Barack Obamas möte med premiärminister Benjamin Netanyahu och president Mahmud Abbas i tisdags var en pinsam, nästan skandalös, kulmen på flera månaders febrila diplomatiska ansträngningar från Washington.

Obama försökte inte ens dölja sin harm under det spänt iskalla mötet i New York. I första hand är det Netanyahu som ådragit sig Obamas missnöje, för att han vägrat ge efter i fråga om bosättningarna och låtit Obamas initiativ rinna ut i sanden. Men också Abbas, som de senaste dygnen stått emot formidabla USA-påtryckningar att inleda samtal utan något bosättningsstopp, fick ett handslag utan någon värme av Obama.

Varken Benjamin Netanyahu eller Mahmud Abbas vill förhandla nu. De enda förhandlingar en palestinsk ledare kan hoppas gå stärkt ur är med en kompromissvillig israelisk motpart. Att förhandla med en israelisk regering som måste hålla extrema bosättarpartier nöjda är ett recept på förödmjukelser. De senaste årens ekonomiska uppsving i Västbankens städer har förbättrat Abbas ställning. Att ännu en gång gå tomhänt från samtal med Israel skulle stå honom dyrt.

Netanyahu vill heller inte ha några seriösa fredsförhandlingar, men till skillnad från Mahmud Abbas vill han gärna ha fredssamtal, för att tysta det internationella klandret mot Israel.

Den palestinska regeringen i Ramallah krävde på onsdagen att EU, FN och Ryssland engagerar sig djupare i konflikten, ”eftersom USA saknar kraft att ensamt tvinga de israeliska nationalisterna att förhandla i god tro”.

Att det på kort sikt rör sig om en triumf för Netanyahu står klart. Men, som Yediot Ahronots ledarskribent Aharon Barnea skrev på onsdagen, ”de kortsiktiga vinnarna i Mellanöstern är i regel förlorarna på lång sikt”. I ett privat samtal med Netanyahu i New York sade Obama att han anser ”palestiniernas krav rimliga”. Nästa år, då frågan om Irans kärnvapen ställs på sin spets, kan det visa sig att Israel slösat bort amerikansk goodwill som det kommer att vara i akut behov av.