Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Pressade greker försöker hjälpa flyktingarna

Pireus. Alla vill till gränsen. Den grekiska regeringen letar febrilt efter nya flyktinganläggningar. Men flyktingarna vill till katastrofhotade staden Idomeni i norr.

– Det är bättre här i Pireus, men Idomeni ligger vid gränsen och det är dit vi vill, säger sexbarnspappan Ahmed Hassan med tågbiljetten i handen.

Borgmästaren i staden Giannitsa är stressad. Hans sekreterare går in på hans tjänsterum med besökarens visitkort i handen och kommer snart ut med nedslagen min.

– Tyvärr, han hinner inte med någon intervju, säger hon.

Varje dag kommer ett par tusen nya flyktingar till de grekiska öarna samtidigt som gränsen till Makedonien uppe norr är i det närmaste stängd.

Regeringen ligger på hårt för att kommunerna ska ta fram möjliga flyktinganläggningar.

Borgmästaren i Giannitsa tänkte på det nedlagda regementet i änden av den branta gata som löper genom staden med drygt 30 000 invånare.

Det talades om att 10 000 flyktingar skulle kunna bo där. I helgen ledde det till protester. Någon försökte sätta en av barackerna i brand. Det sades att det högerextrema partiet Gyllene gryning var inblandat. Borgmästaren backade och funderar sedan dess över ett nytt alternativ.

Banderollen ”Ingen hot spot här” hänger fortfarande vid ingången till anläggningen.

I norra Grekland finns dock andra läger, förutom Idomeni precis vid gränsen.

Foto: Lisa MattissonFoto: Lisa Mattisson

På en nedlagd flygplats i Polykastro står en oändlig massa vita tält på rad bakom ett stängsel, ilskna skyltar i rött talar om att det är förbjudet att ta bilder och ingången bevakas av poliser och soldater.

Ett större sällskap checkar ut och börjar gå mot vändplanen där taxibilarna väntar.

– Det var väldigt dåligt här. Kallt och ingen mat, säger en ung kvinna.

Vart ska ni?

– Till Makedonien, till Tyskland, svarar hon.

De vill först till Idomeni två mil bort. Förhandlingen börjar.

– Hur mycket?

– Det går efter taxametern, min vän, säger en av chaufförerna.

– Hur mycket brukar det bli?

– 23 euro per bil.

De blir inte körda ända fram till Idomeni, utan tvingas gå de sista fem kilometerna. Taxichaufförerna är rädda för polisen. På motorvägen passerar taxibilarna små grupper som går till fots till Idomeni.

Bara några mil från Polykastro ligger det lilla samhället Cherso. På en platt, gräsklädd kulle precis utanför byn står även här vita tält i impregnerat tyg på rad.

En pappa kickar boll med sina pojkar; jämfört med Idomeni råder här rena idyllen.

– Vi vet ingenting om vad som händer, ovissheten gör oss galna. Berätta, ber Ibtissam Abdul Hanna, klädd i en svart kappa och med sjal om huvudet.

EU tänker ge Grekland flera hundra miljoner euro i stöd för att ta hand om flyktingarna, blir svaret.

– Men vi vill ju inte stanna här, utbrister hon förtvivlat. Jag vill till Tyskland, där utbildade jag mig till sjuksköterska för 20 år sedan och jag kan fortfarande lite tyska.

Cirka 1 400 personer bor i lägret, Cherso har bara 1 000 invånare och ortens centrum har inte mycket att erbjuda. En ung syrisk kvinna letar förgäves efter en affär där hon kan tanka sitt mobilkort så att hon kan ringa sin man i tyska Erfurt och sin familj hemma i Aleppo.

Till slut hamnar hon på apoteket.

– Tyvärr, någon sådan affär finns bara i Kilkis två mil bort, säger apotekaren Christos Bibasis.

Foto: Lisa Mattisson Christos Bibasis, apotekare. Foto: Lisa Mattisson 

När kvinnan gått säger han att invånarna försöker hjälpa flyktingarna så gott det går.

– Det finns en handfull som inte delar den uppfattningen. Annars har många här en liknande historia i familjen. Min farfar tvingades fly hit när turkarna fördrev grekerna för hundra år sedan, berättar han.

Ute på torget letar en ung man efter någon slags behållare att elda i.

– De gör verkligen allt för att hjälpa oss, men det blir vansinnigt kallt på nätterna eftersom tälten inte har något golv, säger mannen som arbetade som tandläkare hemma i Dayr az-Zawr i norra Syrien.

Vi vet ingenting om vad som händer, ovissheten gör oss galna.

Staden Diavata ligger strax norr om Thessaloniki, sedan ett par veckor ger en nedlagd militäranläggning i ett industriområde plats för 1 400 flyktingar. Poliserna och soldaterna vid ingången, stängslet och strålkastarna, skapar en fängelseliknande stämning i kvällsmörkret.

– Det är så flyktingarna känner det också. De mår dåligt, säger läraren Matheus Kehagidis, som precis varit inne i lägret med te tillsammans med andra volontärer.

De är väl fria att gå?

– Ja, många gör det också, de ger sig av till fots mot Idomeni.

Foto: Lisa MattissonFoto: Lisa Mattisson

Luften i färjeterminalen i Pireus är tung att andas. Golvytan är nästan helt täckt av sovande människor.

Ute är det många som sover under bar himmel. Ett barn hörs hosta inifrån ett tält. Annars är det tyst vid sextiden på morgonen i Pireus hamn strax utanför Aten.

Tystnaden bryts tvärt när färjan från Lesbos anländer och hundratals flyktingar strömmar mot den redan fulla terminalen.

Två män från en schweizisk frivilligorganisation har förberett varmt te. En grekisk kvinna går runt med en gigantisk plastpåse i handen och delar ut färggranna mössor och halsdukar som hon virkat själv till barnen.

Nya kommer och åtminstone några gamla lämnar plats. Ingenjören Ahmed Hassan har tågbiljetterna i säkert förvar, på eftermiddagen ska han resa till Thessaloniki med hustrun och de sex barnen.

– Sedan ska vi försöka ta oss till Idomeni på något vis. Jag vet att vi har det bättre här och att gränsen är stängd, men förr eller senare måste den öppnas och Europeiska unionen ska ha möte på måndag, säger han.

Foto: JURE MAKOVEC/AFPEU-rådets ordförande Donald Tusk. Foto: AFP

Inför måndagens toppmöte är EU-rådets polske ordförande Donald Tusk på turné för att sondera läget bland EU-medlemmarna. På torsdagen träffade han den grekiske premiärministern Alexis Tsipras i Aten. Tusk riktade en appell till de så kallade ekonomiska flyktingarna, de som kommit utan att ha tungt vägande asylskäl.

”Kom inte till Europa. Tro inte på smugglarna. Riskera inte era liv och pengar”, sade Tusk och försäkrade att Grekland ska vara kvar inom Schengenområdet.

Mitt inne i Aten sover sedan en tid flyktingar under bar himmel på Viktoriatorget. På torsdagsmorgonen tar några bussen till den nedlagda flygplatsen Ellinikos vid havet. Terminalen är sedan ett par dagar omvandlad till flyktinganläggning. Området är förfallet, intrycket förstärks av allt skräp och graffitin på fasaderna. De nyanlända tas emot vid ingången av en amper kvinna från inrikesdepartementet.

– Ni kan inte bara komma så här oorganiserat. Det är fullt här, säger hon osentimentalt.

Merparten är från Afghanistan, afghaner har de senaste veckorna strukits från listan över flyktingar som får passera gränsen i norr.

De organiserar en liten demonstration på parkeringsplatsen.

”Öppna gränsen”, har några skrivit på sina liggunderlag, en annan undrar vad det är för skillnad på afghaner och araber.

Endast DN och ett tv-team är på plats. Talkörerna nästan dränks av bruset från den motorled som skiljer parkeringen från havet.

Läs mer. Flyktingar i Europa
Fakta. Krisen ökar trycket på Grekland
  • Under sjudagarsperioden 25 februari till och med 2 mars anlände 14 545 flyktingar till Grekland, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.
  • Under den senaste veckan har samtidigt cirka 1 000 flyktingar släppts igenom gränsen till Makedonien.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.