänien

Antal invånare: 19 miljoner.

Förväntad livslängd: 73 år, det är den lägsta i EU.

Landet är näst fattigast i EU efter Bulgarien. 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Den genomsnittliga månadslönen i Rumänien är motsvarande 5 000 kronor.

Romer utgör en stor minoritet i Rumänien. Antalet romer uppgår officiellt till en halv miljon, men i verkligheten har Rumänien världens största romska befolkning med mellan 1,5 och 2,5 miljoner människor. Romerna har mycket låg status och utsätts ofta för trakasserier.

Källor: Landguiden, Eurostat, Världsbanken, DN

Bakgrund. DN:s serie om tiggarna i Stockholm

11 mars: Del 1: DN följde tiggarna Claudia och Nico Sbircea under en dag.

12 mars: Del 2: I ett skogsområde utanför Stockholm står två husvagnar. Här bor tolv rumänska tiggare.

15 mars: Del 3: I rumänska byn Malu Vinat bor Claudias sjuka dotter.

16 mars: Del 4: Så reagerar politikerna när de ser en tiggare

20 mars: Del 5: Letade byggjobb – nu tigger han på gatan.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.