Revolterna i Tunisien och Egypten har redan fått konsekvenser i andra länder i arabvärlden, den region som hittills påverkats minst av de senaste decenniernas demokrativågor. Ledare vidtar motåtgärder som i många fall vittnar om nervositet för att själv drabbas av folklig vrede.

I tre arabiska stater, Irak, Libanon och det palestinska självstyret, råder sedan en tid valdemokrati, även om samtliga system är skakiga. Tunisien och Egypten går nu mot folkstyre. I de övriga 17 länderna i Arabförbundet råder envälde i en eller annan form, men regimerna har på många håll börjat flagga för reformer.

Det gäller exempelvis i Jordanien, där kung Abdullah II efter häftiga demonstrationer för några dagar sedan beslutade att avsätta premiärministern och ombilda regeringen. Han uppmanade samtidigt den nya regeringen att driva igenom reformer.

Det fattiga Jemen längst ner på Arabiska halvön hör till de länder som skakats mest av protester. President Ali Abdullah Saleh, som varit det återförenade Jemens enväldiga härskare sedan 1990 och dessförinnan president i Nordjemen i tolv år, har lovat att inte ställa upp för omval 2013. Han har också lovat att inte skicka fram sin son som kandidat.

I Algeriet har president Abdelaziz Bouteflika lovat att på torsdagen upphäva det undantagstillstånd som rått i 19 år och att ge oppositionspartier mer mediatid. Även Syriens Bashar Assad har utlovat större mediefrihet, och han har utlyst lokalval. Han är också en av få öppet Israelfientliga ledare i arabvärlden, vilket kan tilltala ”den arabiska gatan”, som den tänkta folkviljan i regionen ibland kallas.

Ett av de mest slutna och repressiva arabländerna är Libyen. Men även därifrån kommer på onsdagen rapporter om tusentals demonstranter i landets andra stad Benghazi, protester som utlöstes av att en människorättsadvokat greps.

De flesta bedömare menar dock att en revolt av egyptiskt snitt är osannolik i Libyen, där Muammar Khaddafi styrt enväldigt sedan en kupp den 1 september 1969. Benghazi, där demonstrationer nu ägt rum, är inte representativt för hela Libyen, skriver Reuters i en analys. En stor del av Benghazis befolkning motsatte sig Khaddafi när han tog makten för 41 år sedan, och staden har sedan dess varit ekonomiskt förfördelad. Testet för diktatorn blir om protesterna sprider sig till huvudstaden Tripoli och andra håll.

Libyen har dock gott om oljemiljarder, och regimen kan ta fram plånboken för att blidka missnöjda medborgare.

Även andra länder i arabvärlden försöker av allt att döma köpa medborgarnas lojalitet med nya bidrag eller förmåner.

Innan den jordanske kungen Abdullah bytte ut sin regering hade den hunnit sänka priserna på bland annat ris och socker, och lönerna hade höjts för statsanställda, inklusive militären.

I Algeriet sänktes priset på socker, matolja och andra baslivsmedel efter förra månadens gatuprotester mot höjda matpriser, och i Syrien har energisubventionerna höjts för statligt anställda.

I den lilla ö-monarkin Bahrain i Persiska viken beslutade kungaklanen Khalifas regering i förra veckan, efter att ha höjt matsubventionerna, att ge varje familj ett kontantbidrag på nära 20.000 kronor. På onsdagen planerades för tredje dagen i rad regimkritiska demonstationer på ön.

Bahrain ses ofta som framåtblickande och västvänligt. De sociala förhållandena är bättre än på många håll i regionen med socialförsäkringar, fri sjukvård, större rättigheter för kvinnor än vad som är vanligt i arabvärlden och en inkomst per person i nivå med Nya Zeelands. Men fördelningen är ojämn. Det finns många relativt fattiga, särskilt i den shiamuslimska majoritet som inte sitter vid makten. Och förföljelse av oliktänkande finns även här.

Den mäktiga sunnimuslimskt styrda grannen Saudiarabien har också i sin östra del en shiamuslimsk majoritet och betraktar nu nervöst utvecklingen i Bahrain.

Den generösa bonusutbetalningen till bahrainarna är ett tecken på hur nära ytan missnöjet finns just där. Bahrains relativa välstånd bygger nämligen inte på väldiga olje- och gasintäkter. Därför har landet inte lika lätt att blidka sina medborgare med pengar som Libyens Khaddafi eller grannländer som Qatar, Förenade arabemiraten och Kuwait.

Kuwaits emir Sabah Ahmed Sabah har hittills inte ställts inför några demonstrationer. Men likväl, som för att stämma i bäcken, har hans regim lovat folket häpnadsväckande ekonomiska gåvor: Motsvarande 25.000 kronor till var och en av de 1,1 miljoner medborgarna – plus gratis baslivsmedel i 14 månader.