Ett av de mest vältränade förbanden i den afghanska armén i Paktika är specialförbandet Taskforce Reliance. Sergeanten, Aminullah Nazari, kommer från Panjshirdalen i norr och har tjänstgjort i den afghanska armen i fyra år. Hans förband har deltagit i hårda strider när motståndsmän har tillfångatagits eller dödats i deras hem.
Den här dagen deltar han i den första gemensamma logistikoperationen med amerikanska förband. De ska tillsammans garantera säkerheten för en lång konvoj som ska köra vatten och ammunition till en av operationsbaserna i ett oroligt område i östra Afghanistan där talibanerna behärskar nästan allt utom den asfalterade vägen.
– Gränsen mot Pakistan är mycket lång och bergig. Vi ser hur både al Qaida, talibanerna och Haqqaninätverket kommer därifrån, berättar han och pekar österut.
Vi träffas på operationsbasen som är målet för konvojen. Den kallas SuperFOB av de amerikanska soldaterna. FOB är en förkortning för forward operation base. Ordet Super behöver inte förklaras för den som rullat in i den gigantiska anläggningen, ödslig och modern med spår av pågående byggnadsarbeten.
Uppe i ena hörnet ligger en amerikansk bas med hundratalet soldater, den ter sig futtig. De gula barackerna här ska bli hem för en hel afghansk armébrigad, cirka 5.000 man. Än så länge är bara en bataljon (omkring 800 personer) rekryterad.
De nybyggda baserna i Afghanistan är synliga tecken på hur den internationella koalitionen och Kabulregeringen bytte strategi 2010 och började storsatsa på Afghanistans egen polis och armé.
USA bygger nu 100 armébaser och 1.000 polisbyggnader, från försvarshögskola i Kabul till små observationsposter för poliser.
Över hälften av de 57 miljarder dollar som givits till Afghanistan i internationellt bistånd sedan invasionen har gått till uppbyggnaden av säkerhetsstyrkorna. En stor del av de militära utgifterna är likaså inriktade på det. USA använder 11,6 miljarder dollar ur sin militärbudget till detta i år. USA försöker nu att kraftigt minska den utgiften, som ett resultat av budgetkrisen.
Sergeant Nazaris arbete är en annan del av satsningen, han övar och opererar med de amerikanska trupperna i området.
På frågan om han tror att de afghanska regeringsstyrkorna kan ta över ansvaret helt 2014 svarar han kort, med blicken i fjärran:
– Vi kommer att klara det.
När jag frågar om de största problemen han och hans soldater möter svarar han lika kort att det inte finns några större problem.
– Det är bara vägbomberna som är vårt problem. De som lägger ut dem är ynkryggar, fegisar!
För den som läser Natos egen statistik är det dock inte så svårt att hitta problem. Ett är hur polis och armé ska kunna vinna förtroende i provinser som Paktika, när bara ett fåtal av deras egen personal kommer härifrån. 17 procent av befolkningen bor i de södra och sydöstra provinserna, från Kandahar upp till Paktika. Ändå kommer bara 1,5 procent av arméns rekryter härifrån.
När vi några dagar senare deltar i en patrull med afghanska och amerikanska soldater och poliser i basaren i Sharana kan det afghanska befälet inte tala pashto, det språk majoriteten talar här. Han kommer likt Aminullah Nazari från norr och talar bara dari.
Ett annat problem är att många soldater deserterar. Minst var sjunde afghansk armésoldat lämnade sitt jobb bara under det första halvåret i år. Antalet som deserterar har fördubblats på ett år.
Enligt Afghanistankännaren och författaren Ahmed Rashid är 86 procent av de afghanska soldaterna analfabeter och drogmissbruket är utbrett. I poliskåren är tillståndet ännu värre.
Den afghanska polisen är dessutom känd för att vara korrupt. Motståndsmän försöker utnyttja det för att infiltrera deras yrkeskårer. Närmare 50 internationella soldater har dött under de senaste 18 månaderna när gerillakrigare i afghanska polis- eller arméuniformer öppnat eld. Sådant kan så misstänksamhet och rädsla.
Men det går inte att spåra någon sådan när vi klockan tre på morgonen träffar en amerikansk armépluton på Forward operation base Sharana för en gryningspatrull tillsammans med afghanska styrkor i byn Hajii Amir. Underrättelseofficerens rapport ger dålig smak i munnen. En grupp på sju åtta upprorsmän rör sig från Pakistan västerut i riktning mot oss. De har självmordsvästar, granater, vapen och sprängladdningar. Målet tros vara guvernörens residens i Sharana, inbäddat mellan en amerikansk bas och två afghanska. Några dagar tidigare har ett afghanskt polisfordon och sju uniformer stulits utanför sjukhuset. De är ännu inte återfunna.
Med känslan av den informationen i magen, men inte så mycket annat, åker vi till den afghanska armébasen bredvid guvernörsresidenset och möter en grupp soldater och poliser. Vi fortsätter till byn och väntar in solens första strålar. Två amerikanska helikoptrar möter upp och cirklar över oss, i beredskap om något skulle hända.
Ett fyrtiotal tungt beväpnade män med höjda vapen går ut i det första gryningsljuset och passerar moskén, där det förbereds för bön. En av byäldstarna kommer ut från sin gård strax innan hans tupp gal hest. Mannen verkar rädd. De amerikanska och de afghanska befälen försöker gemensamt lugna honom och säger att deras styrkor bara vill visa att de garanterar säkerheten under alla tider på dygnet. Den nyklädde mannen ser inte värst mycket lugnare ut.
Vi passerar smala gator mellan höga murar. Ingen skjuter, och bomb- och minröjarna som åker i täten för vår konvoj får dessutom en lugn hemfärd.
Så är det tyvärr inte alltid. Vägbomber och gerillakrigare skördar sina offer, och det är oftast de afghanska soldaterna och poliserna som drabbas.
En av officerarna pekar ut hålen i väggen efter splittret när en självmordsbombare sprängde sig på polisbasen i Sharana för ett år sedan. afghanska poliser är utsatta som få andra styrkor i världen. De tjänar sämre än soldaterna och har sämre utrustning. Förra året dog 1.555 av dem. Mer än dubbelt så många som antalet döda soldater, trots att armén är större. De dör i överfall, av vägbomber och av självmordsbombare.
Ett fungerande rättsväsende är centralt om regeringen i Afghanistan ska kunna behålla kontrollen. Det var rättslösheten och kaoset i mitten av 1990-talet som lade grunden till talibanernas framgång och de vinner fortfarande anhängare genom att erbjuda rättskipning. Trots att tio år har gått har regeringen inte lyckats bygga upp ett fungerande rättsväsende.
Här i Sharanaprovinsen finns det inte en enda åklagare. Det kan hänga samman med att en akademiskt utbildad åklagare här har en lön på omkring 100 dollar i månaden, vilket är betydligt mindre än vad en polis har. Det är också brist på domare, de två som fanns har flyttats härifrån för att de var korrupta.
Den ansedda oberoende organisationen International Crisis Group har i en rapport i början av augusti granskat biståndet till Afghanistan och skriver ett den stora satsningen på säkerhetsstyrkorna inte nått sina mål. Den afghanska armén och polisen är fortfarande i stort sett oförmögna att stoppa upproret och genomdriva regeringens vilja. Båda institutionerna är underutvecklade och dåligt tränade, enligt Crisis Group.