Amel säger att en slags vardag infunnit sig i Tunis nu. Tre månader efter regimens fall lever invånarna i Tunisiens huvudstad på känslan av att de lyckades ta kontroll över sin egen framtid. Sent på kvällen den 14 januari bordade Zine Abidine Ben Ali sin privatjet och lämnade de brinnande gatorna bakom sig. Med presidentens landsflykt var folkets revolution i Nordafrikas minsta land ett fullbordat faktum.

Hur är det att leva i Tunis nu? En märklig normalitet råder, säger hon, Amel Gaaloul som är 31 år gammal och jobbar på en lokal tv-station. De som har ett arbete jobbar igen, affärer och skolor är öppna, man besöker släkt och vänner. Ungefär som före revolutionen. På gatorna märks skillnaderna. Polisen är inte alls lika närvarande, stadens alla porträtt av Ben Ali har sedan länge rivits ner. Folk utbyter öppet åsikter med varandra på ett helt annat sätt. Ett av de tydligaste tecknen på det post-revolutionära tillståndet är demonstrationerna som fortsätter.

– Det har nästan nått en nivå där det blir irriterande. Jag skulle inte bli förvånad om några för får sig att protestera mot att vädret är dåligt. Men man måste komma ihåg att folk här har levt under ett förtryck under så lång tid. Nu vill alla utnyttja sin rätt att säga vad de tycker, säger Amel Gaaloul.

Ett politiskt kaos har uppstått efter regimens fall. Över 50 nya partier har bildats, alla vill vara med när Tunisien nu ska stöpas om från grunden. Det är ett klassiskt dilemma för stater som genomgår den här typen av processer, menar Christian Andersson, lektor vid Södertörns högskola, som forskar på de nordafrikanska länderna.

– Tidigare har de oppositionella inte tillåtits att värva medlemmar och bygga upp fungerande partiapparater. Nu ska alla olika läger göra det så fort möjligt, på en och samma gång. Risken är att det lamslår den demokratiska processen, men det är den här vägen man måste gå, säger Christian Andersson och fortsätter:

– Det innebär att det kan bli svårt för nya partier att slå sig fram. Fackföreningsrörelsen, det islamistiska Renässanspartiet (al-Nahda) och andra sedan tidigare etablerade nätverk har ett klart försprång.

Nästa steg i Tunisiens omvandling från envälde till demokrati tas den 24 juli då en folkomröstning ska utse en konstituerande församling vars uppgift blir att formulera om landets grundlag. Först därefter kan nya president- och parlamentsval hållas. Interimsregeringen, under ledning av parlamentets tidigare talman Fouad Mebazaa, har drivit igenom en rad reformer som fallit i god jord hos folket. Den konstituerande församlingen ska bestå av lika många kvinnor som män, och ingen som under de senaste tio åren ingått i den utkastade Ben Alis administration kommer att släppas in.

Men utmaningarna som kvarstår är stora. Många av folkets förväntningar saknar förankring i verkligheten, menar Christian Andersson. Alliansen mellan de unga arbetslösa tunisierna och mellanklassen var avgörande för revolutionens fullbordande.

– Men i det här nya läget drivs de två grupperna av olika intressen. Medelklassen vill ha lugn och stabilitet för att kunna återgå till sin affärsverksamhet, ungdomarna kräver jobb och det fort. Om det nya styret inte kan tillgodose kraven kommer förväntningarna snart att övergå till agitation, säger Christian Andersson.

– Den nya regeringen, vilka det än blir, måste snabbt visa upp en agenda för att lösa ungdomsarbetslösheten. Det är de unga som är den dynamiska gruppen, utan deras stöd är det svårt att leda landet. Och man måste tydligt göra upp med det gamla styret.

I veckan sade justitieminister Lazhar Karoui Chebbi att man sökt hjälp från Interpol för att få Ben Ali utlämnad från Saudiarabien. De tunisiska myndigheterna vill åtala den förre presidenten på 18 punkter, däribland för att han beordrat säkerhetsstyrkornas attacker under upproret. Enligt FN:s siffror dödades totalt 219 personer.

Upplever tunisierna att man har nått sitt mål? Den ekonomiska kris som lamslår landet måste ridas ut. Ben Ali och hans familj måste ställas inför rätta för att såren ska läka, menar Amel Gaaloul. Men det råder en kollektiv samstämmighet om att den 26-årige fruktförsäljaren Mohamed Bouazizis tragiska död inte var förgäves – den var början på något helt nytt. Bilderna av hans brinnande kropp i den lilla staden Sidi Bouzid, 30 mil från Tunis, den 17 december förra året utlöste Jasminrevolutionen, som snart inspirerade och gav mod till regimkritiker att resa sig i hela regionen.

– Vi kunde aldrig tro att det skulle bli en sådan kedjereaktion, aldrig. Det var till och med svårt att inse att revolutionen pågick med sådan kraft i vårt eget land. Så här i efterhand är vi stolta. Men just nu är vi så upptagna av våra problem att vi inte kan njuta av känslan, inte riktigt än, säger Amel Gaaloul.