Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

”Polisen siktade på mina barn”

Poliser patrullerade Nordstan efter bombhot och slog sedan till mot flera felaktigt misstänkta. Mannen på den infällda bilden är en av de felaktigt gripna men inte den person som intervjuas i texten nedan.
Poliser patrullerade Nordstan efter bombhot och slog sedan till mot flera felaktigt misstänkta. Mannen på den infällda bilden är en av de felaktigt gripna men inte den person som intervjuas i texten nedan. Foto: Björn Larsson Rosvall / Scanpix
Han fick sitt hem stormat i gryningen och greps på obefintliga grunder misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Tio månader efter det falska terroristlarmet i Göteborg berättar han om händelsen för DN.se. ”Det värsta av allt var sättet de behandlade min familj på”, säger mannen.

Tidig morgon i slutet av oktober 2010. Klockan närmar sig sju och mörkret ligger ännu över Göteborg. I en lägenhet i stadsdelen Angered ligger fem personer och sover. Föräldrarna och deras treåriga dotter i ett rum, sönerna, sex och tio år, i ett annat.

Plötsligt bryts tystnaden av tre höga smällar. Piketpolisen har kommit på besök.

Den 30 oktober 2010 slår polisen till med full kraft mot en rad adresser i Göteborg. I en synkroniserad gryningsräd grips fyra män misstänkta för förberedelse till terrorbrott – flera av dem under våldsamma former.

Två av männen släpps på fri fot senare samma dag. De andra två anhålls men friges dagen därpå. En dryg vecka senare meddelar polisen att männen inte längre är misstänkta för något brott och att förundersökningen kommer att läggas ner.

För polisens del är ärendet avslutat. För de gripna männen är det inte lika lätt att skaka av sig händelsen och gå vidare.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag ställer mig hela tiden frågan ”varför?”, berättar en av männen för DN.se.

Han är trebarnsfar, 33 år gammal och en av dem som fick sitt hem stormat den där tidiga oktobermorgonen förra året. Trots att han sedan länge är friad från brottmisstankar vill han inte ställa upp med namn eller bild i tidningen. En gång misstänkt för terrorbrott, alltid misstänkt för terrorbrott, konstaterar han.

Det har gått tio månader sedan 33-åringen greps av polisen. Han säger sig minnas allting ”som om det var i går”.

– Min fru och jag vaknade av tre höga smällar. Min första tanke var att det måste vara jordbävning, berättar han.

33-åringen och hans hustru kastar sig ur sängen och sätter av mot sönernas sovrum. I hallen springer de rakt in i en grupp maskerade och tungt beväpnade polismän.

– De hade ficklampor och lasersikten på sina gevär. Det var fullt av röda prickar på golvet och väggarna, berättar 33-åringen.

Poliserna skriker åt honom att ligga ner, de trycker ner honom på golvet och sätter på honom handbojor.

– Jag kunde inte förstå vilka de var. Jag förstod ingenting. Det enda jag visste var att det måste vara ett missförstånd, säger han.

Fem dagar tidigare har polisen larmats om ett bombhot riktat mot centrala Göteborg. Enligt vittnesuppgifter ska attentatet ske den 30 oktober och upp till 100 människor kommer att dödas.

Polisen tar uppgifterna på största allvar. De kommande dagarna trappas hotbilden upp och det som på måndagen rubricerades som ”grov allmänfarlig ödeläggelse” ändras under fredagen till ”förberedelse till terrorbrott”. Dagen därpå, lördagen den 30 oktober, grips 33-åringen och tre av hans släktingar av polisens piketstyrka.

Medan 33-åringen ligger handfängslad på golvet söker poliserna igenom hans lägenhet. Hans treåriga dotter vaknar och gråter men mamman får inte gå och hämta henne i sovrummet. När en av hans söner sträcker sig efter en filt får pojken ett vapen riktat mot sig.

– Det värsta av allt var sättet de behandlade min familj på, säger 33-åringen.

Efter att polisstyrkan har sökt igenom lägenheten förs hela familjen till polisstationen i Mölndal. Den äldste sonen, tio år gammal, tvingas åka i en separat polisbil eftersom platserna inte räcker till.

– I efterhand har poliserna sagt att de inte förhörde min son. Men de frågade honom saker som ”var jobbar din pappa” och ”vad gör din pappa på fritiden”, berättar 33-åringen.

På polisstationen placeras han i en cell. Efter ett par timmar hämtas han till förhör och får reda på vad han är misstänkt för. Han förhörs i fyrtiofem minuter och får bland annat frågor om sin religiösa tillhörighet, sin syn på Muhammedkarikatyrer och vad han tycker om den svenska militärstyrkan i Afghanistan – frågor som sedan aldrig redovisas i det utskrivna förhörsprotokollet.

Förhörsledaren ställer också en rad frågor om mannens släktingar och han får redogöra för vad han har gjort den senaste veckan och på vilka platser han befunnit sig.

– Det kändes overkligt. Jag visste hela tiden att det måste vara ett missförstånd, säger 33-åringen.

Efter förhöret förs han tillbaka till cellen.

– Den var iskall. Jag hade bara på mig t-shirt och byxor. Jag tror aldrig att jag har frusit så mycket i hela mitt liv, säger han.

På eftermiddagen meddelar en polisman att 33-åringen ska släppas fri. En och en halv vecka senare lägger polisen ner sin förundersökning och ingen av männen är längre misstänkt för något brott. Bombhotet mot Göteborg har gått upp i rök.

– Jag blev lättad. Men samtidigt kändes det som att jag hade förlorat alla mina rättigheter och jag kunde inte förstå vad som hade hänt, säger 33-åringen.

– Sättet de grep oss på, behandling vi fick, den skiljer sig inte särskilt mycket från sättet man behandlar folk i en polisstat.

Mannen kommer ursprungligen från Syrien. Han tror att familjens etniska bakgrund hade betydelse för gripandet.

– Om man har ett muslimskt namn och utseende är man potentiell terrorist. Så fort våra namn dök upp i utredningen ändrades brottsrubriceringen från ”bombot” till ”terrorattack”.

Redan en vecka efter gripandet medgav länsordningspolisens chef Erik Nord att polisen agerat fel. Tipset som föranledde polisinsatsen byggde på ett missförstånd och de fyra männen greps på obefintlig grund. I våras konstaterade överåklagaren Björn Ericson vid riksenheten för polismål samma sak. Han slog dock fast att polisens fel varit så ringa att förundersökningen mot polisen skulle läggas ner.

– Det är aldrig bra när poliser utreder andra poliser. Vi lämnade in en anmälan ett par dagar efter att vi släppts fria men min advokat sade till mig att det aldrig skulle leda någon vart. Det var vårt ord mot polisens, säger 33-åringen.

Han beskriver tiden efter gripandet som mycket jobbig. Framför allt för barnen. De sover i föräldrarnas säng nuförtiden och en av sönerna har börjat kissa på sig. Själv har 33-åringen svårt att sova. Han vaknar på nätterna och tror att någon bryter sig in i lägenheten.

– Jag reagerar på alla ljud. Jag vaknar och tänker ”nu kommer de”, säger han.

– Vi har sökt professionell hjälp och går hos psykologer.

Har du fått någon ursäkt från polisen?

– Ja, för ett par månader sedan bjöd polismästaren på tårta på polisstationen och bad om ursäkt för vad som hade hänt, säger 33-åringen.

Hur kändes det?

– Det gör inte saken ogjord, men det kändes bra. Det visar i alla fall att det är skillnad mellan Sverige och en polisstat.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.