Syftet med mötet i Annapolis har sagts vara att skapa en palestinsk stat vid sidan om Israel. Det är en allmän målsättning som det sedan länge råder bred enighet om i Mellanöstern och i världen.
Men där slutar också enigheten, och problemen sitter i de konkreta detaljerna:
Först och främst, hur ska gränserna dras?
Palestinierna kräver att det är 1967 års gränser som ska gälla, det vill säga alla områden på Västbanken och i Gaza som Israel ockuperade det året ska avträdas. Men på dessa områden finns stora israeliska bosättningar, som inte är enkla att ge upp för Israel.
Vad ska hända med de hundratusentals palestinska flyktingar (och deras barn och barnbarn) som tvingades i väg från sina hem i nuvarande Israel efter 1948?
Alla vet att majoriteten av dem aldrig kan återvända, men det krävs någon formel som återger dem en historisk rättvisa.
En annan svår fråga är Jerusalems status. Palestinierna, men långt ifrån alla israeler, vill dela den som huvudstad för de båda staterna.
En komplicerande faktor är att den palestinska delegationen inte kan tala för alla palestinier: Hela Gazaremsan kontrolleras av den hårdföra Hamasrörelsen.