– Jag klagar inte. Folk verkar snälla här. På kvällen får vi rena blöjor och varje lördag hjälper de oss att ta en dusch. På sommaren kan det visst bli två duschar i veckan, säger Yvonne Gluais, 89 år, på äldrehemmet Les Ormes.
Det är ett kommunalt äldreboende som ligger i de fattiga förorter nordost om Paris som stacks i brand under upploppen 2005. Rummet delar Yvonne med Marie-Louis, 92 år. En liten byrå i ek, ett fotografi av den bortgångne maken och ett krucifix på väggen är de egna tillhörigheter som hon får plats med. Hon har nyss flyttat hit.
Yvonne Gluais berättar hur hennes 43-årige barnbarn Sylvain till slut hittade det kommunala hemmet åt henne. Till för en dryg vecka sedan bodde hon i ett privat äldreboende.
– Det var i och för sig fint, men lite väl lyxigt. Det kostade 1 000 euro mer i månaden (9 000 kronor), säger Yvonne Gluais.
I dag delar hon, hennes barnbarn och kommunen på de dryga 20 000 kronor som hennes boende kostar. Med en pension på 8 200 kronor kommer hon inte långt på egen hand.
Vi går ut i det något kala samlingsrummet där en tv visar såpoperor. De tre boende som sitter orörliga i sina stolar tittar varken på tv:n eller på varandra. En dam i solhatt har en haklapp runt halsen. En timme senare, när vi går förbi, står det ett glas vatten på brädet under henne.
När vi går ut på gården, luftar Yvonne Gluais sin vrede:
– Jag känner inte igen det Frankrike som jag levde i. Det var ett land som utvecklades. Varför byggde inte politikerna fler äldrehem, frågar hon.
Om inte grekfrossan och den ekonomiska krisen hade slagit till så hade Yvonne Gluais barnbarn kanske redan nästa år sluppit betala för hennes boende på det kommunala hemmet.
Det ingick i president Nicolas Sarkozys program att till 2012 hitta nya lösningar för hur äldre- och demensvården skulle finansieras. Den ambitionen har nu helt hamnat i skuggan av finanskrisen. Därför fortsätter saker som förr: kan inte en människa som är intagen på ett äldrehem betala för sig så är det hennes anhöriga som får ställa upp.
– Man har inget val. Staten kan gå in och ta pengar direkt på bankkontot, säger Sylvain Gluais som nu tar hand om sin farmors ekonomi.
Huguette Meynot är precis som Yvonne Gluais 89 år, men privilegierad. Hon kan betala nästan det dubbla mot vad Yvonne Gluais får ligga ute med: dryga 35 000 kronor i månaden. För det får hon egen studio på 32 kvadratmeter med en egen dörrnyckel på La Résidence du Parc, söder om Paris. Som tidigare operasångerska och antikhandlare kan Huguette Meynot kosta på sig det privata boendet med utsikt över Eiffeltornet.
– Det måste vara väldigt jobbigt för gamla som inte har tillräckligt hög levnadsstandard, säger Huguette Meynot.
Hon vilar ut efter en lunch som hon sköljde ned med ett glas vitt vin. Måltiden serverades på vit bordsduk. Den här eftermiddagen tänker Huguette Meynot arbeta på en akvarelltavla som hon inte är färdig med.
Direktören Marie-Pierre Gouzien på det privatägda residenset kämpar för att hålla full beläggning och maximal lönsamhet – inom vissa gränser.
– Få en bonus för att jag har pressat ned utgifterna? Det skulle jag aldrig vilja ha! Det vore osunt, säger hon.
– Det är klart att jag skulle kunna spara på rosorna på bordet. Men då ska du veta att det första mina boende gör när de sätter sig vid matbordet är att lukta på rosen.
Marie-Thérèse Argenson på konsumentföreningen VEDIBE är kritisk till det franska systemet. Hon berättar att flera av deras medlemmar hamnat i knipa när deras äldre inte längre kan betala för sig.
– I Frankrike kan de anhöriga känna det som en ekonomisk lättnad när de äldre dör. Det är skandal, säger hon.
Samtidigt menar hon att ett dyrt boende inte alltid är en garanti för värdig behandling.
– Det första många äldre blir tillsagda är att ta på sig blöjorna, även om de är kapabla att gå på toaletten, bara de får lite hjälp. Det är förnedrande. Det slutar med att de inte kan hålla tätt och får infektioner i stället, säger Marie-Thérèse Argenson.