DN har tagit tempen på pensionärernas situation i Europa. Läs om hur läget är i fem andra Europeiska länder här.
Pensionärerna är så många i Tyskland att de ses som en maktfaktor – omöjlig för politikerna att bortse ifrån.
– Det märker vi bara när det är val, säger Ilka Wülbeck.
Kaffe, hembakt plommonkaka och annat gott dukas upp i skuggan av det mäktiga valnötsträdet. Några har hörsammat styrelsens uppmaning att ta med pingisrac-ketarna. Kolonisterna på Durlacher Strasse i Berlinstadsdelen har en första höstträff och när DN för pensionerna på tal har alla en historia att berätta.
– Själv har jag en minimal pension eftersom jag var hemma med barnen. Vi är inte rika, men vi klarar oss. Frågan är hur det ska gå för barnen, den trygghet vi hade finns inte längre, säger Ilka Wülbeck och tänker på sin son, som trots en civilekonomutbildning blev av med jobbet när krisen slog till.
Michael Lucas, 69 år, är koloniföreningens ordförande. Han berättar att hans pension uppgår till 1 400 euro brutto – 120 euro försvinner i skatt och avgifter till sjuk- och vårdförsäkringen.
– Fast jag jobbar lite extra också, säger han.
Michael Lucas är elektriker. Han hade länge en egen firma, men var anställd de sista åren. Med sin pension på 13 290 kronor netto ligger han lite över genomsnittet.
Pensionen är kopplad till hur mycket man tjänat under åren, nivån kan höjas generellt om lönerna stiger på arbetsmarknaden.
– Man har så kallade anpassningsrundor. I fjol kom en höjning på någon procent, jag fick 26 euro mer, berättar Michael Lucas.
Den höjningen ifrågasattes av de yngre. Den sågs som ett bevis för hur politikerna fjäskade för pensionärerna inför valet. En fjärdedel av tyskarna, 20 miljoner människor, är över 65 år och andelen bara stiger eftersom barnafödandet varit så lågt de senaste tre decennierna.
Därför höjdes pensionsåldern från 65 till 67 år av den förra regeringen. Åtgärden påverkar inte kolonisterna på Durlacher Strasse.
Jürgen Stanulla, 66 år, slår några bollar vid pingisbordet. Förr arrangerades riktiga koloniturneringar, nu spelar man mest för skojs skull. Jürgen Stanulla är nybliven pensionär, han arbetade som bilmekaniker och får även han lite drygt 13 000 kronor i månaden.
– Nöjd är man väl aldrig, säger han.
Med tanke på att allt färre förvärvsarbetande ska försörja allt fler pensionärer höjdes inte bara pensionsåldern, den förra Schröderregeringen införde också ett förmånligt pensionssparande.
– De unga måste spara för att få pension. Min dotter gör det. För oss räckte det med att arbeta, konstaterar Jürgen Stanulla.
Vädret denna eftermiddag ter sig symboliskt. Solen försvinner, de mörka molnen tar över och snart sitter vi i hällande regn under partytältets täta duk.
Den nästan 100-åriga Durlacherkolonin är dödsdömd, de styrande har bestämt att här ska det byggas hus. Det är bara en tidsfråga innan grävskoporna kommer.
– De borde få bära bort oss. Tänk vilken skandal det vore, säger 73-årige Sepp Schink, som fortfarande kör ett pass med sin taxi varje dag.
Werner Wülbeck ser skeptisk ut.
– Vad lönar det sig? Vi uppmärksammas en dag i pressen, sedan är det bortglömt, säger han.