Så kom hon då till den vinterråa norska huvudstaden för att på onsdagen ta emot Nobels fredspris. Irans första Nobelpristagare, likaså den första muslimska kvinna som hedrats med dynamitkungens världsförbättrarpeng på numera cirka tio miljoner kronor.
- Äntligen, i och med detta pris har jag fått rena guldnyckeln till att låsa upp fängelseportarna för politiska fångar i Iran. De måste friges, varenda en, sade Shirin Ebadi när hon på tisdagseftermiddagen sammanstrålade med ett gäng journalister mellan juldekorationerna i norska Nobelinstitutets aula.
Kanske hörde vi här den 56-åriga advokatens och människorättsaktivistens mest utmanande replik i Oslo. Att yrka på alla politiska fångars frigivning innebär ju att totalt underkänna religiösa domstolars befogenhet att spärra in obekväma meningsmotståndare i Iran.
Fast också Shirin Ebadis yttre framtoning riskerar att av iranska mullor stämplas som kätteri och trots mot islamisk lag, sharia.
Ingen huvudduk i Oslo - det trotset hade hon annonserat i förväg. Därtill kvinnligt silverrosa byxdräkt, rätt tjockt med smink och en svagt rödtonad permanentfrisyr som kunde sitta perfekt på vilken västerländsk businesslady som helst.
Absolut inget som skulle tolereras på iransk hemmaplan.
Helst ville dock Shirin Ebadi tala om försoning och moderation. Och att årets fredspris innebär ett erkännande av just hennes strategi att verka för mänskliga rättigheter strikt inom lagens råmärken.
- Priset går inte bara till mig personligen utan till alla kvinnor i Iran och andra muslimska länder som kämpar mot diskriminering. Fredspriset till just mig visar ett det inte finns någon fundamental konflikt mellan islam och andra civilisationer. Jag har aldrig ansett att islam står i motsättning till frihet och demokrati.
Ebadis favorittes har under ett kvartssekel av kämpande för mänskliga rättigheter varit att det är de ortodoxa mullorna och domstolarna som inte respekterar Irans egen lagstiftning. Därför brukar hon insistera på att det oftast går att nå rättvisa om man bara läser lag och grundlag rätt, och står på sig i domstolarna.
Den inställningen möts med stark misstro av radikala exiliranier, som det på tisdagen fanns gott om på Oslos gator med talkörer som krävde att EU omedelbart bryter alla förbindelser med Teheran.
Somliga hävdade till och med att norska Nobelkommitténs val av fredspristagare är ett sätt av EU att försöka stabilisera och "tämja" det iranska prästväldet så att inte Iran hamnar i ett lika svårhanterligt konfliktkaos som Afghanistan och Irak.
En gnutta bävan för framtiden framskymtade i fredspristagarens svar på frågan om hon inte riskerar att drabbas av repressalier när hon återvänder till Iran.
- Somliga i mitt hemland är förvisso emot vad jag står för. Jag respekterar deras åsikt och jag hoppas att deras invändningar tar sig enbart fredliga former. Men min plats är i Iran. Jag måste återvända dit.
Utanför, mellan Nobelstiftelsen och Stortinget, pågick en stöddemonstration för Shirin Ebadi av ett slag som indirekt kan skapa större hot mot henne än vad hon själv säger och gör.
Demonstranterna kom från den militanta oppositionsgrupperingen Folkets Mujahedin, som i Teheranregimens ögon är rena landsförrädarna. På deras plakat kunde man läsa:
"Vi tackar Nobelkommittén, och vi önskar fru Ebadi framgång i kampen mot mullornas fascistiska och kvinnohatande regim."