– Jag tror att den katolska kyrkan står inför sin värsta kris sedan reformationen, säger teologiprofessorn Hermann Häring, en gång påvens lärjunge.
Den 19 april 2005 steg den vita röken från Vatikanen, den katolska kyrkan hade fått en ny påve och han var tysk. ”Wir sind Papst” (Vi är påven) utbrast Bild-Zeitung, landets största tidning, och konstaterade att Benedictus XVI var den första tyska påven sedan 1500-talet.
I Berlin betecknade den dåvarande kanslern Gerhard Schröder (S) utnämningen som ”en stor ära” för Tyskland.
I dag kommer påven på sitt första tyska statsbesök, inbjuden av presidenten, och den katolska kyrkan är omstridd som aldrig förr i hans hemland.
Ett hundratal ledamöter kommer demonstrativt att bojkotta påvens tal i parlamentet och ute på stan äger sex demonstrationer rum.
Kyrkan har dock inte skytt några medel för att det fyra dagar långa besöket ska bli en succé. En kvarts miljon människor kommer att delta på påvens mässor, alla framträdanden direktsänds i tv och besöket kostar kyrkan runt 238 miljoner kronor.
Bara det altare som byggts upp i Olympiastadion inför torsdagens mässa kostar fyra miljoner kronor.
Å andra sidan är inte pengar något problem, i Tyskland omsätter den katolska kyrkan årligen 1,2 miljarder kronor. Bristvaran är trovärdighet.
– Kyrkan har tappat mycket förtroende. Naturligtvis hoppas vi att besöket ska bli en vändpunkt. Men en påve kan inte åstadkomma under, däremot kan han ge oss positiva impulser, säger Hans Langendörfer, som planerat påvens besök, när han träffar den utländska pressen.
Påven kommer till en närmast avkristnad landsända. I Berlin tillhör majoriteten av befolkningen inte någon kyrka, detsamma gäller det omgivande östra Tyskland.
Påven tas emot av den katolske och omgifte tyske presidenten Christian Wulff. Han fortsätter till protestanten Angela Merkel, förbundskanslern som också är skild och omgift, för att sedan möta den precis omvalde Berlinborgmästaren Klaus Wowereit, katolik och sambo med en annan man.
Så ser verkligheten ut och sedan länge har striden rasat internt om hur den katolska kyrkan ska förhålla sig.
Hermann Häring var teologistudent i Tübingen på 60-talet när Joseph Ratzinger var professor. Nu är Häring själv professor, han betraktar fortfarande Joseph Ratzinger som en briljant teolog, men är samtidigt en av påvens skarpaste kritiker.
– Under sina sex år har han försökt vrida utvecklingen tillbaka till tiden före 60-talet, säger Hermann Häring och tror att påven skrämdes av den tidens katolska reformiver.
Hermann Häring tillhör organisationen ”Wir sind Kirche” (Vi är kyrkan), som kallar sig en katolsk folkrörelse.
De senaste två åren har kyrkans kroniska kris blivit akut, detta sedan rektorn för ett jesuitgymnasium i Berlin offentliggjorde sina misstankar om tidigare övergrepp mot eleverna från lärarnas sida.
Det följdes av nya avslöjanden runt om i landet samtidigt som det stod klart att kyrkan i alla år försökt sopa övergreppen under mattan. Nu erbjuder kyrkan offren ett generellt skadestånd på närmare 50 000 kronor, vilket kritikerna ser som ett hån.
Avslöjandena följdes av massutträden – 181 893 personer lämnade kyrkan i fjol.
I Hermann Härings ögon befinner sig den katolska kyrkan i sin största kris sedan Martin Luther gjorde uppror för 500 år sedan. Påvebesöket ser han snarast som ett försök att skyla över problemen i stället för att på allvar ta itu med dem.
– Det som gör oss så besvikna är tanken på vad påven skulle kunna åstadkomma, det finns en sådan oerhörd potential i ämbetet, säger Hermann Häring.