Forskningen saknar stora erfarenheter av vad den här sortens specifika händelser kan innebära för belastningar på människor. Enligt Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri och programdirektör för Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri i Uppsala, kan man dock slå fast att den svåraste situationen i det här fallet är de sjutton första dagarna då de levde helt avspärrade och utan kontakt med omvärlden eller något stort hopp om att överleva.
– Den perioden kommer framför allt att prägla och vara grunden för de problem som kan uppstå lite längre fram. Man vet en hel del kring vad ett överhängande och långdraget livshot kan åstadkomma för människor när det gäller att utveckla bland annat ett posttraumatiskt stressyndrom, säger Tom Lundin till DN.se.
– Det är väl beskrivet och kännetecknas av ångest, återupplevande, mardrömmar och nedstämdhet plus kroppsliga symtom förstås. Det behöver inte komma direkt utan kan komma i efterförloppet längre fram.
Vad man har stora erfarenheter från är när människor har varit utsatta för överhängande livshot och överlevt i andra sammanhang. Det som mest kan likna den här situationens efterförlopp, säger Tom Lundin, är krigsveteraners erfarenheter, soldater som varit i strid eller andra situationer med överhängande livshot under en längre tid.
– Även om det slutar bra, alla överlever, är risken stor för att man utvecklar posttraumatiska stressyndrom över tid. Men den närmaste tiden kommer reaktionerna helt klart att präglas av glädjen av befrielsen ur det här och en återförening med familjen. Det eftersträvansvärda är att gruvarbetarna och de anhöriga så snart som möjligt får en gemensam tillvaro och ett gemensamt minne att leva med, säger Tom Lundin.
När gruvarbetarna om några dagar kommer att tillåtas ställa upp på intervjuer kommer en ny belastning. Det är viktigt att medier får en möjlighet att belysa de drabbades erfarenheter, menar Tom Lundin, men samtidigt vet man att medieexponeringen för ganska många drabbade kan leda till en så kallad sekundärtraumatisering.
– Att exponeras för mycket i medier innebär en ytterligare belastning i ett längre tidsperspektiv. Sedan finns den andra sidan, att man har blivit någon som folk känner till och räknar med. En sorts positiv upplevelse av att vara massmedialt exponerad, men det försvinner ju som vi alla vet, säger Tom Lundin.
– Inom loppet av några veckor är inte detta lika intressant från mediernas sida. Det kan leda till en reaktiv tomhet hos de drabbade. I bästa fall minskar samtidigt den enskildes behov av att tala om vad man har varit med om.
Tom Lundin förklarar att gruppen på 33 personer har levt så nära varandra under en lång tid att de har utvecklat vad som kallas en sekundär- eller ersättningsfamilj. Den är en helt annan gemenskap vad man tidigare haft med sin egen familj. Samtidigt har de anhöriga under tiden utvecklat en egen gruppgemenskap i sin situation.
– När de här olika gemenskaperna sedan ska mötas är det med helt olika perspektiv och det kan ställa till en hel del kommunikationssvårigheter i den enskilda familjen. Det händer sannolikt inte omedelbart utan efter en tid. Det tror jag man har god beredskap för i Chile där har en utvecklad kunskap på det här området, säger Tom Lundin.
Fjärmar man sig från sekundärfamiljen för att undvika traumat?
– Nej. Snarare söker man sig dit och det kan vara så att den gemenskapen har en god effekt. Där brukar man säga att det från samhällets sida är viktigt att understödja en fortsatt kontakt inom gruppen så länge det behövs. Det kan röra sig om flera år efteråt.
Enligt Tom Lundin är det inte möjligt att någon av de 33 männen går opåverkad genom den här händelsen. Däremot kan en del vara till synes opåverkade under en kortare tid, men han är fullständigt övertygad om att även de, när de så småningom utsätts för en annan belastning, får en reaktion längre fram. Hur en normal reaktion till själva yrkeslivet ser ut kan man inte säga, menar Tom Lundin.
– Det är önskvärt att de kan återgå i arbete, men under vilka förhållanden det skulle ske kan jag inte uttala mig om. Något slags normal reaktion efter att ha varit instängd i en gruva i över två månader finns förstås inte. Man kan inte prata om normaliteter utan det blir olika beroende på den enskildes bakgrund, sociala situation och förutsättningar, både psykologiska och biologiska.