Hennes man Carl Ronander arbetar som FN-observatör i Kashmir. Han var på resa när skalvet inträffade. I huset bor flera andra svenska familjer.

Här är Karin Ronanders berättelse om skalvet:

"Vi bor på tredje våningen i ett av de tio våningar höga Margallatornen. Jag var i badrummet när hela huset började skaka. Då sprang jag omedelbart ut till mina två barn, Joachim 7 år och Elin 10 år. Vi lade oss alla tre på golvet framför soffan i vardagsrummet. Väggarna i lägenheten började spricka. Alla tavlor ramlade ner. Fläktarna i taket lossnade och föll i golvet. Vi hade lagt oss mitt i rummet så att vi inte skulle bli träffade av saker som föll. Jag sträckte mig efter min mobiltelefon och ringde hem till min mamma i Sverige för att tala om att allt var okej. Jag vet inte hur länge vi låg där på golvet. När det var stilla igen reste jag mig, gick ut i tamburen och öppnade ytterdörren. Där fanns ingenting... bara luft. Trapphuset hade rasat. Vi bor på tredje våningen och strax under vår ytterdörr såg jag taket på tiovåningstornet intill vårt som sjunkit ihop. Jag hade bara en tanke i huvudet - hur ska jag få med mig barnen härifrån? Pakistanier kom springande över rasmassorna för att hjälpa mina barn ner från tröskeln till vår lägenhet. De bar iväg Joachim och Elin. Själv kröp jag ner på alla fyra. Innan jag lämnade lägenheten packade jag med mig pass och pengar. Utanför huset sprang hundratals panikslagna pakistanier. Helikoptrar cirkulerade över området. En engelsk hjälparbeterska kom fram och tog hand om oss. Hon bjöd på vatten och chokladbitar.
Nu sitter alla svenskar som befann sig i huset på svenska ambassaden i Islamabad. Vi har gråtit och tröstat varandra. Det är ju fortfarande en svensk familj som saknas. Många har sagt att det hördes röster nerifrån rasmassorna. Men jag hörde ingenting. Jag minns ingenting. Jag vet inte ens hur länge skalven varade. Vi som klarade oss undan har pratat om det. Ingen vet säkert. Men jag tror att barnen och jag låg där på golvet i tio-femton minuter."