Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

Putin går till offensiv med fejkade nyheter

85 procent av ryssarna har fortfarande tv som viktigaste informationskälla, även om internet växer. Men bara 41 procent har förtroende för tv-mediet, vilket är runt hälften så stor andel som för sex år sedan. Foto:
85 procent av ryssarna har fortfarande tv som viktigaste informationskälla, även om internet växer. Men bara 41 procent har förtroende för tv-mediet, vilket är runt hälften så stor andel som för sex år sedan. Foto: Foto: Alexander Nemenov AFP

Lögnerna i ryska medier får bedömare i väst att se ett mönster. I europeiska huvudstäder grunnar man på nästa drag i ”propagandakriget” mot Moskva. DN reste till London och träffade en avhoppad rysk journalist som driver ett eget korståg mot sin gamla arbetsgivare.

För två år sedan satt han på en nyckelposition i statliga nyhetsbyrån Ria-Novosti. De utländska artiklar Alexej Kovaljov valde ut för översättning ingick bland annat i president Vladimir Putins dagliga läslista.

I dag driver han i stället ett korståg mot sin förra arbetsgivare. Kovaljovs blogg är inriktad på att avslöja lögnerna i ryska medier.

Läs mer: Åtta lögner som blev nyheter – och här är sanningen

– Det är så mycket lögner att jag bara har tid att peka på en bråkdel av dem. Och det handlar om stora medier, tv-kanaler som går ut till miljontals tittare, säger Kovaljov när jag träffar honom på ett kafé i London. Han är här på genomresa, på väg till Cypern där han ska övervintra med familjen.

Foto: Ingmar NevéusMellan 15 000 och 60 000 läser varje inlägg i Alexej Kovaljovs regimkritiska blogg. Foto: Ingmar Nevéus.

– När jag kommer tillbaka till Moskva har jag ingen aning om.

Alla länder har oseriösa tidningar och tv-kanaler. Kommersiella och politiska hänsyn leder till sneda vinklar och okritisk rapportering. Och även de mest välrenommerade medier gör misstag.

Men mängden av falska påståenden i ryska medier de senaste åren – både de inhemska och de som är riktade utåt mot omvärlden – får många att se ett mönster och tala om desinformation som en del i ”hybridkrigföring”, med vilket menas ett krig där lögner är ett av vapnen i Kremls arsenal.

Detta skulle vara förklaringen till inslag och artiklar om att ukrainare korsfäster små barn och tvingar mammorna att se på när de dör, eller att amerikanska UD satsar på att destabilisera Ryssland med hjälp av homopropaganda. Bara för att nämna ett par exempel.

Tankesmedjor i väst är febrilt upptagna av propagandakriget och förslagen haglar om hur den ryska ”offensiven” ska motarbetas – med motpropaganda, ständiga rättelser eller största möjliga öppenhet.

I Bryssel har EU nyligen inrättat en ”insatsstyrka” på nio man som ska avslöja ryska medielögner. Estland planerar en ny, ryskspråkig tv-kanal som motvikt till Moskvakanalerna. Och i Ukraina finns sedan länge sajter som Stopfake, i stort sett helt inriktade på att hitta och rätta till desinformationen från det stora grannlandet.

Men även inom Ryssland finns många som har tröttnat på lögner och propaganda. Alexej Kovaljov är en av dem.

Mellan 15 000 och 60 000 läser varje inlägg i hans regimkritiska blogg, som bara har ett par månader på nacken. Den handlar uteslutande om lögner och fejkar i ryska medier.

Det kan vara historien om hur ”96 procent av New York Daily News läsare föredrar Putin framför Obama” – där ”läsarna” visade sig vara ryska nättroll. Eller om hur tv-kanalen RT blåser upp sina egna tittarsiffror.

– Det började med några inlägg på Facebook. Ett par saker blev virala. Så jag startade en egen blogg och det hela har växt, uppenbarligen finns det ett stort intresse. Jag blir överöst med erbjudanden från folk som vill jobba för bloggen, men tills vidare kör jag ensam, säger han.

Foto: Michail Klimentyev/APVladimir Putin tillsammans med Margarita Simonjan, chef för propagandaapparaten Rossija Segodnja, som innefattar såväl nyhetsbyrån Ria-Novosti som den engelskspråkiga tv-kanalen RT. Till vänster Putins vice stabschef Alexej Gromov. Foto: Michail Klimenyev/AFP

Kovaljovs kamp mot propagandan är delvis personlig. För honom finns ett tydligt datum då hans arbetsplats Ria-Novosti förstördes, och en specifik person som symboliserar vad som hände: Margarita Simonjan, sedan 31 december 2013 chef för Rossija Segodnja, den enorma propagandaapparat som innefattar såväl resterna av nyhetsbyrån Ria-Novosti som den engelskspråkiga tv-kanalen RT.

– Det låter som en konspirationsteori, men tajmningen är ingen slump. Det började när demonstrationerna startade i Kiev sent 2013, just då skrev Putin på ordern att likvidera Ria-Novosti. Tre månader senare hade vi tagits över av Kremllojalisterna under ledning av Simonjan och Dmitrij Kiseljov.

Kiseljov är tv-ankaret som blev högste chef för den sammanslagna mediekoncernen, inklusive Sputnik news, en ny sajt på engelska och andra språk som ska föra ut ”Rysslands syn” på världen. Han är en sorts journalistikens Donald Trump och skapar rubriker med utspel som att Ryssland kan ”förvandla USA till radioaktivt damm” och att homosexuella mäns hjärtan bör brännas när de avlider.

Foto: Vasiliy Batanov/AFPSoldater i omärkta uniformer tog i mars 2014 över den ukrainska gränskontrollen i Sevastopol på Krim.  Foto: Vasiliy Batanov/AFP.

– När Kiseljov och Simonjan kom tog propagandan över snabbt. Fejkade nyheter, fejkade experter dök upp från ingenstans. För några år sedan fanns det en viss journalistisk standard. På Ria-Novosti kunde man inte publicera vilka lögner som helst – som att Putin är mer populär än Obama i USA. Du hade fått sparken som redaktör, säger Kovaljov.

– För mig personligen var det en skam, är det fortfarande. Mitt namn och min bild finns på hemsidan i arkivet, intill historier som inte har något med journalistik att göra.

Som utlänning i Ryssland möts man ofta av stor gästfrihet och vänligt intresse. Till skillnad från invånare i många andra stora länder förväxlar ryssarna sällan oss svenskar med schweizare, och jag har genom åren ofta blivit överöst med ganska initierade frågor om Sverige.

Men sedan ett par år förekommer också en annan reaktion när jag presenterar mig som svensk reporter.

– Svensk journalist? Jaha, när ska ni sluta ljuga om vad som händer här? Så kan det låta både i Ryssland och i det rebellkontrollerade östra Ukraina.

Det handlar förstås inte om personer som följer DN eller andra svenska medier. Frågan reflekterar i stället vad ryska medier rutinmässigt påstår, nämligen att medier i väst ljuger om Ryssland.

För några år sedan hamnade man ofta i diskussioner om vad som förenar oss. Nu tycks allt fler ryssar ha ett behov av att hitta skillnader mellan sitt samhälle och vårt – väst med sina ständiga gayparader och sin överdrivna tolerans mot muslimska invandrare, så som det rapporteras i statliga medier.

 

Mitt problem med sådant som propagandakanalen RT är att det är jag och andra ryska skattebetalare som finansierar smörjan.

 

Det här ökade värnandet om det ryska – ökande nationalism om man så vill – speglas i en rad undersökningar. Till exempel svarade bara 18 procent i november ja på frågan om ”det som sker i Ryssland får mig att känna skam”. För tre år sedan var siffran nästan tre gånger så hög, då skämdes 52 procent över sitt land.

Och president Putins popularitet når ständigt nya rekordnivåer, under andra halvan av 2015 stadigt över 80 procent.

– Den stora vattendelaren är annekteringen av Krim. Men förändringarna i nationalistisk riktning inleddes redan under protestvågen vintern 2011–2012, säger Natalja Zorkaja, chef för den politiska avdelningen på det oberoende opinionsinstitutet Levada center.

85 procent av ryssarna har fortfarande tv som viktigaste informationskälla, även om internet växer. Zorkaja menar att tv-propagandan har ett avgörande inflytande:

– Det är därför opinionen förändras så snabbt ibland. En liten minoritet var för den militära inblandningen i Syrien i september, några veckor senare hade det växt till en majoritet.

Foto: Galina Pyszniak, påstått vittne av korsfästningen i Slovjansk.

Men även om opinionen är följsam innebär det inte att man alltid litar på vad man får höra i nyhetssändningarna. Bara 41 procent har förtroende för tv-mediet, vilket bara är runt hälften så stor andel som för sex år sedan.

Samma personer som frågar mig varför jag ljuger om Ryssland anser ofta att ryska medier också gör det. Men, som en rysk kollega uttryckte det med viss ironi: ”Folk föredrar våra egna lögner framför era.”

En som har ägnat mycket tid åt att beskriva det ryska informationslandskapet är Peter Pomerantsev, en brittisk journalist och författare med ryska rötter. Han kallar Putins regim ”postmodern diktatur” och menar att just propagandan är det som definierar dagens ryska styrelseskick.

– Det handlar om att kunna fortsätta vara en auktoritär regim i det tjugoförsta århundradet. Därför byter man ideologier och rör sig mycket fort hela tiden. Inget är på riktigt, Putin bryr sig varken om homosexuella eller konservativa familjevärderingar, säger Pomerantsev när vi träffas nära hans kontor i fashionabla Mayfair i London.

”Inget är sant och allting är möjligt” heter Pomerantsevs bok om sin tid som tv-producent i Moskva på 00-talet (på svenska våren 2016). Boken beskriver en galen värld av dokusåpor och oljemiljarder, men är samtidigt en analys av strategin bakom Kremls propagandakrig.

Hans tes är, enkelt uttryckt, att budskapet från Moskva inte som under Sovjeteran syftar till att övertyga någon. Det handlar i stället om att förvirra – att kasta ut så många ”sanningar” om vad som sker att ingen till slut tror på något.

– Kommer du ihåg videon som cirkulerade, om att ”USA behöver ett krig i Ukraina”? Den blev viral i Ryssland. Det var en röra av konspirationer. Som att de ryssar som manade till krig i själva verket jobbade för CIA. Eftersom CIA vill dra in Ryssland i krig, för att USA har en egen kris …

– Allt är planerat, av frimurare, av familjen Rotschild, av CIA, av själva Kreml. Till sist sitter du där och undrar vad du ska tro, säger Pomerantsev.

Budskapet passar inåt, till ryssar som i århundraden har fascinerats av konspirationsteorier. Men den finner också en publik i en postmodernt influerad västvärld där många sätter en stolthet i att tvivla på alla informationskällor.

Ta fallet med det nedskjutna malaysiska passagerarplanet sommaren 2014. I ryska medier presenterades en rad olika teorier, bland annat om att kraschen var ett misslyckat mordförsök på Putin, att ukrainska flygledare hade beordrat MH17 att styra in över stridsområdet eller att ett ukrainskt stridsplan sköt ner Boeingplanet från luften för att kunna skylla på Ryssland.

När den nederländska haverikommissionen i höstas till sist bekräftade det de flesta i väst trott från början – att planet sköts ner från marken av rebellerna med en rysk Bukmissil – var luften så full av versioner att många tvivlade. Och samtidigt med presentationen i Haag ordnade den ryska tillverkaren av missilerna en stor pressvisning i Moskva, med syftet att bevisa att någon rysk Buk inte kunde ha använts mot MH17.

Kanske är sanningen någonstans mittemellan, det är särskilt vi svenskar benägna att tro. Men här finns inget mittemellan.

Vad kan Kreml vinna på att förvirra oss i väst?

– Vi vet inte. Men i princip är det ju en vanlig taktik, att fördröja fienden med falsk information. Det finns i KGB-manualen, säger Pomerantsev.

I flera år var Alexej Kovaljov redaktör för Inosmi.ru, en undersajt till nyhetsbyrån Ria-Novosti som översatte artiklar från utländska medier om läget i Ryssland och världen. Det kunde vara saker ur tidningar som New York Times, Der Spiegel eller Le Monde.

Foto: Luftvärnsmissiler från datorspelet ”Battlefield”. Texten på sidan lyder ”Tracking Rainer”, på riktiga missiler står det ”Tracking Trainer”.

Redaktörerna på Ria förberedde också ett dagligt paket till presidentens administration, som också lästes av Putin själv, berättar Kovaljov.

– Sedan drog Alexej Gromov, Putins vice stabschef, i gång likvideringen av Ria-Novosti, och då sa vi att nu får ni inga utländska nyheter längre. Under ett tag fick jag konstiga telefonsamtal uppifrån som bad oss ”kolla vad finska medier skriver”, eller om det var franska …

– Vad de har för insyn i vad omvärlden säger i dag vet jag inte, de stannar väl kvar i sin egen bubbla.

Kovaljov fortsätter oförtrutet arbetet med sin blogg. Han tjänar inga pengar på den säger han, utan hankar sig fram med frilansuppdrag och översättningar.

Han är lite av en felfinnare och kritisk även mot medier i andra länder, som de brittiska tabloidtidningarna med sina braskande rubriker.

– Men mitt problem med sådant som propagandakanalen RT är att det är jag och andra ryska skattebetalare som finansierar smörjan. Jag tänker på min farfar som dog i fjol, som levde många år på sin magra pension, säger Kovaljov.

– Alldeles nyligen var det en kampanj på ryska Kanal 1 för att samla ved till gamla ute i byarna inför vintern. Det är skrämmande: i ett land som säljer miljarder fat olja har vi inte råd att hålla våra gamlingar varma.

Fakta. Hybridkrigföring

Hybridkrigföring är ett uttryck som har använts länge i militära kretsar, men som fick större spridning 2014, i samband med Rysslands annektering av den ukrainska halvön Krim och kriget i östra Ukraina.

Med hybridkrig menar man en kombination av metoder i en konflikt – allt från reguljär militär till specialförband, från it-angrepp till psykologisk krigföring, ofta stöd till separatister eller opposition i andra länder. Även traditionell diplomati kan ingå.

Inte minst information och propaganda anses spela en viktig roll i hybridkriget.

Som exempel nämns ofta just övertagandet av Krim. Här förnekade Moskva först att de soldater som dök upp på halvön i omärkta uniformer var ryska. Det talades om ”små gröna män” och ”artiga människor”. I ett senare skede erkände president Vladimir Putin att allt var planerat och skedde på hans order. De deltagande ryska militärerna fick medalj för sina insatser.