En vecka har gått sedan Viktor Jusjtjenko vann en övertygande seger i Ukrainas presidentval. Sedan dess är regimskiftet, kanske till och med systemskiftet - från korrumperad halvdiktatur till öppenhet och demokrati - i full gång i det östeuropeiska jättelandet.
Men från Ryssland och president Vladimir Putin har fortfarande inte hörts ett ljud. Kontrasten är påfallande mot brådskan när Kremls ukrainske favorit Viktor Janukovitj skulle koras som vinnare i fuskvalet den 21 november. Då väntade inte Putin tills rösterna var räknade och färdigmanipulerade - redan dagen efter valet gratulerade han Janukovitj till posten som ny president.
Medan tystnaden från Moskva är alltmer öronbedövande rullar processen på i Kiev: på nyårsaftonen meddelade förloraren Viktor Janukovitj att han lämnar posten som premiärminister, och han antydde att han snart ger upp sina försök att få omvalet ogiltigförklarat.
Samtidigt har avgående presidenten Leonid Kutjma definitivt tagit sin hand från Janukovitj och manar ukrainarna att sluta upp bakom Jusjtjenko.
Vid ett massmöte på Självständighetstorget i Kiev fick Jusjtjenko dela triumfen med en annan segrare i en fredlig revolution, Georgiens president Michail Saakasjvili.
Det är inte konstigt om Ryssland känner sig lite utanför. Kreml satsade allt på ett kort. Mer än kanske någon gång tidigare engagerade man sig i ett annat lands valrörelse; pr-pengar pumpades in och Putin besökte Ukraina två gånger i valspurten för att försäkra Janukovitj om sitt stöd. Men allt detta till ingen nytta. Majoriteten av ukrainarna valde den kandidat som Kreml framställt som en ryssfientlig, antisemitisk, halvfascistisk USA-agent.
Och nu måste den ryska ledningen svälja förödmjukelsen av att ha satsat på fel häst.
Bedömare och politiska analytiker i Moskva har börjat hämta sig från chocken och börjat rannsaka orsakerna till Moskvas ukrainska fiasko. Den inflytelserike politologen Sergej Markov, som står Kreml nära, vill dock inte erkänna att han och de andra ryska pr-makarna ensamma har skulden till misslyckandet för Janukovitjs kampanj, och därmed till att Ryssland är på väg att kraftigt förlora i inflytande i sitt kanske viktigaste grannland.
- Jag anser att Jusjtjenkos seger är ett nederlag för Rysslands styrande klass, som visade sig vara oförmögen att genomföra en så viktig strategisk uppgift, sade Sergej Markov i en intervju i webbtidningen gazeta.ru.
Den "strategiska uppgiften": att säkra en lojal ståthållare i "lillebror" Ukraina. Det är en roll som Jusjtjenko inte nöjer sig med för vare sig själv eller för sitt land.
I flera ryska analyser har tongångarna börjat förändras något: tidigare har Jusjtjenko enbart framställts som en suspekt marionett för utländska makter. Men nu finns plötsligt ett erkännande av att han faktiskt har ett brett folkligt stöd.
Jusjtjenko har för sin del förklarat att hans första utlandsresa som president blir till Ryssland, som han kallar för "strategisk partner". Han sade också att ukrainarna inte kommer att glömma Moskvas agerande så snabbt, men att han inte har några problem med att samarbeta med Putin.
Frågan är nu snarast hur Putin ska bära sig åt för att reparera den sargade relationen till Ukrainas nya statschef. Kommer han att kunna se Jusjtjenko i ögonen, en politiker som han ägnat stor energi åt att försöka stoppa? Svaret ligger förmodligen i att båda länderna är lika beroende av varandra - ekonomiskt, säkerhetspolitiskt och energimässigt. De ryska farhågorna för att Ukraina glider mot EU och Nato är av allt att döma befogade. Men det kommer inte att ske snabbt.